Trumps galenskap gör sig lite för bra i tv

Foto: NBC
Jimmy Fallon som Donald Trump.
NYHETER

NEW YORK. Det är inte alldeles lätt att locka ut New York-vänner på middagar och barrundor i veckorna längre.

De flesta vill vara hemma och se de sena pratshowerna på TV.

Ju mer kaotiskt och surrealistiskt det blir i Trump-land, desto större tittarsiffror får Jimmy Fallon, Stephen Colbert och de andra underhållarna som skickar nationen i säng med elak president-satir – och sedan når den liberala verklighetsflykten sitt klimax med ”Saturday Night Live”.

Efter att ha stått i den bedrägliga stillheten utanför Vita Huset under några timmar påstod jag i förra veckans krönika att det börjat kännas normalt i USA igen.

Stämningarna, yrade jag, påminner alltmer om stämningarna under vilken administration som helst.

Sedan fick jag gå med dumstrut på hjässan i flera dagar.
För jag hann inte mer än sätta punkt förrän känslan av att vi befinner oss i en outgrundlig, parallell verklighet ännu en gång grep tag i hela nationen.

The Donald avlossade sensationella och helt ostyrkta twitter-anklagelser om att föregångaren Obama i egen hög person beordrat avlyssning av Trump Tower under valrörelsen, den tyska förbundskanslern kom till Vita huset och blev behandlad ungefär som en spetälsk och misstankarna om att Kreml på ett eller annat sätt konspirerat med Trump-kampanjen i höstas skruvades ytterligare ett obehagligt varv när James Comey under kongressförhör avslöjade att FBI redan i somras såg sig nödgat att inleda en förundersökning i ärendet – och att den förundersökningen fortfarande pågår.

Och hemma i New York visade sig hotet om ett kollektivt nervöst sammanbrott som en direkt följd åter vibrera mellan skyskraporna.

Liberalerna som bor här – och de är många – mår verkligen inte bra den tidiga våren 2017.
Men de har ett litet andningshål, en liten fristad för själslig och intellektuell massage, en tillflykt när mardrömmarna blir för påtagliga:
”Late Show”-sändningarna på tv.

– Sorry, jag måste se Colbert ikväll. Det går inte att missa honom just nu, svarade till exempel en vanligtvis ihärdig bardisksgnuggare till vän när jag i veckan föreslog en ”debriefing” efter min lilla roadtrip.

Huh?

Den var ny.
Med tanke på vännens akuta panik över det akuta tillståndet borde jag dock inte vara förvånad.

Programledarna i de där halv tolv- och halv ett-showerna – tidigare till exempel David Letterman och Jay Leno – har alltid grillat sittande presidenter med skämt och satir, men samtida stjärnorna Colbert, Jimmy Fallon, Seth Myers och James Corden tar komedin om den exekutiva makten till nya nivåer.

Tillgången på det de betraktar som användbart materiel sinar aldrig, så de är outtröttliga i sin drift med presidenten och som sagt:
Den mer vänsterorienterade tittarna äter ur deras händer.

Om jag var en sån som gick ut på lördagar skulle jag förmodligen ha ännu svårare att få sällskap av andra än konservativa, för då kulminerar den liberala verklighetsflykten med ”Saturday Night Live”.

Den ärevördiga långköraren som utgjort clou i NBC:s lördagstablå sedan 1975 har sina överlägset bästa tittarsiffror på flera decennier och det beror ju på att de häcklar presidenten och hans medarbetare med sprakande lust och energi. Alec Baldwin upplever karriärens absoluta höjdpunkt med sina återkommande Donald-parodier – och de blir inte direkt mindre populära för att Trump själv tycks hata dem.

Sett i ett större perspektiv är det lite märkligt.

Det konservativa USA sätter numer tonen på så många områden. Opinionsbildningen i den så kallade pratradion om dagarna domineras fullständigt av högerikoner som Rush Limbaugh och Mark Levin och den ledande nyhetskanalen på kabel-TV heter Fox News. Men amerikansk humor är och förblir en liberal, progressiv bastion.

– Ja, det är bedrövligt. Jag älskar komedi men alla som ska föreställa roliga står till vänster, klagar bartendern som hör till de få öppna Trump-anhängare jag känner på Manhattan.

En förståelig reaktion, kanske.
Men just nu borde han kunna låta alla fellow new yorkers med motsatt världssyn få ha den enda lilla oasen för sig själva.
De tycks behöva den...


VECKANS BITTRASTE KONTROVERSER I TRUMP-LAND

  • Avlyssningen av Trump Tower

– Presidentens påstående om att Barack Obama avlyssnat Trump Tower, framfört på twitter mitt i natten, sågs som uppseendeväckande till och med för att vara han. Också de mest ihärdiga anhängarna svarade med att ”nja...kanske inte”. Men trots att anklagelsen tillbakavisats av av alla instanser med formell möjlighet att tillbakavisa något sådant insisterar Trump. Det var så, punkt och slut,

  • The Russian Connection

– De som tror att Trump-kampanjen agerade i maskopi med Moskva under höstens valrörelse fick kaskader av vatten på sin kvarn när FBI-chefen James Comey upplyste kongressen om att ärendet är föremål för en förundersökning. Sedan visade det sig att Paul Manafort, Trumps kampanjbas under sommaren, verkligen jobbat på direkt uppdrag av Kreml sedan 2005. En tvättäkta affär har uppstått.

  • Obamacare eller inte Obamacare

– Thorbjörn Fälldins gamla långbänk skulle komma väl till pass i Washington nu. I torsdags skulle representanthuset ha röstat om upphävandet av Obamacare, men omröstningen ställdes in när Trump och talmannen Paul Ryan insåg att de inte hade tillräckligt många röster för att vinna.

Vad händer nu? Ingen vet.