”Vi ligger bland glasskärvor på golvet”

avErik Wiman

Aftonbladets Erik Wiman och Magnus Wennman överlevde en bomb som slog ner i gatan alldeles utanför deras hotell

1 av 3 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Aftonbladets utsända i Gaza, Erik Wiman och Magnus Wennman

Först kommer tryckvågen och blåser ut fönstren, därefter det bländande ljusskenet. Sist smällen.

1000 meter upp i luften har en stridspilot tryckt på en knapp. Nu ligger vi bland glasskärvor på golvet.

Vi överlevde, men i dag begravs offren för vapenvilan som dröjer.

Klockan har hunnit passera 02. Jag och fotograf Magnus Wennman har valt att tillbringa natten i lobbyn, hellre än vårt rum fem våningar upp.

Det känns säkrare.

Han sover, eller blundar i alla fall, i den korta hårda soffan.

Själv röker jag vattenpipa med tre män jag aldrig träffat förut och troligtvis aldrig kommer att se igen. De heter Khaled, Abdallah och Dija. Längre än så kommer vi egentligen aldrig i samtalet. Min arabiska är högst begränsad, liksom deras engelska.

Vår tolk är hemma hos sin familj.

Han var så lugn när vi sa hej då tidigare i kväll.

– Det blir vapenvila, vi får sova gott i natt.

Ännu en natt av skräck

Men av den väntade vapenvilan blev det i natt ingenting. Förhandlingarna, mellan Israel och Hamas, med Egypten som medlare, strandade. Det var en känsla vi hade redan under eftermiddagen när striderna successivt tilltog.

Det blev ännu en natt av skräck här i Gaza. Samma skräck som människor utsatts för natt, efter natt, efter natt.

Timmarna före solnedgången i går hade vi återigen tillbringat vid det största sjukhuset i Gaza, Al-Shifa. På Twitter skrev jag att det var de värsta scenerna jag hittills sett.

Om det ska förklaras med mer än 140 tecken blir det så här:

En blodig ström av sönderslitna kroppar. Trots att sjukvårdarna ser lika väl som vi att de flesta är långt bortom räddning, springer de med bårarna in på akutmottagningen. Runt omkring skriker anhöriga ut sin sorg och vanmakt . Från luften fortsätter fienden sin styrkedemonstration.

Krigets retorik över våra huvuden

En man vi träffar, Khaled Abdulkalif, bär sin yngsta son i famnen utanför sjukhuset. Pojkens storebror ligger på intensivvårdsavdelningen tre trappor upp.

– En raket träffade vårt hus, läkarna säger att han kommer att överleva, det är allt jag vet.

Det är då beskedet kommer.

En talesperson för Hamas säger att vapenvilan är nära. Slutliga beskedet är bara några timmar bort och från och med midnatt ska kriget ta en paus.

Efter att ha övervägt att övernatta på sjukhuset bestämmer vi oss för att åka tillbaka till vårt hotell, som ligger vid strandlinjen i den ”säkra” delen av Gaza City.

Alla väntar. Ska Israel svara källan från Hamas?

Då öppnar kanonbåtarna till havs eld. De lobbar sitt artilleri över oss mot mål längre in i staden. Samtidigt ser vi Hamas sända nya raketer in mot Israel.

Några timmar senare, tillbaka vid vattenpipan och språkförbristningarna.

Vi har trevligt i vår ordlösa konversation.

Då händer det.

En vansinnig vanmakt

De första två explosionerna kommer i tät följd och dödar strömmen på vårt hotell. Vi springer i beckmörker längre in i huset, bort från fönstrena. Khaled, Abdallah, Dija, Magnus och jag.

Väntan är det värsta.

Det är en väntan och en skräck som Gaza Citys invånare genomlider varje natt.

I en tystnad och i ett mörker väntar vi på en fortsättning – utan att veta vad.

Det är en känsla av vansinnig vanmakt att veta att ens liv ligger i händerna på en man i ett osynligt flygplan ovanför våra huvuden. Hans enda uppgift är att förinta.

Det dröjer en halvtimme till nästa bomb.

På avstånd är explosionerna sjungande och utdragna, men på när håll utan ekoeffekt är smällen kort som en flämtning.

Så liten är också skillnaden mellan liv och död här i Gaza.

Filmar våra andetag

De stora glasfönstren i lobbyn blir till pulver som ska glittra i solskenet när morgonen kommer.

Från innertaket släpper putsen och jag vet att jag tänker att det kommer att rasa ner över oss. Försöker räkna ut hur lång tid det ska ta för stålet att pressa sig ner våning för våning.

Borde det inte hända nu? Under flera dagar har vi sett vad som händer med husen som träffas. De viks ihop.

Men inget händer.

Vi ligger på huk i badrummet. Fotografgenen i Magnus har automatiskt slagit på kameran. Han filmar våra andetag och våra röster i mörkret.

I efterhand har jag ingen aning om vad vi säger de där första minuterna, jag tror inte jag vill se filmen.

Vi överlevde en bomb som slog ner i gatan alldeles utanför vårt hotell. Piloten visste, troligtvis, exakt vad han gjorde. De skjuter inte för att missa, i det här fallet var det antagligen någon form av markering och därför kan den här texten aldrig göra verkligheten någon rättvisa.

Inte den verklighet som Gazas invånare upplever.

De bor och lever i dödens måltavla.

Som sagt, i dag begravs offren för vapenvilan som dröjer.