Vägrade svara: ”Det är privat”

NYHETER

Arboga-rättegången: Läs hela förhöret - aftonbladet.se:s Robert Triches rapporterade direkt - minut för minut

KÖPING. Rättegången efter tragedin i Arboga går i dag in i ett nytt skede med förhör av den misstänkta 32-åriga kvinnan.

Polisen har i sina förhör inte kommit någon vart med att få henne att erkänna sig skyldig.

Återstår att se vad hon säger i den för dagen extra säkerhetsutrustade rättssalen.

Foto: Efter att polisen ansett att det finns risk att den åtalade kvinnan skulle angripas upprättades extra säkerhetskontroller utanför rättssalen.

13.48 Nu ska den 32-åriga misstänkta tyskan svara på frågor. Ordföranden frågar om XX förstår.

– Ja.

Du var i Arboga den 17:e mars. Beskriv ditt syfte och vad du gjorde där, uppmanar ordförande Per Kjellsson.

Tyskan ber att få berätta på tyska. Det finns en tolk med i salen som kommer att översätta tyskans svar.

– Strax efter två klev jag på tåget från Stockholm till Arboga, säger hon. Sedan gick jag till fots till en arkeologisk gravplats, Halvardsborg. Det tog ungefär en timme. När jag kom dit så tittade jag på borgen, jag hade varit där tidigare men letade den här gången efter speciella saker.

Och sedan, undrar ordföranden.

– Det tog ungefär en timme. Sedan klev jag på tåget tillbaka till Stockholm.

Vilket tåg du?

– Ungefär halv åtta.

13.52 Hur har du sett på NN? uppmanar ordföranden tyskan att berätta.

Hon berättar med hög och tydlig röst, på tyska, och tolken översätter:

– I augusti 2006 var jag på resa och arbetade på ett hostel. Där lärde jag känna NN som var på semester. Efter några dagar inledde vi en relation som vi fortsatte till han reste hem. Jag sa till honom att jag hade njutit av tiden som vi hade haft där och tyckte att det vore bra att ses igen. Han sa att han skulle ha semester i oktober och att han gärna skulle besöka mig då. Det fick han gärna.

– I mitten av september åkte jag tillbaka till Tyskland och under tiden hade vi regelbunden e-postkontakt. I mitten av oktober var planen att han skulle komma ner under tre veckor till Tyskland. Men en vecka innan mejlade han att han inte kunde komma, eftersom han köpt en lägenhet och inte hade några pengar.

– Jag blev besviken men istället flög jag till Turkiet i tre veckor. Jag var som sagt lite ledsen att han inte kunde komma. Redan under Turkietsemestern funderade jag på hur det skulle fortsätta mellan oss, om det var värt att investera känslor i honom.

Tvivlade på grund av pengar

13.58 Två dagar efter att kvinnan återkom till Tyskland mejlade hon till NN och sade att hon skulle besöka honom.

– NN blev glad för det och en vecka senare flög jag till Sverige. Han hämtade mig på flygplatsen och jag bodde hos honom i två veckor.

– I början var jag skeptisk över mina och hans känslor och jag tror han kände likadant, men det lade sig ganska snabbt. Vi njöt av tiden tillsammans och två dagar innan jag skulle åka hem frågade han hur vi skulle fortsätta.

Tyskan visste inte, men ville gärna att de skulle fortsätta med sin relation.

– Vi skulle kunna göra så att han kom till mig i Tyskland på helgerna och jag till Sverige.

Hon tvivlade på grund av hans finansiella belägenhet, berättar hon.

– Jag frågade om han verkligen ville och han sa ”ja”.

Det var första och enda gången de talade om hur fortsättningen skulle vara. NN skulle komma till Tyskland helgen därpå.

– Men då kunde han inte komma på grund av att hans bror fyllde år. Det ledde till ett andra besök i Sverige i december då jag stannade en vecka.

14.03 Tyskan märkte redan under decemberbesöket att något var annorlunda.

– Jag kände det, men vi pratade inte om det. När jag åkte frågade jag om han ändrat sig.

NN frågade tyskan om hon inte vill fira jul med hans familj. Men hon svarade att det vore att gå för snabbt fram för henne.

– Under jul och nyår sms:ade vi bara. I mitten av januari hade vi ingen kontakt under två veckor, men i ett mejl i februari frågade jag honom om när han hade semester. Nästa dag försökte han ringa till mig två gånger och skickade ett sms att han ville ha kontakt.

Tyskan gick hem till en väninna och då sade hon att ”det där låter ju inte särskilt bra” och hon hade samma känsla. Hon gick till en annan väninna och på kvällen ringer han.

– Han började direkt med att vi inte kunde fortsätta som hittills men det var rätt mycket på en gång. Först trodde jag inte på honom, vad är det han säger. Då började han berätta utförligare vad som hade hänt. Han blev överraskad över att jag blev så överraskad. Jag sa att jag inte kunde gissa vad han tänkte.

NN sa att han redan i december känt att relationen inte kunde utvecklas.

– Då frågade jag honom varför han inte talade om det tidigare. Han sa att han visste att jag skulle bli besviken och därför fördröjt det hela.

14.10 NN fortsatte med att svara på frågor som tyskan ställde honom.

– Och ja, det var under detta telefonsamtal som det tog slut. Jag var naturligtvis mycket ledsen. Det kom mycket överraskande och med tanke på det samtal vi hade haft den sista natten då jag inte mådde bra i Sverige för att jag kände att något var fel så sa han att det var bra och viktigt att tala om sina känslor.

Nästa dag skrev hon ett brev till NN.

– Jag släppte ut en massa ånga.

Var det det brevet som började med ”Du är en idiot”, undrar ordföranden.

– Ja.

Sedan kommer ni i kontakt med varann i mars igen? Hur går det till? undrar han.

Tyskan tar en liten stund innan hon kommer igång att berätta och för första gången kan man spåra lite rörelse i hennes röst.

– Jag sa till honom att det inte var bra att göra slut på telefon och jag hade också kläder kvar hos honom och ville hämta mina saker. Han drog lite på svaret och frågade när jag skulle komma.

Först skulle tyskan besöka Sverige med en väninna och undrade om de kunde titta förbi bara en dag.

– Han sade att han inte ville tala om vår relation, men det ville inte jag heller.

En dag senare flög hon till Sverige. Hon besökte honom.

– Han öppnade dörren och sade att han var glad att se henne, men då skrattade jag för han hade ju försökt att värja sig.

”Separationen slog undan fötterna”

14.18 Besöket blev kort. Hon återvände till Stockholm.

– Nästa dag sms:ade jag till honom för jag ville hyra en bil men jag hade inte med mig något bankkort som jag kunde betala med, men han sa att man kunde betala kontant på en bensinmack.

Har du haft några mer kontakter med honom? undrar ordföranden.

– Ja, säger hon med ett skratt – denna gång på svenska. Det var ju en massa med bilen...

NN kände inte till skälet till att hon kommit till Sverige.

– Jag hade mått mycket dåligt under en längre tid och jag kan inte i dag förstå mitt beslut. Men i alla fall mådde jag så dåligt att jag inte ville leva längre. Det hade pågått under en mycket lång tid. Separationen med honom slog undan fötterna på mig, tog bort min säkerhet.

Hon åkte till Uppsala och övernattade där. Sedan åkte hon tillbaka till Stockholm. Dagen efter åkte hon till Mariefred och drack då flytande sömnmedel.

– Jag somnade i bilen på en parkeringsplats och vaknade nästa dag och märkte att min mobiltelefon och plånbok var borta.

Bildörren var öppen.

– Jag mådde mycket dåligt.

Hon gick in till centrala Mariefred för att leta rätt på polis, men hon hittade ingen.

– Jag ringde till NN från en bensinmack och berättade att jag blivit bestulen. Han var på jobbet men kom ändå med sin bil. Jag sa att jag inte kunde köra bil eftersom jag druckit medicinen. Jag följde med honom till hans lägenhet och lämnade bilen.

14.26 – Vi talade inte längre, för jag var mycket trött och han frågade inte vad som hänt. Jag la mig på soffan och sov till nästa dag.

Vad var den direkta orsaken till att du tog medicinen? undrar Kjellsson.

– Det vet jag inte.

Det måste man väl veta?

– Nej, det måste man inte, svarar tyskan.

Men syftet var att ta ditt liv?

– Ja, det var det.

Tyskan: Skulle inte göra honom illa

14.51 Förhöret fortsätter efter en kort paus.

Har du något speciellt att berätta om dagarna i Arboga? undrar ordföranden.

– Ja, NN visste fortfarande inte vad som hade hänt med mig, och jag mådde mycket dåligt och duschade för att kvickna till.

NN kom hem från arbetet tidigt och hade ett mycket stelt ansiktsuttryck och darrade, berättar tyskan.

– Han sa att han mådde så dåligt att han inte kunde arbeta längre och nämnde också några skäl. Jag tyckte synd om honom. Det var en intim, förtrolig situation. Jag satt på hans säng och han kom till mig och jag kramade om honom. Han berättade vad som hade hänt de senaste två veckorna i sitt liv. Bland annat att han hade separerat från en väninna och att en kompis till honom hade stora problem. I denna situation frågade han vad som han hänt med mig.

– Jag berättade att jag hade druckit sömnmedel och försökte också förklara varför. Då reagerade han fullständigt konstigt. Hans uppfattning var att jag gjorde det på något sätt för att sätta dit honom.

”Tänk om du hade lyckats. Då hade jag behövt kontakta din familj”, sade NN till tyskan, berättar hon.

– Det kändes konstigt att han sa till mig att han skulle behöva ta hand om ett lik i sådana fall. Ingen hade kontakt med honom för i min mobiltelefon hade jag suddat bort alla nummer och sms. Min familj hade inte heller hans namn eller adress, så jag förstod inte.

– Men det var hans uppfattning att jag hade gjort så för att sätta dit honom. Jag grät och sa att jag absolut inte skulle göra något för att göra honom illa. Men han kunde inte förstå det och ville inte tala med mig. Det var en fruktansvärd situation.

14.58 – Nästa dag åkte vi fyra personer till Mariefred och tankade hyrbilen full. Jag hämtade pengar som min vän i Tyskland lånat mig och vi fortsatte till flygplatsen.

Vännen i Tyskland bad NN att se till att tyskan checkade in ordentligt, men han gjorde inga ansträngningar att följa med in.

– Jag frågade varför, men då skakade han bara på huvudet.

Hon gick in på en toalett och åt flera sömntabletter. Hon somnade och missade flyget.

– Nästa dag, tidigt på morgonen, vaknade jag av att jag blev uppringd av min väninna i Tyskland. Hon sa att jag skulle försöka komma med ett annat plan, men det fanns inget under 1000 euro den dagen.

Tyskan beslutade sig för att ta tåget till Skavsta där hon fick en annan biljett och reste hem.

15.03 Dagen efter ringde hon från Tyskland och sa att hon hade kommit hem.

– Jag tänkte att han kanske var bekymrad över att jag var kvar i Sverige.

Nästa kontakt var ett mejl som kom cirka två veckor senare.

– Jag sa till honom att jag var ledsen att situationen uppkommit och bad också om ursäkt.

Sedan flyttar du till Sverige? manar ordföranden på.

– När jag kom tillbaka till Tyskland så var jag på sjukhus i tre veckor. Jag ville egentligen inte stanna där, och efter tre veckor flög jag till Stockholm.

Hon bodde tio dagar på ett vandrarhem.

– Där hittade jag den ro som jag inte hittat på sjukhuset och då beslutade jag mig för att flytta till Stockholm. Det var i april.

Hon åkte tillbaka till Tyskland för att söka jobb i Sverige och söka en lägenhet. I juli flyttade hon.

Vilka kontakter hade du med människor i Sverige? undrar ordföranden.

– I juni skrev jag ett brev till honom och skälet var det som hade hänt i mars. Han tog det ju så personligt och det ville jag korrigera. Jag ville förklara för honom.

Emma och sambon visar inga känslor

15.09 Under tiden tyskan berättar visar Emma och hennes sambo inte några känslor utåt. De sitter, som tidigare, bredvid varandra. Då och då viskar de något till varandra och ibland antecknar Emma på sitt block.

Även Nicklas Jangestig och hans sambo finns på plats i rättssalen.

15.11 NN skrev att de två veckorna i mars hade varit hans värsta i sitt liv och att han inte ville se mig igen eller ringa till honom. Han skrev också till mig att han hade en ny tjej som hade två barn och att han var mycket lycklig med dem.

– Då skrev jag tillbaka lycka till.

I oktober skickade hon två sms till honom. Och därefter ett brev i slutet av januari i år.

– Och det är all kontakt jag har haft med honom.

Vägrar svara på frågor

15.13 Åklagare Johan Fahlander tar över frågandet och ber tyskan att berätta om brevet i januari.

– Skälet var att vi upptäckt en sjukdom i vår familj, och jag ville veta om det fanns fler sjukdomar i hans familj.

Du skrev att du fött en gemensam son? undrar åklagaren.

– Det vill jag inte svara på.

Varför inte?

– Det är ingen viktig detalj, enligt min åsikt.

Jag anser att det är det, svarar Fahlander.

– Jag kommer inte att svara på den frågan.

Och varför inte.

– Det är en mycket privat angelägenhet och rör en person som uppskattar sitt privatliv.

Vilken person då?

– Det är jag.

Kan du förklara varför datumet är en så privat angelägenhet?

– Jag skrev inte det här brevet till domstolen eller någon annan närvarande utan till NN.

Här har du precis berättat hur du planerat att begå självmord. Varför väljer du att berätta om det, men inte ett datum när ditt barn är fött.

– Jag tror att i huvuden på olika personer här finns olika föreställningar om vad som hände förra året och det är det jag försöker tillrättalägga. Jag försökte inte ta mitt liv på grund av NN.

Har du varit gravid med NN:s barn?

– Jag vill inte svara på det.

Men det säger du ju i brevet?

– Ja.

Varför vill du inte säga det?

– Nej. Jag vill inte att andra personer ska få problem. Mina vänner.

Hur skulle de kunna få det?

– De kommer att vittna här under ed.

Skulle det vara skadligt för dem att du berättar att du varit gravid? envisas Fahlander.

Frågan förblir obesvarad.

15.23 Åklagaren försöker ställa några fler frågor om barnet, men kvinnan vill inte svara.

– Det är en privat angelägenhet. Vill du inte eller kan du inte förstå mig? undrar tyskan med adress till åklagaren. De omständigheter som rör tid och plats vill jag inte berätta om.

Och jag förstår inte varför, upprepar Fahlander.

– Det är en privat angelägenhet som rör bara mig och en person till.

Vem då?

– NN.

Vad kan du berätta om den påstådde adoptivpappan?

– Ingenting.

Hur många gånger har du varit i kontakt med honom?

– Det tänker jag inte yttra mig om. Det är en privat angelägenhet.

Är det som står i brevet sant?

– Ja.

Så det är sant att du födde ett barn i oktober förra året?

– Om det står så, ja, svarar tyskan.

Åklagaren byter spår.

15.26 Du nekar till att ha gjort dig skyldig till brotten?

– Ja.

Hur känns det att ha suttit frihetsberövad under så lång tid för så ohyggliga brott?

– Förskräckligt.

Är det så du känner det?

– Ja.

Under rättegången har jag och andra upplevt att du har suttit och lett och skrattat vid olika tillfällen, exempelvis när jag hörde barnens pappa i fredags berätta när han fick veta att hans barn var döda så skrattade du och pratade med din advokat. Hur tänkte du då?

– Jag kommer inte ihåg det. Men om jag skrattade så hade det inget att göra med det som Nicklas sade.

Har du förstått allt vi har pratat om härinne?

– Ja.

Har du själv upplevt att du skrattat här inne?

– Ja, det kan ha hänt när jag har pratat med mina advokater.

15.30 Hur många gånger har du varit Arboga?

– Två gånger 2006, en gång förra året i mars och tre gånger i år.

När då i år?

– I mitten av mars.

Tre gånger i mitten av mars?

– Mm.

I förhören har det inte rått någon tvekan om att det är 12, 14 och 17 mars?

– Ja, det stämmer.

Är det något mer besök i Arboga?

– Det beror på vad du menar med besök. En gång tillbaka stannade jag till i Arboga.

Hur många gånger har du varit där, alltså?

– I år fyra gånger.

Kan du berätta om den fjärde gången?

– Det var på väg tillbaka från Örebro som jag stannade på en bensinstation.

Har du varit i staden Köping tidigare?

– Ja. I fjol fem-sex gånger och tre gånger i år: i februari i år.

Kommer du ihåg datum?

– Nej, men det var en helg i början av månaden.

Andra gången?

– Det var den här helgen, som jag var här en fredag och en söndag. Sedan var jag här fredagen helgen därpå.

Vägrar svara på nya frågor

15.37 Tyskan besökte några vänner i Köping då, berättar hon.

Kan du berätta vad de heter?

– Nej, svarar hon korthugget och med mer spänd röst.

Kommer du inte ihåg vad de heter?

– Jo.

Men du vill inte berätta?

– Nej.

Varför?

– Det är vänner till mig som inte finns i telefonkatalogen eller i polisens kännedom och jag vill inte dra in dem i den här saken.

Du sitter här anklagad för två hemska brott men vill inte att dina vänner ska kunna bekräfta vad du sagt?

– Ja, exempelvis. Jag är en människa med principer och många vänner och bekanta har fått problem och mordhot av den här situationen. Det beror också den här personen i brevet som du frågade om. Jag kommer inte att säga något namn.

Skulle du kunna berätta det för polisen?

– Nja, vet polisen det så vet pressen det.

Hur många vänner talar du om?

– Jag kommer inte att säga något ytterligare om det här, säger kvinnan bestämt.

Inte om det är en man eller kvinna?

– Just det.

Vill du berätta om dina besök i fjol?

– Det var fördelat över hela året, men sist var två gånger strax före jul.

Är det också besök hos dina vänner?

– Ja.

Finns det något sätt att vi kan kontrollera dina uppgifter?

– Ja, vi gick ut i Köping också, så någon kan väl ha sett oss.

Kan du nämna någon person som sett dig?

– Nej. Jag känner inte varje person i Köping

Var har ni varit ute?

– Hmm... en gång var jag på Smedjan. Och sedan ytterligare två ställen som jag inte kommer ihåg namnen på.

15.44 Åklagaren vill ställa frågor om tyskans och NN:s möte på Kreta 2006:

Hur många dagar var du och NN tillsammans på Kreta?

– Fem.

Var det passionerat, som NN säger?

– Ja.

Åklagaren frågar om anteckningar som tyskan gjort efter att NN lämnat Kreta.

– Det är mer en sammanfattning av vad som hände, förklarar hon.

När skrev du detta?

– I början av september.

Hur känner du då inför relationen med NN då?

– Det kan jag inte säga någonting om. Jag förstår inte din fråga, riktigt.

Känner du dig säker på att det ska bli en fortsatt relation?

– Nej, inte säker på något sätt, men vi skulle träffas i oktober igen.

Åklagaren läser ur anteckningarna ”Fyra dagar för resten av livet - suck. Det är så jävligt, suck. Jag hittar inga ord för att uttrycka min desperation”. Kan du kommentera det?

– Det var i Istanbul som jag skrev och jag var ledsen för att han inte hade kommit i oktober. I början sa han att han inte kunde komma på grund av sin lägenhet och jag tvivlade på det och sa till honom att inte komma med undanflykter. Men då sa han att det inte var för att han inte längre hade några känslor för mig. Det var också skälet till att jag kom till Sverige i november.

Så du känner desperation inför tanken att det kanske inte blir något med NN?

– Snarare att han inte ville säga det till mig. Jag var osäker och funderade.

Hur kände du inför att NN kanske inte vill se dig igen?

– Det vet jag inte. Säkert inte lycklig, men om det nu var så fick jag i alla fall veta det.

15.59 Vid första vistelsen i Arboga stannade du två veckor?

– Ja. Jag kom 16 november och stannade tills den 28 november.

Kommer du ihåg vilken veckodag det var?

– Torsdag. Han hämtade mig på flygplatsen.

Kan ni berätta vad ni gjorde?

– En gång var vi på Vasamuseet i Stockholm, annars gick vi mycket och simmade i Arboga och en gång var vi på arbete i Köping.

Fanns det något annat ni besökte under tiden i Arboga?

– Mm... Ja, Halvardsborg som nämnts tidigare. Och så besökte vi ett vikingagravfält.

Försökte ni hitta någonting?

– Vi letade tillsammans efter en runsten, men den hittade vi aldrig.

Är det Kung Sigges sten som ni försökte hitta samma dag?

– På Halvardsborg var vi när vi egentligen var ute och letade efter den här stenen.

Har du själv eller tillsammans med någon varit ute och tittat på Halvardsborg eller besökt Kung Sigges sten?

– Som sagt en gång med NN på Halvardsborgen och samma dag letade vi efter runstenen. Sedan var jag där en gång till själv och letade efter runstenen.

Men du hittade den inte vi något av de här tillfällena?

– Nej.

Varför?

– Tja, som det ibland är när man inte hittar saker. Jag hade ingen bra karta och vi frågade till och med folk och åkte runt i flera timmar.

Så under de två vistelserna 2006 var du en gång vid borgen.

16.09 Åklagaren undrar vad tyskan tyckte om borgen.

– Jag tyckte det var intressant, men första gången stannade vi bara 15 minuter på väg till runstenen. Och jag ville inte tråka ut NN. Annars skulle jag ha stannat längre.

När var du andra gången vi borgen?

– Den fjortonde mars.

Rätten tar en kvarts paus.

Kan inte namnge fornborgar

16.30 Åklagaren fortsätter prata om tyskans intresse för fornborgar:

Du har ju besökt borgen och fått frågor av polisen för det. Hur är ditt intresse för fornborgar och andra saker?

– Mmm... Mycket stort.

Är det just fornborgar?

– Allt.

Vad menar du då allt?

– Det har aldrig begränsats till ett visst föremål eller fornborgar.

Du menar historiska saker?

– Allt som man kan hitta från det förflutna.

Har du studerat något särskilt kring svenska fornborgar?

– Jag har studerat svenska runstenar särskilt.

Hur många runstenar finns det i Arboga kommun?

– Det vet jag inte.

Två. I Västmanland?

– Inte så många. Det finns andra områden där det finns fler runstenar.

Finns det fler än i Arboga?

– Det vet jag inte.

Det finns 32 stycken runstenar i Västmanland och tittar man på kartan så ser man att det är en stark koncentration i Västerås, men i Arbogatrakten är det ganska klent. Vad vet du om antalet fornborgar i Västmanland och i Sverige?

– Det kanske finns 50 stycken borgar i Västmanland och den regionen.

Och hur många i Arboga kommun?

– Det vet jag inte precis var Arboga kommun slutar, det är problemet.

Det finns tre i kommunen och 51 i Västmanland, enligt en informationstavla vid Halvardsborg.

Vad tycker du om Halvardsborg?

– Det är en svår fråga. Det är ett tidsdokument. Vad jag tycker personligen... om det är viktigt, menar du?

Ja, vad ger den dig för upplevelse?

– Man kan inte prata om personlig upplevelse, utan det är ett yrkesmässigt intresse.

Har du besökt någon annan fornborg i Sverige?

– Ja, i och kring Stockholm.

Kan du namnge någon?

– Nej, inte i Stockholm. Jag kommer inte ihåg namnet. Namnet på Halvardsborgen hade jag glömt när jag läste det i förundersökningsprotokollet.

NN har beskrivit den som en hög med stenar?

– För honom är det väl det.

Känner du till fler kända svenska fornborgar?

– Ja.

Kan du säga någon?

– Nej, säger tyskan med ett litet leende och åklagaren släpper frågan.

Tyskan svarar rakt på sak, gestikulerar inte överdrivet mycket och tittar rakt upp mot åklagaren. Hon ser inte särskilt besvärad ut, men vägrar som sagt att svara på vissa av åklagarens frågor.

16.42 Vet du när du blev gravid?

– Nej.

Det kanske man kan räkna ut?

– Jag vet, men jag vet också vilket syfte du har med din fråga. Jag svarar inte på den frågan.

Varför då?

– Då kommer vi tillbaka till mina personliga rättigheter. Om man nu överhuvudtaget man kan tala om det.

Du behöver inte svara om du inte vill.

– Det är det jag gör.

Varför vill du inte svara?

– Det har jag redan sagt. Jag kan inte tvinga mina vänner att självmant berätta för polisen.

Vill du att de ska gå till polisen och bekräfta dina uppgifter?

– Jag sa att det är deras eget avgörande och där har vi samma åsikt.

Du hade alltså en direkt kontakt med dem mellan de gånger du var frihetsberövad?

– Ja.

När besökte du Smedjan?

– Det kommer jag inte att säga.

Varför inte då?

– Av samma skäl som jag nämnt innan.

Du tänker inte svara på om det var i februari 2008, i juni 2007 eller när det var?

– Jag kommer heller inte riktigt ihåg när det var.

Var det 2008 eller 2007?

– Det var i fjol.

Var det på första halvåret eller andra?

– Du försöker att smyga fram till datumet.

Jag tycker inte det här är roligt, men du sitter och ler. Vill du svara på frågan? undrar åklagaren.

– Nej

16.46 Åklagare Fahlander: När NN gör slut med dig, kommer du ihåg ungefär vad klockan var?

– Han ringde mellan sju och halvåtta på kvällen.

Hur mådde du sedan?

– Jag var ledsen.

Ja... Grät du?

– Ja.

Var det någon annan reaktion hos dig?

– Till exempel?

Jag vill att du berättar själv.

– Jag vet inte.

Åklagaren återkommer till brevet som hon skrev dagarna efteråt.

Då skriver du att du hade kräkts hela natten?

– Det hade jag gjort redan dagen innan. Jag mådde illa.

Varför?

– Jag hade antagligen ätit något olämpligt.

Så du kräks inte för att du blev så upprörd?

– Jag kan inte säga det exakta skälet till att jag kräktes just denna natt, det är svårt att skilja på varför, i alla fall i efterhand.

Varför skulle du annars skriva det i brevet?

– Det vet jag inte. Det är mycket, mycket länge sedan.

16.52 Åklagaren fortsätter med att fråga om att tyskan skulle besöka Sverige tillsammans med vänner i mars, efter att NN gjort slut.

Vad hade ni tänkt göra i Sverige då?

– Planen var att åka till Stockholm för att titta lite på staden. Och också att jag skulle hälsa på NN.

Innan du åker till Sverige, hade du då bestämt dig för att begå självmord i Sverige?

– Jag hade redan bestämt mig för att ta mitt liv, men inte att det skulle ske i Sverige. Tidpunkten var inte bestämd ännu.

Vad var det för sömnmedel du hade med dig?

– Diazepam i flytande form.

Du hade också tabletter med dig?

– Jag minns inte vad det var för några.

Var hade du fått tag på dem?

– De skrevs ut av en läkare i Tyskland.

Vad var skälet?

– Jag hade bett honom om det.

När skedde det?

– I februari.

Före eller efter att NN gjort slut?

– Efter.

Hade du svårt att sova?

– Ja.

Varför?

– Om jag visste det skulle jag säga det, men jag vet inte.

Var det för att du var ledsen för att NN gjort slut?

– Antagligen, ja.

När du hade bestämt dig, visste du vilket sätt du skulle begå självmord?

– Ja. Jag visste att den enda möjligheten var genom någon form av sömntabletter.

När bestämde du dig?

– Det vet jag inte. Jag kan inte säga en särskild dag, men att jag skulle göra det inom den närmaste framtiden.

Var det före eller efter att NN gjort slut?

– Det var efter.

Varför försökte du inte begå självmord i Tyskland, innan du åkte till Sverige?

– För att jag ville se honom en gång till.

Varför då?

– Jag åkte även till mina vänner i Belgien och i Holland. Jag ville ta avsked och se att det inte fanns något ouppklarat mellan mig och dem.

17.01 Fanns det något ouppklarat med NN?

– Nej.

Så varför åkte du dit?

– För att se honom, som jag sa.

Om NN hade sagt ”Jag har ändrat mig”. Vad hade hänt då?

– Då hade jag skrattat. Samma fråga ställde en väninna till mig innan jag åkte till Sverige och då skrattade jag åt henne och sa att inte ens om han bad på sina bara knän skulle jag ta honom.

Du ville inte bli tillsammans med honom?

– Nej.

Var du kär i honom?

– Ja.

Älskade du honom jättemycket?

– Det vet jag inte, svarar tyskan efter en lång paus.

Men om du är kär i en person som vill vara tillsammans med dig så vill du ändå inte det?

– Nej, jag har förstånd också. Det är en sak att vara förälskad i en person, men det räcker ju inte, säger tyskan och lägger huvudet på sned i ena handen.

Hade det någon betydelse att han sa att han var glad att se dig?

– Nej, jag blev bara förvånad över att det var hans första ord efter att han tidigare inte velat träffa mig. Det var en konstig reaktion.

17.05 När träffade du (namn på ett vittne) första gången?

Det var efter att du åkte tillbaka till Stockholm från NN?

– Ja.

Bytte ni telefonnummer?

– Det vet jag inte. Vi bytte mejladresser med varandra, men telefon minns jag inte.

Bodde han på vandrarhemmet som du tog in på?

– Ja.

NN sa att bilen var alldeles nedsmutsad i Mariefred?

– Ja, jag letade efter ett avlägset ställe och åkte längs en smal väg till en sjö. Det var alltså ingen väg, utan jag fastnade nästan med bilen.

Sedan har du beskrivit att du spärrade kortet och sedan ringde till NN. Varför gjorde du det?

– Han var den enda person som jag kände och eftersom det inte fanns någon polis där så var han närmare än ambassaden i Stockholm och polisen där.

Varför ringde du inte polisen?

– Eftersom jag inte hade någon legitimation så hade det inte löst mitt problem med bilen.

Var bilen ditt problem? Behövde du inte hjälp?

– Nej.

Kunde du inte ringt väninnan istället?

– Det har inte hjälpt om jag ringt henne från en bensinstation i Sverige.

Hade hon inte kunnat hjälpa dig med pengar?

– Vad hade det hjälpt?

Var det inte pengar som du saknade?

– Å andra sidan var jag fortfarande påverkad och kunde inte köra bil.

Ville du inte ha hjälp från någon annan? Polisen, ambassaden, andra svenska myndigheter, svensk sjukvård?

– Ja, men man kanske inte tänker på det i den här situation. Jag var fortfarande påverkad av sömnmedel.

När du var tillbaka i Arboga, bad du att få ligga i sängen tillsammans med NN?

– Ja, det kan jag berätta. Jag tyckte det var en hemsk, hemsk reaktion från honom att tro att jag gjort detta för att skada honom. Och det var för att han satt framför mig och var ledsen och grät. Jag hoppades också att han kanske skulle hitta ett par tröstande ord för mig. Jag hade väntat mig mer mänsklighet av honom och därför var min fråga inte med någon baktanke, även om ni kanske tror det.

Hur var dina känslor här när han lämnar dig på Arlanda?

– Inga. Men jag bara frågade mig vad han var för människa och hans beteende.

Men tyckte du inte illa om honom?

– Jag tyckte att hans beteende var konstigt. Jag hade betett mig på ett annat sätt i hans situation.

Men påverkade det dina känslor gentemot honom?

– Vilken känsla?

Du berättade nyss att du var kär i honom. Påverkade det här dig på något sätt?

– Det vet jag inte.

17.16 Du flög tillbaka till Tyskland dagen därpå. Hamnade du direkt på sjukhus?

– Vi åkte dit samma natt.

Var det någon som hjälpte eller övertalade dig?

– Det var tre vänner till mig som sa att jag skulle till sjukhus.

Varför tyckte de att du skulle åka dit?

– De var oroliga för mig.

Funderade du fortfarande på att begå självmord?

– Mina vänner var bekymrade. De hade svårt att bedöma situationen.

Vilket sjukhus skjutsade de dig till?

– Det var länssjukhuset i Göttingen.

Vilken avdelning hamnade du på?

– Det var en öppen psykiatrisk vårdavdelning. Jag var där frivilligt i tre veckor.

Du ville inte stanna där?

– Nej, jag fick inte det som jag behövde.

Vad behövde du?

– Ro.

Kan du berätta om du fick någon form av behandling?

– Två gånger om dagen talade jag med psykolog och två gånger med en läkare.

Fick du medicin?

– Ja, det tror jag.

Hur var det med din sömn?

– Det var inga problem.

Fick du medicin?

– Ja.

Sömnmedel, alltså?

– Ja, de gav mig sömnmedel i början men sedan ville jag inte ha det i fortsättningen.

Hade man någon planering som de vill att du skulle genomgå?

– Nej.

Sedan bestämde du dig för att skriva ut dig?

– Ja, det bestämde jag mig egentligen redan efter en vecka. Men jag hade åkt dig för mina vänners skull.

17.22 Är det efter detta som du är i Stockholm i tio dagar?

– Ja. Jag hade redan bestämt mig för att flytta dit och hade inte tänkt stanna kvar i Tyskland. Sverige var mitt enda alternativ.

Varför då?

– För att jag redan under tiden hos NN hade börjat lära mig lite svenska och det ville jag fortsätta med.

Hur bra kunde du danska?

– Det vet jag inte. Det är svårt att bedöma själv.

Har du varit i Danmark?

– Ja, två gånger. En gång i Roskilde på festivalen och en gång som barn på semester.

Så varför flyttade du inte till Danmark?

– För det första var det så avlägset i tid från mina studier och jag tycker om Stockholm.

Det låter som att du flyr till Sverige för att få lugn och ro?

– Ja.

Varför åker du inte till Kreta för att jobba?

– Ingen aning. Omväxling

Vad tycker du om Sverige och svenskarna?

– Vid vilken tidpunkt.

Till exempel när du tänker dig att flytta till Sverige.

– Jaa... Som sagt så tycker jag mycket om staden. Jag kände inte många i Sverige då.

Ändrades ditt synsätt gentemot Sverige och svenskarna?

– Jag vet inte hur du menar.

Åklagaren nämner ett brev där tyskan skriver att hon hatar Sverige.

– Jag mådde dåligt då.

Men du återvänder till Sverige ändå?

– Jag skulle hatat Tyskland på samma sätt.

Åker du tillbaka till Sverige för att NN finns här?

Då hånskrattar 32-åringen högt och säger:

– Nej.

17.31 Men du kontaktade ju honom igen?

– Ja, det var för att be om ursäkt, jag ville inte ha det på mitt samvete (intermezzot med självmordsförsöket).

Så du gjorde det för din egen skull?

– Ja.

Är det samma orsak till att du sedan skriver till honom?

– Ja.

Vad var dina känslor för honom i juni?

– Då var jag antagligen fortfarande förälskad i honom.

Varför säger du antagligen?

– För att jag läste i brevet, även om jag inte minns det själv.

När tror du själv att din förälskelse upphörde?

– I maj förra året, skulle jag säga.

17.38 Vad ville du göra i Sverige? undrar åklagaren.

– Arbeta.

Har du fått något arbete i Sverige?

– Ja, lite här och där.

Hur har du försörjt dig?

– Jag fick stöd ifrån Tyskland och från min familj.

Berätta om det.

– Det är som när man var arbetslös i Tyskland och flyttar utomlands så kan man få pengar under en övergångsperiod.

Det finns någon uppgift att du arbetat för en tidning?

– Ja, men det var i november, december 2006. Det var ingen riktig anställning.

På vilket sätt fick du pengarna från Tyskland?

– Till mitt tyska konto. Jag hade ett kort knutet till kontot.

Sedan har du öppnat ett konto i Sverige?

– Ja, det var för att kunna betala med kort även i Sverige, för med mitt tyska kort hade jag ibland problem att betala.

Var kom pengarna ifrån?

– Från min mamma i Tyskland. Hon skickade dem till mig och sedan betalade jag in dem på kontot.

Var kom pengarna från tyska a-kassan in?

– På det tyska kontot. I ett halvår.

När upphörde den ersättningen?

– Det vet jag inte.

När fick du din första bostad i Sverige?

– I juni. På Södermalm. Det var som inneboende. Jag betalade 2300 i månaden, kontant.

Rättegången avslutas och återupptas igen i morgon bitti klockan 9.

ARTIKELN HANDLAR OM