Vem är det som styr egentligen?

Arabiska våren inger numera mer oro än hopp

I Tunisien mördas oppositionspolitiker. I Egypten har militären tagit över. I Libyen är premiärministern kidnappad.

Vad håller egentligen på att hända med den arabiska våren?

I en av de Kalle Ankas tecknade filmerna på julafton är Kalles, Långbens och Musses bil på väg uppför en brant grusväg medan de alla tre sitter och äter frukost. Plötsligt säger en av dem: Vem är det som kör egentligen?

Den frågan är högst aktuell i den numera förarlösa arabiska våren. Ingen vet vem det egentligen är som styr eller som drar i tåtarna bakom kulisserna.

Demokratiaktivisterna har tvingats lämna ifrån sig initiativet i konservativa och traditionella samhällen som har väldigt diffusa begrepp om vad demokrati egentligen är. Men till vem?

Förvirringen verkar vara total.

Fördes bort

I Libyen greps premiärministern i gryningen och fördes bort av några beväpnade män. Först visste ingen av vem eller varför. Sen hävdade en grupp som löst lyder under försvarsdepartementet på Facebook att man gripit Ali Zeidan på uppdrag av riksåklagaren.

Operation Cell of Libyan Revolutionaries säger att man är i "högsta beredskap" med anledning av den försämrade säkerhetssituationen som åstadkommits av utländska underrättelseorganisationer.

Vilket kan syfta på att amerikanska specialstyrkor för några dagar redan gjorde en räd i huvudstaden Tripoli där  al-Qaida veteranen Abu Anas al-Libi greps och fördes till ett amerikanskt fartyg i Medelhavet. USA hävdar att Libyens regeringen informerats i förväg om räden.

Att den efterlyste al-Libi överhuvudtaget kunde vistas helt öppet i Tripoli är ännu ett bevis på att Libyen är på väg att bli ännu en av dessa "failed states" där radikala islamister kan upprätta sina terrorbaser.

Vägrar lämna vapen

Trots att landet haft demokratiska val och fått en regering är Libyen en demokrati endast till namnet.

De många rebellgrupper från olika klaner som var med och störtade dikatorn Moammar Gaddafi 2011 omöjliggör i praktiken en övergång till ett normalt styre.

Miliserna vägrar lämna ifrån sig sina vapen och regeringen har ingen egen armé som är tillräckligt stark för att tvinga dem. De självutnämnda maktpåvarna har delat upp de stora städerna egna intresseområden där det i praktiken är deras lagar och regler som gäller. Av det enkla skälet att de har vapenmakten.

Själva ser sig miliserna som städgummor och påtryckare för att få till förändringar snabbare. De är missnöjda med att gamla Gaddafimän sitter kvar på många departement.

I jämförelse med Tunisien, Egypten och Syrien har det varit rätt tyst om utvecklingen i Libyen. Men inte för att hälsan tiger still.

Mördade

Landets har kastats allt djupare ner i laglöshet och kaos. Oljeproduktionen som är landets stora inkomstkälla har fallit drastiskt därför att miliserna har tagit kontroll över olika oljekällor och demonstrationer hindrat utvinning.

Ett skäl till att det är rätt tyst om Libyen är att kaoset är ännu större i grannländerna. I Egypten dödas människor varje vecka i sammanstötningar mellan anhängare till avsatte presidenten Morsi och militären som tagit över makten. Det är höst oklart om och i så fall när nya val kan hållas.

I Tunisien har två oppositionspolitiker mördats, troligen av radikala islamister. Något som till slut tvingade den islamistiska regeringen att avgå. Nu ska landet styras av en övergångsregering fram till planerade val i vår. Situationen är väldigt labil.

Kaoset i Syrien talar för sig självt.

Utvecklingen av den arabiska våren inger numera mer oro än hopp.

Även om det är oklart vem som kör sitter det åtminstone inte längre några av demokratiaktivisterna som drog igång den folkliga resningen i förarsätet.