”Dokumentären lämnar en bitter eftersmak”

NYHETER

Två saker kolliderar i min hjärna:

Förvaltarskapet i Sverige är definitivt dysfunktionellt.

Men SVT:s goda avsikt med dokumentären om Alice Babs lämnar ändå en bitter eftersmak.

2001 flyttade min mormor Emilia till ett demensboende i Helsingborg. Möbler som följt henne en livstid kompletterades med nya, praktiska. Handbroderade tavlor och familjefoton spikades upp.

Och där - mellan fyra vaniljgula väggar - vände våra liv blad.

Jag förde dagbok över mormors tillstånd, efter dagliga telefonsamtal som blev alltmer fåordiga och ångestladdade.

I sju år flög jag Stockholm-Helsingborg varannan eller var tredje helg, samtidigt som en sorgterapeut rådde mig att inte gå i symbios med mormors sjukdom utan i stället försöka vara en betraktare, för att hushålla med styrka. Som skulle behövas.

Många närstående går in i väggen

Många närstående går in i väggen. Andra finns i gråzonen - de överlever sorgen men orkar inte kämpa för den sjuke.

Var Alice Babs närstående befinner sig vet bara de själva.

Själv fick jag kraft, eftersom världens bästa mormor hade gött mig, inte bara med skalade vindruvor utan med oändlig kärlek som blev till ork:

• Ork att bestrida slapp biståndshandläggning.

• Ork att säkra att mormor var lugn, mätt, ren och fick rätt mediciner.

• Ork att anmäla kommunen för brister i journalhantering och omsorg - och få rätt.

Ingen anhörig - eller inga vänner för den delen - skulle orka kämpa utan anledning. Då skulle man prioritera att sova. Det vet alla kring Sveriges närmare 200 000 demenssjuka.

Att utöver sorg och kamp hamna i det horribla förvaltarträsket måste vara en mardröm utan like.

Nyligen skrev jag om Mariana Norberg, 89, i Sundsvall. Efter ordkrig mellan kommunen och en påstridig son ställdes Mariana, liksom Alice Babs, under förvaltarskap mot sin vilja. Men hon överklagade och fick rätt av hovrätten.

– Det var som att mamma fick livet tillbaka, berättade sonen Jan Norberg.

Förvaltarens ord mot vännernas

I Alice Babs fall står den uppenbart envåldshärskande förvaltarens ord mot otaliga vänners ord.

Oavsett vad som ligger i botten är det en tragedi att en så infekterad strid uppstår kring en sjuk åldring - och dessutom sänds i SVT.

Hur Alice Babs mår, hur hon hanterats och av vem är angeläget.

Men när public service uppmärksammar den mänskliga rättigheten att bestämma över sitt eget liv genom att ta en genväg och själv ta på sig ett förvaltarskap som i mina ögon också kränker huvudpersonens integritet, då blir det geggigt i min hjärna.

”Någonstans där blir jag fysiskt illamående”

Fast guldmedalj i motsägelse går ändå till förvaltaren i fråga, som slår fast att hon tillvaratar sin hjälplösa klients rätt men ändå väljer att på ett motbjudande glättigt sätt medverka i filmen och därmed lämna ut sin klient.

Någonstans där blir jag fysiskt illamående.

I 12 år har jag belyst den svenska demensvården, i allt från veckolånga artikelserier till krönikor om akuta vanvårdsfall.

Så många blanka ögon med så mycket djup bevarat. Och så mycket brist på empati från samhällets sida.

Fast jag gärna hade sluppit se kvällens dokumentär är en bild fastetsad:

När Alice Babs vänner sjunger för henne på gräsmattan nedanför äldreboendet skyfflas alla pensionärer in från balkongerna och rullgardiner dras ner.

Vad är världens tredje sämsta skolresultat mot denna bottenlösa arrogans?