Nyheter

De sörjer sina döda

avStaffan Lindberg

Aftonbladets utsända i värst drabbade staden

Foto: Foto: Urban Andersson
GRÅTER OCH SJUNGER Under en söndagsgudstjänst i Léogane, cirka en vecka efter jodbävningen, sökte invånarna skydd och tröst i kyrkan.

LÉOGANE. På ena sidan kyrkan sörjer barnen sina kamrater.

På andra sidan gräver lärarna fram dem.

Aftonbladet har besökt Léogane – staden som världen har glömt.

Foto: Foto: Urban Andersson
SKOLKAMRATERNA ÄR BORTA Aftonbladet besökte en söndagsmässa i episkopalkyrkan i Léogane cirka en vecka efter att jordbävningen lamslog Haiti. Gudstjänstdeltagarna sörjde då sina vänner, barn, anhöriga och alla andra som brutalt rycktes bort i katastrofen. I dag är den en månad sen jordbävningen och en minnesceremoni kommer att hållas i huvudstaden Port-au-Prince.

Salomon Roosevelt, 50, drämmer ännu ett slag i det som för en vecka sedan var hans skola. Han är historielärare och har jobbat här i 20 år.

Nu gräver han fram sina elever.

För en vecka sedan var Ecole Sainte-Rose den största skolan i Léogane. En trevåningsbyggnad för 600 flickor och pojkar mellan sju och tolv.

Hälften var där på förmiddagen, hälften på eftermiddagen.

– Eftermiddagsbarnen är döda, säger Salomon och drar en dammig hand över pannan.

– Varenda ett.

Grävskopan släpper ner ännu en bit av skolan i ett moln av damm. Salomon Roosevelt kliver över ett par skrivhäften och en sprucken Musse Pigg-linjal.

Han går upp på en stenhög för att betrakta det som långsamt bryter fram. Raderna med krossade träbänkar. Svarta tavlan som spräckts.

Den röda tröjan på ett begravt barn.

Han sliter loss en sten. Kånkar i väg den och släpper ner den i en hög.

– Skolbarnen ska hem till sina föräldrar, säger han. Även om de är döda.

Vi har åkt fem mil västerut från Haitis huvudstad Port-au-Prince. Passerat en kust där allt raserats och vattnet glittrar som om ingenting har hänt.

Nått skalvets epicentrum och kommit ut på andra sidan – i staden Léogane.

Här finns inga hjälparbetare. Inga bulldozrar. Inga tv-team, inga kameror.

Före skalvet bodde det 150?000 människor i Léogane. Hur många de är i dag är det ingen som vet.

Det enda sjukhuset stängdes för två år sedan. Läget är katastrofalt. Människor vill bort, men kommer ingenstans.

Bensinmackarna är raserade. I stället står svarta börshandlare med Coca cola-flaskor fyllda med bensin som kostar trettio kronor litern, en tredubbling på en vecka.

Ingen köper.

Sedlar och mynt är begravda i hemmen. Stadens banker har förvandlats till rasmassor.

Människorna i Léogane har inga pengar – bokstavligen.

På andra sidan skolan står stadens episkopalkyrka kvar med farliga sprickor.

Resterna av församlingen har samlats på basketplanen på baksidan för att hålla sin söndagsmässa.

De bor på gatan och har inte ätit annat än enstaka bananer på snart en vecka. Ändå är de finklädda. Har rena kläder. Rosetter i håren.

Några av barnen har sjunkit ner över bänkarna. De gråter sig igenom psalm efter psalm.

Det är förmiddagens elever som sörjer sina kamrater.

När skalvet kom satt John Parker, 58, i sitt arbetsrum och räknade på hur mycket betong och murbruk som behövdes.

Han är missionär och ingenjör, utsänd från USA för att bygga upp stadens sjukhus.

John Parker begravdes i huset, räddades av en betongbalk, satt instängd i två timmar innan han kunde räddas. Nu är kalkylerna värdelösa och John Parker vet inte vad han ska göra.

– Vi är helt isolerade här. Ni är de första utlänningarna, säger han.

I sex dagar har han desperat försökt kalla på hjälp från omvärlden.

– Jag vill be min församling skicka läkare. Men telefonen fungerar inte och mejlen kommer inte fram.

Utanför Léogane ligger en sjuksköterskeskola. Hundratals skadade har sökt sig hit.

Skolans rektor Hilda Alsindor, 60, går runt med stressade steg. Hon pekar, viftar med armarna, skriker ut instruktioner till nyanlända.

– Bara sjuka! Alla andra måste bort!

Byggnaden går inte att använda. Men den kastar en smal remsa skugga i gräset som är värdefull.

Hilda Alsindor och de tio sjuksköterskestudenterna har arbetat i stort sett dygnet runt sedan skalvet. De har tagit hand om 400 skadade. Hjälpt sex kvinnor att föda. Amputerat tjugo ben.

– Vi har inte fått någon hjälp förrän i dag, säger hon.

– Det är kaos.

De två läkarna och två sjuksköterskorna från den kanadensiska organisationen kom för en timme sedan. De lyfter fram bord och utrustning för att operera. Det är den första hjälpen på sex dygn. Redan i kväll ska de tillbaka.

– Vi hinner bara hjälpa en bråkdel, säger läkaren Gilles Beuacage, 52.

Filosofiläraren Franklin Saintjust, 25, har sjunkit ner i skuggan av en palm vid sin raserade skola. Han kom hit för två år sedan från universitetet i Port-au-Prince.

Aftonbladets utsända Staffan Lindberg, reporter, och Urban Andersson, fotograf.

– Jag älskar mitt jobb. Att lära barn att tänka.

Han har grävt i flera dagar. Lyft elev efter elev ur dammet. Nu är han trött och förbannad, orkar inte mer.

Franklin tar upp en romflaska ur bakfickan. Vrider av korken och dricker.

– Vad ska vi göra, vi som lever? Vart ska vi ta vägen?

Han pekar på sin raserade skola.

– Vårt land finns ju inte mer.