Familjen anmälde – bara dagar före Jasmines död

NYHETER

Två och tre dagar före Jasmine Bergströms död fick både socialtjänsten i Gävle och SiS-hemmet Rebecka orosanmälan från släktingar.

Ingen åtgärd vidtogs.

På Rebecka journalfördes inte ens samtalet – förrän dagen efter Jasmines död.

1 av 4 | Foto: ANNA TÄRNHUVUD

Jasmines mormor och gammelmoster besökte Jasmine hennes sista helg i livet. De upplevde henne förändrad och blev mycket oroliga för att hon skulle ta sitt liv.

På måndagen gick larmet till socialtjänsten, tre dagar före Jasmines död.

Socialtjänsten ska enligt lagen göra en skyddsbedömning efter orosanmälan - inom ett dygn. Istället lades orosanmälan åt sidan. För att ordinarie handläggaren hade semester en vecka till.

Mats Collin, socialchef i Gävle, säger att beslutet är begripligt, eftersom Jasmine ju redan var överlämnad för vård.

– Jag kan förstå att man säger att det kan vänta eftersom det finns högkvalificerad personal på hemmet.

Handläggaren ringde inte heller till Rebeckahemmet och stämde av den informationen. Varför då?

– Det har jag inte svar på, svarar Mats Collin.

På tisdagen, två dagar före Jasmines död, gjordes ännu en orosanmälan, till Rebecka. Släktingen säger att hon beskrev Jasmines dåliga mående, att hon “såg inget liv i hennes ögon”.

”De vill inte vara inlåsta”

Rebeckahemmet vill inte kommentera fallet. Men det finns en bandinspelning från ett möte efter Jasmines död.

Personen som tog emot samtalet säger att han uppfattat det som att de pratade om många saker. Till exempel att Jasmine rakat av sig ögonbrynen. Han säger att det inte är konstigt att ungdomar ändrar utseende.

En avdelningschef menar att de ofta pratar med anhöriga som blivit oroliga i onödan över sina barn.

Hon säger i inspelningen:

– Det är inte ovanligt att man får en bild från ungdomarna som är här och det är klart, dom vill ju inte vara här. De vill inte vara inlåsta.

Orosanmälan skrevs inte in i journalen förrän på kvällen - dagen efter Jasmines död. Institutionschef Birgitta Dahlberg vill inte bli intervjuad. Hon svarar i ett mejl att det inte alltid är praktiskt möjligt att dokumentera händelser direkt.

Hon skriver:

“Som jag sa så görs dagliga riskbedömningar och avvägningar och allt syns inte alltid i journal, något vi ständigt arbetar med att utveckla och förbättra.”

ARTIKELN HANDLAR OM