Nu flyr de – i panik

avLinda Hjertén

NYHETER

Aftonbladet följde med svenskarna på resan bort från kriget

HJÄLPEN PÅ VÄG Sent i natt lämnade tolv svenska UD-tjänstemän hamnen i Larnaca. ”Vi vet att det finns många ensamma svenska barn i Beirut”, sa departementsrådet Harald Sandberg.

Beirut/Aleppo

Medan bomberna faller flyr svenskarna ut ur Libanon.

Aftonbladet följer med i konvojen – som är den största evakueringen av svenskar någonsin.

– Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad att få komma hem igen, säger Layal Theini.

PÅ VÄG BORT Efter många timmars orolig väntan är bussarna med svenskar på väg ut ur Libanon. Men resan visar sig bli allt annat än enkel. Vid gränsen tvingas man vänta ytterligare sju timmar.

Klockan är halv nio på morgonen i Beirut. Hundratals svenskar har samlats utanför det svenska konsulatet. Många har inte sovit, attackerna fortsatte hela natten.

Pierre Saad har en lång lista på namn. Namnen på de första 750 svenskarna som ska få lämna krigszonen. I en megafon ropar han upp de första hundra.

Ulf Höglind och hans dotter Rebecka och hustrun Leyla ska åka med buss nummer två.

–Vi är glada att få åka hem, det har varit några jobbiga dagar. Samtidigt känns det svårt att alla släktingar vi har är kvar här, säger Ulf Höglind.

Evakuering avbryts

Pålastningen av bussarna avbryts plötsligt av en israelisk attack. Raketer slår ner i närheten av konsulatet. Tre höga smällar som får folk att ducka. Panik utbryter bland de väntande svenskarna.

– När jag hörde bomberna började jag springa det fortaste jag kunde, säger Jeanette Woxmark.

Men bussarna räcker till svenskarna vid konsulatet, vid 12-tiden kan konvojen börja rulla. Mathias Björklind är en av de svenskar som inte blev uppringd till den första evakueringen.

Han och hans vänner har lyckats lösa sin situation på egen hand. De har hyrt en buss som ska följa efter konvojen. Med en svensk flagga fasttejpad på taket har de fyllt bussen och där får Aftonbladets team en plats.

När bussarna lämnar Beirut är många oroliga. Det kommer hela tiden olika bud på hur farlig vägen via Tripoli är.

Senare får vi veta att Tripoli har beskjutits av Israel.

Trots alla hemska nyheter går resan lugnt till väga och vid två-tiden når konvojen gränsen mot Syrien.

– Jag var orolig tills vi såg gränsen. Jag trodde hela tiden att Israel skulle bryta sitt löfte och bomba oss. Jag reagerade på varje ljud, säger Jeanette Woxmark.

Sju timmars väntan

På gränsen till Syrien, i Al-Arida, börjar i stället väntan. Hundratals bilar fullpackade med resväskor och rädda familjer köar för att få passera.

Proceduren är fruktansvärt långsam. Enligt vad de flyende svenskarna fått höra skulle allt vara ordnat vid gränserna.

– Jag trodde vi skulle vara i Syrien vid tre-fyra-tiden, jag trodde inte att så många skulle vara här, säger Khalid Sarris.

I stället väntar de sju timmar i 40 graders värme mitt emellan Libanon och Syrien.

Slagsmål uppstår

När väntan på passen blir för lång börjar en grupp män slåss med varandra. En äldre kvinna far i backen av värmen. På trappan utanför sitter Sara Strömberg, 8, och Andreas Strömberg, 6. Deras mamma Marian får inte tillbaka sitt pass.

– Jag får lite panik just nu. Det finns ingen från UD att fråga och jag får inte tillbaka passet, säger Marian.

Efter ordväxlingar och tjat återfinns alla försvunna pass. Konvojen får åka vidare mot Syrien och staden Aleppo.

När bussen passerar gränsen utbryter jublet.

I Aleppo inryms svenskarna i en skola, där får de mat och husrum för natten.

I dag lyfter planen mot Sverige.

Så ska UD få hem alla svenskar

Läs mer:

Tidigare: