Vågen kom - då friade han

NYHETER

"Jag ville att Anna skulle kämpa för vårt ofödda barn"

1 av 4 | Foto: Hemma i Sverige Johan Wengrud och Anna Persson från Gävle semestrade på Phi Phi-öarna. Då slog dödvågorna till och paret fick fly för livet.

GÄVLE

När dödsvågen svepte förbi hotellet friade Johan Weng-rud till sin Anna, 22.

- Jag ville att hon skulle veta att hon måste kämpa och överleva för att föda våra barn, säger Johan Wengrud.

Johan, 30, och Anna Persson från Gävle hade sett fram mot en romantisk semesterresa till underbara Koh Phi Phi utanför Krabi.

Johan hade planerat frieriet länge. I hemlighet.

-Ringarna var redan köpta. Jag hade slagit in dem i paket så hon inte skulle upptäcka dem.

Så kom vågorna. De slog in mot båda sidorna av hotellet. Det small och dånade. Johan såg stora båtar svepas iväg av vattnet förbi deras hus.

Vattnet steg

Vattnet steg och steg. Upp mot fönstren, in över trappan.

-Nu dör vi, tänkte jag.

En fransk kvinna med halva ansiktet bortslitet sprang ut i korridoren.

-Var är mina fyra barn, var är mina fyra barn?

Alla fyra hade spolats bort.

Johan hade med sig en del sjukvårdssgrejor i bagaget.

-Jag kramade henne och förband hennes sår så gott jag kunde.

Sen skrek alla att det kom en våg till.

-Snabbt som fan slår jag hål på taket och skickar upp alla så fort jag kan.

Till slut trängdes tolv personer däruppe och stirrade förundrade och skräckslagna på det skrämmande skådespelet.

Johan friade

Då friade Johan - utan ringarna som hade försvunnit.

-Jag fick känslan av att vi inte skulle klara det. Jag ville ge henne kraft att fortsätta, kraft att kämpa för att överleva och föda våra barn.

Anna tog hans hand. Lyckades stamma fram ett ja.

Men infernot runt omkring bara fortsatte.

Ingen på taket förstod vad som drabbat dem.

-Vi visste inte om det handlade om en naturkatastrof eller en kärnvapensprängning.

De satt ungefär tre timmar på taket. Vattnet började sjunka.

Johan och Anna tog sig ner tillsammans med ett danskt par, och sökte sig mot ett större, säkrare hotell.

Döda och skadade

De sprang och klättrade. Hela vägen kantades av döda och skadade. Till sist hamnade de inne hos en thailändsk familj. De flesta var döda.

-Pappan eller vem det var skrek åt oss att följa honom. Det var rena labyrinten. Tack vare den där thailändske mannen hittade vi vägen.

Inne på hotellet fanns ännu fler skadade.

-Vi sa att vi så snabbt som möjligt måste iväg upp i bergen, det kunde komma en ny våg när som helst och då kanske inte hotellet skulle hålla.

-Vi samlade ihop de vi kunde, kanske ett 20-tal, de flesta skandinaver.

Sen tog de sig fram genom slagfältet igen. Överallt låg det nedslitna elledningar, krossade bilar, rester av ett liv som för bara några timmar sedan stavades avkoppling. Stanken av bensinångor var stark. Och överallt kroppar, kroppar.

Efter någon kilometer kom de upp på berget. Många andra var redan där.

De ordnade ett läger, försökte para ihop olika nationaliteter för att de lättare skulle kunna prata med varandra.

En man var riktigt svårt skadad.

-Hela benet var täckt av stora köttsår.

Det var varmt och fuktigt. Infektionsrisken var stor.

-Vi hällde i honom sprit, vi satte en pinne i munnen på honom. Vi skar bort slamsorna som hängde och sen brände vi såret.

-Han bara vrålade.

Barnen irrade

Barn irrade omkring utan sina föräldrar. Föräldrar irrade omkring utan sina barn.

-En dansk kille satt som i koma. Hans flickvän var borta.

I över ett och halvt dygn satt de där uppe. Det var den längsta natten i deras liv. De var övergivna i kolmörkret. De hörde dödsskriken.

-Men alla delade med sig av vad de hade. Själva hade vi ingenting. Tack och lov kunde vi låna en mobil och skicka ett sms hem och tala om att vi levde.

En ny dag grydde.

De såg piren därnere. De såg alla människor. Men när de började gå ner skrek folk att en ny våg var på väg.

De kom iväg till Phuket på tredje försöket.

Panikslagna människor

På den ena uppsamlingsplatsen för skandinaver rådde totalt kaos. Där fanns ingen information. Ingen hjälp.

De åkte till den andra uppsamlingsplatsen.

-Vi möttes av ett läkarteam som sprang mot vår bil.

-Vad bra, de kommer och möter oss, tänkte vi.

Men så såg de de andra panikslagna människorna som sprang bakom läkarna.

-Åk, åk! Kör, kör, skrek de och slet i bilen.

Ytterligare ett falsklarm om en ny dödsvåg hade kommit.

De tog sig till Bangkok och kom hem till Sverige dagen före nyårsafton.

Sedan flydde de upp till Resele utanför Sollefteå för att få lugn och ro.

"Träningen fungerade"

Johan och Anna sörjer över alla som dött, svenskar, thailändare och andra som fått sina liv helt förstörda.

Johan är extremt vältränad och har gedigen militär erfarenhet.

-Jag är stolt över att all träning fungerade i ett skarpt läge.

-Jag är tacksam över att jag hade min Anna och att jag tänkte på att min uppgift var att rädda henne och att vi måste leva.

-Men kalla mig inte för hjälte. Det fanns så många andra som var hjältar i den här katastrofen.

Mer om Asienkatastrofen:

Svante Lidén