Donetsk

Döda zonen ännu ett steg mot Ukrainas delning

Av: 

Peter Kadhammar

NYHETER

MAJORSK. De döda zonerna är andra sidan av Rysslands aggressiva politik i östra Europa och Ukraina.

100 000 soldater längs Ukrainas gräns skapar internationell oro.

Samtidigt är den döda zonen inne i landet ytterligare ett steg mot Ukrainas delning.

Majorsk, till exempel, är en by som råkade ligga där gränsen upprättades mellan de ryskstödda rebellernas ”folkrepublik” i Donetsk och området som regeringen kontrollerar.

Natasja Solomacha, 58, har levt här hela sitt liv, i ett hus nära landsvägen där inga bilar längre far. Rebellsidan stängde gränsen för två år sedan när pandemin bröt ut. Av folkhälsoskäl sades det.

Natasja Solomacha, 58, har bott hela sitt liv i Majorsk i Ukraina. Förr var här liv och rörelse – i dag ligger byn i döda zonen.

Tidigare hade Natasja tio minuters resa till sina och maken Ihors släktingar på andra sidan gränsen. Nu tar resan 25 timmar – upp till Kharkiv, över gränsen till det egentliga Ryssland, ner till ”Folkrepubliken Donetsk”.

Så blir Donetsk en del av Ryssland

Före pandemin fanns sju övergångar till de så kallade folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk; nu är de två.

Tror någon att gränsen öppnas igen? Att det blir som när jag var här senast för fem år sedan?

Då stod 205 bilar i kö för att åka över till den ryskkontrollerade sidan. Det var ingen harmonisk kö, ingen kö som tydde på att något positivt skedde, något som så många människor vill ha.

Det var en kö av frustration och förtvivlan, en kö av vrede hos människor som av någon anledning hamnat på fel sida gränsen, som skulle över till släktingar, som skulle tillbaka till sina hem efter att ha köpt medicin eller cykeldäck eller ordnat något bankärende.

Men det var en kö.

Natasja har sällskap av katten Abrikos på bänken i den gamla busskuren ingen längre väntar vid. Kollektivtrafiken är inställd.

Nu är vägen öde

Något enstaka fordon anländer till eller lämnar Majorsk där en byracka står i gathörnet och skäller medan den bortskämda katten Abrikos slöar på bänken i busskuren där ingen väntar eftersom kollektivtrafiken är inställd.

Katten är bortskämd eftersom det tillhör Natasja Solomachas nöjen att truga på den mat.

När det fortfarande fanns liv på vägen ansvarade Natasja för ett litet kafé som ägdes av en man långt borta i Kiev. Hon arbetade 24 timmar i sträck och var ledig i 24. Det var förfärliga arbetstider men hon tjänade tillräckligt för att försörja sig och Ihor.

Han fick hjärtproblem av rädslan när kriget började och stressen när han miste arbetet i kolgruvan Dzerzhynsk. Han har rätt till pension från gruvan men Dzerzhynsk ligger på andra sidan gränsen och intyg därifrån accepteras inte av Ukrainas pensionsmyndighet.

Döda zonen

Ihor har motsvarande 70 euro i månaden i sjukersättning. Natasja tjänar motsvarande 150 euro i månaden som lokal inspektör för vattenverket. En gång i veckan vandrar hon runt i Majorsk och grannbyn Peski 2 och läser av hushållens vattenmätare.

Tidigare läste hon av mätarna i Zhovanka också men dit är det för farligt att gå på grund av krypskyttar, minor och blindgångare.

Byn Majorsk råkade ligga där gränsen upprättades mellan de ryskstödda rebellernas "folkrepublik" i Donetsk och området som regeringen kontrollerar.

Natasjas inspektioner är ett av de få tecknen på samhälleligt liv i den döda zonen. Man kan också räkna in den lilla livsmedelsaffären där soldater från frontlinjen köper läsk och chips men där Nastasja tycker att det är väl dyrt att handla.

Lämnar man affären och går uppför Majorsks oplogade gata passerar man hus efter hus där invånarna lämnat. Fönstren är igenspikade, dörrarna låsta – sannolikt för sista gången.

Ty vem flyttar till en död zon?

– Bara de gamla är kvar, säger Natasja. Ihor och jag har inte råd att flytta. När vi har betalat våra räkningar har vi inga pengar kvar.

Ett samhälle – trots kulhål och granatsplitter

Man går längs gatan och vinden slår iskorn från ett plötsligt snöfall mot ansiktet. Hundar skäller. En tupp gal. På en stor grön sopbinge med öppet lock sitter ett inplastat A4-papper:

Kära medborgare, kasta inte varm aska i soptunnan, lägg den vid sidan.

Ett sådant enkelt meddelande är civilisationens motstånd mot anarki, precis som Natasjas inspektioner är ett försvar för samhällets grundläggande funktioner.

De måste upprätthållas även i en by där husägare kan upptäcka att det läcker in på grund av kulhål på taket; de måste upprätthållas i en by där en pensionerad svetsare lever i halvdunkel eftersom fönstren täcks av plank som skydd mot granatsplitter.

Han heter Alexander Shirepikov och bjuder inte in gäster eftersom han skäms över hur simpelt han lever.

Skottlossning och såpoperor

Vad gör du när du ska ha lite trevligt? frågar jag Natasja.

– Jag kopplar av hemma. Ligger på soffan och tittar på TV, ukrainsk och rysk, bara det är underhållning. Jag föredrar såpoperor och talangjakten i Voice.

Hon är 58 år och har inga planer för framtiden för inget går att planera i den döda zonen.

Tystnaden breder ut sig över landskapet och det enda som bryter stillheten är skott och explosioner, och sångerna i en talangjakt på TV.

ANNONS

Upp till 25% på solskydd för alla hudtyper - MEDS

Extern länk från MEDS

Beställ här

Kan man drömma i en död zon? Natasja har inga planer för framtiden. Hennes hemby har blivit en bricka i stormakternas spel som hon inte kan påverka.
Publisert:

LÄS VIDARE

Anfaller Putin blir Olhas hemstad första offret

ÄMNEN I ARTIKELN

Donetsk

Ukraina

Ryssland

Europa

Rysk politik