Dramatiken mitt i den grå vardagen

NYHETER

Här väntar tre svenskar på att ge drabbade stöd

TAKUA PA

Utanför Yan yao-templet sitter tre svenskar under ett solskydd och väntar: de väntar på andra svenskar som kanske kommer i dag, eller i morgon eller övermorgon.

De sitter på plaststolar och till vänster om dem finns ingången till templet och till höger brusar trafiken där en polisman med visselpipa försöker bringa ordning.

Foto: STÖD I NÖDEN Björn Strand från Röda korset, Lars Blomster från R äddningsverket och Conny Karlsson från kyrkan börjar dagens jobb vid Yan yao-templet. De lyssnar på anhöriga och lotsar dem till rätt personer och rätt platser.

De tre männen är Conny Karlsson från kyrkan, Lars Blomster från Räddningsverket och Björn Strand från Röda korset. På en stolpe som håller upp solskyddet slokar en svensk flagga. Ingen som kommer hit och söker efter en anhörig ska missa de tre männen som väntar, beredda att lyssna och lotsa besökaren till rätt personer och rätt platser.

Drama i templet

Bakom dem sitter fler människor, några västerlänningar, de flesta thailändare, och de väntar också - på nyheter, ett besked, kanske på att någon ska komma och hjälpa. Det är en bild av händelselöshet som döljer mycket dramatik.

Den pågår inne i templet. Men det är en dramatik som blivit vardag, kroppar som forslas från kylcontainrar, undersöks, forslas tillbaka. De som sitter under solskyddet och tiotusentals andra människor i Sverige och över hela världen väntar på resultatet av det arbetet.

Ändå har det blivit vardag.

För Sveriges del är välfärdssamhället på plats. Inget lämnas åt slumpen, ingen som kommer hit för att söka information om en saknad anhörig eller vän ska känna sig övergiven; den som vill se platsen där släktingen eller vännen försvann ska inte behöva göra det ensam.

Kan massdöd bli grå vardag?

Kommissarie Stig Edqvist, som leder den svenska identifieringskommissionen, säger att den måste bli det. Hur ska annars arbetet kunna fortskrida så att alla de som väntar ska få svar?

31 nationer är med i den internationella identifieringskommissionen. Från början hade representanter från de länderna stormöten två timmar varje morgon och två timmar varje kväll. För en knapp vecka sedan skar man ner det till ett stormöte varje morgon. Nu ska det bli möte en gång i veckan.

Organisationen har börjat fungera; och när det blir ordning inträder vardagen, även om den cirklar kring massdöd och några tusen kroppar utan identitet.

- Det rullar på, säger Edqvist.

Absurd känsla

Igår kväll hade han ett pressmöte som föregicks av rykten om en stor nyhet.

Den bestod i att Sverige, Norge, Danmark och Finland gemensamt har fått en plats som vice stabschef i den internationella identifieringskommissionen.

De nordiska länderna ska i tur och ordning besätta platsen en månad var.

Norge börjar.

Ett sådant besked kan bara vara en nyhet i den grå vardagen. Det är blott 19 dagar sedan vågen slog in över stränderna i Phuket och Khao Lak och det är en absurd känsla att stå utanför templet där kropparna ligger och inse att därinne pågår ett rutinmässigt arbete.

Barn försöker smita in

Bilar, lastbilar, bussar och mopeder trängs på gatan utanför templet, polismannen blåser oupphörligt i sin pipa, de tre svenskarna sitter under solskyddet och väntar.

Kan det vara så att med vardagen blir döden mer overklig? Kan det som var så fruktansvärt påträngande för bara någon vecka sedan bli mindre hemskt, mindre tragiskt, nästan kittlande, därför att vardagen är här?

Det står vakter utanför ingången till templet nu, thailändska militärer, en engelsman och ett par australiensare. Engelsmannen heter Steve Stratton.

- Barn försöker smita in, säger han. Och souvenirjägare. Och en del journalister. Igår upptäckte vi två fotografer som hade smugit in bakvägen och gick runt bland liken. Varför ska man fotografera lik?

Kriminalteknikern Conny Björk kommer ut från templet. Han säger att det saknas folk som drar kärrorna med kroppar; det sinkar arbetet.

En sådan kommentar är också en del av vardagen, en del av arbetets bekymmer.

Då och då slår en puff av likstank ut i gatans damm och avgaser. Conny Karlsson, Lars Blomster och Björn Strand fortsätter att vänta.

Om det inte kommer en svensk idag kan det komma en i morgon, och den som letar efter en vän eller anhörig behöver någon att prata med. Den som förlorat någon har ännu långt till vardagen.

Peter Kadhammar