Fiskaren Rin, 61, är inte rädd för havet

1 av 2 | Foto: Rin, 61, lyckades rädda sin båt. Snart ska han ut och fiska igen.
NYHETER

NAMKEM

Vågen som slog in över Khao Laks stränder hade en styrka som motsvarade en femtedel av atombomben som utplånade Hiroshima. Det har japanska vetenskapsmän räknat ut.

Till skillnad från atombomben hade vågen ingen moralisk innebörd. Atombomben var ett mänskligt beslut att skapa en katastrof. Vågen var naturens nyck.

Den kan inte placeras inom ett mänskligt begrepp som moral.

De flesta är nog överens om det, utom Thailands buddistiska munkar. I går kom en grupp sådana till fiskebyn Namkem för att tala med överlevande och ge tröst.

"Naturen slår tillbaka"

Där kunde de se hur naturen hade trotsat sig själv. Fattigmunken Shina Taro gick runt trålaren "Välsignad lycka" som kastades närmare en kilometer upp på land och landade på en cementerad terrass med stäven mot ett lågt boningshus. Stäven förstörde ett par cementpannor på taket men skadade i övrigt inte byggnaden.

- Människan har förlorat kontakten med naturen. Den slår tillbaka, sa Shina Taro.

På ett sätt har han rätt, vilket exemplet Rin Reabroy, 61, visar.

Han har sedan tolvårsåldern försörjt sig som fiskare. Havet är Rins hem. Han har ett hus nära hamnen i Namkem, men det är på fiskebåten han trivs bäst.

Den heter "Lycklig framtid", skrovet är grönt och relingen röd.

Rins hus ligger ett par hundra meter från hamnen. När han inte är till havs - han brukar vara ute tolv tretton dagar i sträck - går han hem och äter och umgås med familjen. Men han sover på båten.

- Min fru har inget emot det. Vi är gamla, säger han.

På morgonen den 26 december låg "Lycklig framtid" förtöjd som den yttre av sju båtar vid den södra cementkajen i Namkem. Rin sov. Han väcktes av sin son som skrek att en väldig våg närmade sig.

Rin säger att han aldrig är rädd. Han har levt på havet i 49 år och har upplevt alla sorters väder och sett alla slags vågor. Han var inte rädd ens den gången han överraskades av en tyfon.

Han räddade sin båt

Rin trodde att sonen skojade. Men han gick upp på däck och kastade en blick mot havet.

För första gången i sitt liv blev han rädd.

Han såg vågen höja och sänka sig och höja sig igen och han såg den vita skummande vågkammen och sedan tittade han inte mer. Han sprang och hämtade en kniv och kapade trossen till grannbåten och sedan startade han motorn.

Det går ett sund mellan Namkem och den flacka Kho Khaw-ön, och från sundet löper en kanal stor nog för Rins båt. Han satte högsta fart och tänkte att vågen skulle bromsa i sundet och sedan inte ha kraft kvar att slå in i kanalen.

Rin hann rädda "Lycklig framtid", den är en av blott tio fiskebåtar i trakten som är hela. Där finns över 50 som är sönderslagna.

Rin såg vågen och insåg att det gällde livet. Det gjorde inte alla.

Namkem är en stor by med över 5000 invånare och där fanns en hel del invånare som inte kunde havet - mekaniker, burmesiska gästarbetare.

Många av dem, säger Rin, sprang ner till hamnen när vågen närmade sig. De hade hört ropen om något väldigt och detta väldiga ville de se.

De förstod inte.

Vågen slog in med en kraft av 4 till 7 ton per kvadratmeter; atombomben i Hiroshima hade en kraft av 35 ton per kvadratmeter.

Detta är tal som Rin Reabroy aldrig har hört och aldrig kommer att få höra. Det behöver han inte. Han känner havet och vet vilken styrka det har.

"Snart ska jag fiska igen"

Hans hus är förstört liksom de flesta i Namkem. Cementkajerna är raserade.

Cirka tusen av byns invånare är döda eller saknade. Men Rins fru och son klarade sig och huset går att bygga upp igen, säger han.

- Jag har båten och ska snart börja fiska igen.

Rin säger att vågen var en tragedi, men det fanns inget syfte bakom den. Vågen var en del av naturen och naturen har inga avsikter. Havet bara är.

Ändå sammanfaller Rins berättelse med fattigmunken Shina Taros ord: så många dog därför att de saknade kontakt med naturen och inte förstod den.

Fler artiklar:

Peter Kadhammar