– Det finns alltid de som är större

1 av 11

avPeter Kadhammar

NYHETER

Lexington, Mississippi. Stånkande och stönande, bredbenta och vaggande tar sig amerikanerna fram – om de alls går.

USA upplever en explosionsartad fetmaepidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.

Tillsammans med fotografen Lotte Fernvall reste jag till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan.

Timothy Travis granskade sig själv i spegeln och såg inget särskilt. Han är en normal man med normala intressen. I skolan spelade han amerikansk fotboll men det har han slutat med, det blir ju så när man skaffar arbete, gifter sig och blir stadgad.

Han såg sig i spegeln och såg inget konstigt.

Timothy vägde 218 kilo.

Jo, han hade reflekterat över att han var överviktig. Det hade han gjort redan 2003. Han vägde då 160 kilo. Men fetma betydde inget för Timothy. Det var inget problem och för övrigt är ju nästan alla feta eller överviktiga i Lexington.

– Jag såg mig som stor. Det är så vi säger här. Och säger vi att någon är frisk, då menar vi fet.

■ ■ ■

Han sitter på en stol i ett konferensrum i Lexingtons lilla stadshus. Timothy är gammal vän till borgmästaren Clint Cobbins som har ställt fram två fläktar och gett Timothy en flaska vatten. Han svettas. Han har gått från pickupen på parkeringen och in i huset. Hans enorma kropp väller ut och döljer stolen.

– Vi lär barnen att de är friska när de är tjocka. En person som är normalviktig kallar vi mager.

Då menar Timothy normalviktig enligt dietisternas och läkarnas tabeller.

Timothy är ett extremt exempel på det som kallas normativt beteende. Vi strävar alla efter att smälta in i omgivningen vi rör oss i. Människor på Södermalm i Stockholm ser ofta ut på ett visst sätt, de på Östermalm på ett annat. Fleecetröja är vanligare än slips och kostym i Pajala.

■ ■ ■

Lexington i Holmes county har 2 000 invånare. Centrum består av torget runt rådhuset och en angränsande gata. De flesta man möter är tjocka, för här är fetma normen.

Tränaren och kostrådgivaren Etuella Washington driver en ambulerande klinik i countyt. Hon har haft deltagare i gympan som slutat därför att de tappade för mycket i vikt.

– De ville behålla sina stora höfter. "Lite kött på benen", sa de.

Doktor Satira Perry nere på skjukhuset hade patienter som bad om medicin för att gå upp i vikt. De tyckte att de var för magra, de ville bli feta. En mor bad om medicin så att hennes barn skulle bli tjocka. Perry tog fram tabeller som visade att deras vikt var normal.

Hon är inte förvånad över patienternas önskemål.

– Ser jag en familj som inte är fet reagerar jag. Den ser mager ut. Om alla runt mig är tjocka, om alla har diabetes och högt blodtryck, då blir det normalt. Jag har svårt att få dem att förstå att de är feta.

■ ■ ■

Grupptrycket är det starkaste av allt tryck. Timothy Travis var stor redan i high school. Han hade flera vänner, normalviktiga, som kämpade för att gå upp i vikt.

– Det var en bekräftelse på att min vikt var den rätta. Jag var frisk. Vi som var stora gav de magra av vår mat. Vi ville hjälpa dem.

På den tiden spelade han amerikansk fotboll. Storleken kunde vara en fördel då. Sedan dess har han inte rört sig. Han arbetade som chaufför och åt hela tiden medan han körde. Sedan fick han anställning som logistikchef på ett dotterbolag till biltillverkaren Nissan.

En gång var han tvungen att promenera tillsammans med andra över fabriksområdet. De gick flera hundra meter, kanske så mycket som 800. Timothy säger att det var en kamp men egentligen inget problem.

Promenaden var ju ett undantag. Normalt behövde han inte gå.

("Bristen på fysisk aktivitet är överväldigande", säger Etuella Washington. "Jag har talat med folk som inte kan ta ett jobb för att det är en och en halv kilometer bort. De saknar bil. Gå? Uteslutet.")

Ibland funderade Timothy på att börja röra på sig. Men arbetet var ansvarsfullt och krävde all hans tid, och han såg innerst inne inget skäl att träna. Jo, han var stor, men han visste de som var större.

■ ■ ■

Han var alltid hungrig, alltid sugen. Stekta ägg, korv, bacon, friterad kyckling, revbensspjäll, majsbröd, potatis, ris, godis, Coca-Cola, alltid Coca-Cola. Han drack fyra liter per dag. Till frukost, lunch, middag och däremellan.

Medan han berättar har han händerna knäppta över den monumentala magen. Ett populärt mellanmål i Lexington är förresten hel saltgurka dränkt i söt läsk. Den köper man på macken. Chips erbjuds överallt.

Fläktarna surrar. Timothy talar tyst, som om orden förlorar styrka när de letar sig upp genom kroppshyddan.

2009 flyttade bolaget. Timothy erbjöds att följa med men valde att stanna i Lexington, för här har hustrun Brenda ett bra jobb i stadsförvaltningen. Timothy tänkte skaffa ett nytt arbete. Han hade aldrig haft problem att hitta något tidigare.

Månaderna gick och blev till år. Timothy började misstänka att hans vikt var ett problem, att potentiella arbetsgivare inte såg honom som "frisk" eller "stor" utan som ett blivande sjukfall. Han kunde heller inte ta vilka jobb som helst. Chaufför? Uteslutet, han är för stor. Ett arbete som innebär fysisk aktivitet? Omöjligt, han orkar knappt röra sig.

– Man ser inte problemet förrän det blir svårlösligt.

För ett och ett halvt år sedan diagnosticerades han för högt blodtryck. Timothy bestämde sig då för att göra något åt fetman. Det är svårt. Han var beroende av Coke och lyckades sluta dricka först för några månader sedan.

Han kan inte använda träningsmaskiner för de klarar inte hans vikt.

Han orkar gå kanske 100 meter.

– Jag vet att jag är fet, säger Timothy Travis. Jag inser det nu.

För två månader sedan var han uppe i 230 kilo.

ARTIKELN HANDLAR OM

USA