De där man ser lite mer sällan

Publicerad:
Uppdaterad:
Cicci Splender är 20 år och jobbar som tågvärd på SJ.
Cicci Splender är 20 år och jobbar som tågvärd på SJ.

Kompisar, vänner, bekanta, gamla ragg som blivit något sånt där “halvhäng”. Jag menar, jag har en massa nummer på min telefon (skryt skryt, vad många vänner jag har, nä inte på det sättet).

Men, i alla fall, till poängen: jag umgås med vissa speciella väldigt mycket, dem jag tycker bäst om, och de som står ut med mig såpass mycket.

Sedan har vi de där som det händer att man ser lite mer sällan, typ sådär en-gång-i-månaden-kompisen. Den ska oftas ses över en kopp kaffe som helt plötsligt utan förvarning förvandlas till en himla massa öl istället, och sentimentalsnack som “varför ses vi så sällan, jag kommer ihåg hur kul vi hade förr”, av någon outgrundlig anledning.

En annan kategori är kompisarna som man kände förr, vid den där magiska åldern 13-14. Man träffas ofta på stan, det blir någon pinsam form av kram-puss-ta-i-hand-situation som automatiskt följs av “bor du kvar, var jobbar du, hänger du fortfarande med dom?”

Sedan står båda där, nickar på huvudet och får fram ljudet “mmm”, säger alltid “det hade varit kul att ta en fika någon dag, snacka gamla minnen och sånt”, vilket ALDRIG hander.

Det är helt enkelt tomt snack för att det inte finns mycket mer att tillägga.

Kategori tre – de gamla raggen som inte blev mer än ett hångel eller någon avslätning någon gång på fyllan. De finns nu kvar som “halvhäng”, vet inte om det är för att man kanske skulle försöka sig på det där “vara kompisar istället” eller om det bara föll sig naturligt.

Som Pontus till exempel, vi ses inte speciellt ofta men hörs nästan varje dag, inte för att prata om något speciellt eller för att bestämma träff, vi bara hörs helt enkelt.

Eller så finns ju dem som jag hade anledning att dumpa, som fortfarande vill ha en anledning till att det inte blev “vi”. Jag kan inte vara så brutal och ärlig som jag vill alla gånger, så därför är vi halvhäng av den simpla anledningen att jag inte bara vill bryta kontakten helt, för någonstans där inne tyckte jag ju faktiskt om honom, någon gång i livets skede.

Sen har vi sengångarna som bara hör av sig när det passar dem, till exempel Mathias, som har flyttat från stan, svarar inte när jag ringer bara för att se om han fortfarande lever. Han hör av sig på sina villkor, när det passar honom.

Passar det inte mig då, då fan blir det liv i luckan. Men han är en av dem jag har känt längst och alltid haft väldigt kul ihop med.

Jonathan är den andra i ligan, jag ska villigt erkänna att näe, jag ringer inte honom speciellt ofta. Men det beror på att jag vet att han jobbar ofantligt mycket, så jag vet inte när det är säkert att ringa.

Han hör av sig ibland, innan mer ofta, nu allt mer sällan. Men när han väl hör av sig är det för att tala om hur bra det går för honom på jobbet, med nya tjejen och med den fina lägenheten och den perfekta bilen.

Jaha, där sitter jag och lyssnar och säger “mm”, och väntar på? Ja, vafan, en fråga kanske om hur jag har det på jobbet, hur det går med nya kärleken?

Och då kan jag säga dig, jag skulle kunna sitta där och ruttna, för det kommer ingen jävla fråga om mig. Det är som om han spelar in ett band om hur bra han har det och spelar upp det för mig.

När allt är berättat och han har lagt korten på bordet, nä, då säger han halvtrevligt: “Måste kila, vi hörs!”

Cicci Splender

Publicerad: