Här hittar de sin far

NYHETER

Peter Kadhammar på plats vid ruinerna i de dödas stad

1 av 3 | Foto: GRÄVER FRAM ANHÖRIGA Abdu Satar begravdes under rasmassorna av sin affär. Hans söner Khalil och Abdu Razaq är med och gräver fram kvarlevorna.

MUZAFFARABAD, KASHMIR

Pakistanska Kashmirs huvudstad har blivit de dödas stad.

När jag vandrade genom marknadskvarteren vandrade jag genom ett ruinsamhälle, där en del överlevande värmde sig vid små eldar och där andra sökte skydd under de få tak som ännu fanns kvar.

De döda låg under ruinerna – där låg ett par kroppar med huvudena mosade under en vägg, där låg en man krossad under ett tak.

Men de flesta var osynliga, begravda under ton av betong, och bara pustarna av likstank berättade att under det huset fanns lämningar av männniskor – och under nästa hus, och nästa.

Att vandra genom Muzaffarabad i går var att bli tagen på en makaber tur i de dödas rike.

– Kom, sa Amjid Sheik, en mager fysiklärare som hade rest hit för att leta efter en kusin. Jag kan visa er kroppar.

– Se här, sa kapten Akitar Sufwidad i pakistanska armén. Här ligger minst 25 skolflickor.

Han klev upp på den hög som återstod av Shaheenskolan mitt i marknadskvarteren och pekade på ett litet hål i ruinhögen.

– Där nere är dom.

– Följ med. Vi ska ta fram kroppen efter en gammal man, sa Hassan Banna, en 32-årig datatekniker som arbetade på sin magisteruppsats när jordbävningen ödelade staden.

Så många ville prata med oss, så många hade något att visa, ty nästan ingen hjälp har nått Muzaffarabad och få journalister hade tagit sig hit.

Ändå är detta en viktig plats, det pakistanska Kashmirs huvudstad, ett politiskt centrum i en av världens mest explosiva regioner. Men vägen hit är smal och slingrande längs branta bergssidor. Det tog oss fyra timmar att köra de femton milen från Islamabad. På flera platser är vägen raserad och provisoriskt lagad. Där är den så smal att två bilar inte kan mötas.

Uppsvällda kvarlevor

Hur ska då hjälpkonvojer kunna ta sig fram med någorlunda effektivitet?

Kroppen Hassan Banna ville visa var Abdu Satars. Han blev 65 år och när han levde kallades han Chacha, farbror, av människorna i marknadskvarteren.

Han var en respekterad man, kashmirisk nationalist, kunnig i sitt folks historia och en framgångsrik handlare i sjalar.

Nu låg de uppsvällda kvarlevorna efter Farbror Satar under ruinerna av hans stora affär. En vän till familjen, Mohammed Sidique, kröp in under det som hade varit taket och lyckades sakta och mödosamt dra ut kroppen.

Två av Farbror Satars söner, Khalil och Abdu Razaq, var där.

Khalil hade mist sin fru och sina två döttrar. En dotter hade han begravt dagen innan. Kropparna efter hustrun och den andra dottern låg fortfarande någonstans i ruinen.

Där fanns också kroppen efter hans yngsta bror.

Nu såg Khalil hur Mohammed och några andra vänner lyfte upp hans fars uppsvällda lik och la det på en stålsäng, som de ställt på en betonghög som varit en vägg. Abdu Razaq sprutade parfym över kroppen för att dämpa stanken.

Jag stod nedanför ruinen och tittade på dem och undrade hur de orkade, men tänkte att det vore kränkande att ställa frågan. De orkade därför att de måste. Ingen hade kommit för att hjälpa människorna i marknadskvarteren, och därför gjorde de det som måste göras.

De lyfte sängen och bar den försiktigt nerför betonghögen och tog till höger och gick genom gränderna medan de upprepade de ord man ska säga: Det finns bara en gud, det finns bara en gud.

Sängen var tung för dem. Khalil, Abdu Razaq och deras vänner är inga starka arbetare. De är affärsmän och akademiker. De snarare pustade än sjöng fram bekännelsen till den enda guden, men de tog sig fram till gravplatsen utan att tappa sängen.

De hackade och grävde i den steniga jorden och de byttes ofta om. Khalil slog med hackan i ett tyst raseri, slag efter slag, och hans ansikte förvreds av en smärta som kom inifrån.

Han var tvungen att orka.

Men alla klarade det inte. Khalils svåger stod bredvid och grät. Han var den ende av männen som jag såg släppa efter.

– Jag miste min fru och vår dotter. Hon var tolv dagar, sa han.

Allt kretsade kring de döda

I marknadskvarteren bodde 10?000 människor före jordbävningen.

– Minst 6 000 har dött, sa Khalil. Det är därför vi är så få här. Vi är inte många kvar.

Hur många som dött i hela Muzaffarabad, som hade 200 000 invånare, vet ännu ingen. De första beräkningarna säger att minst 70 procent av husen är helt eller delvis raserade.

Därför kretsade livet i går kring de döda. Processioner med män bar på kroppar; män grävde i ruiner, män försökte slå sönder raserade tak med släggor, män grävde gravar. En kvinna, som tog tag i min jacka, sa: Jag miste mina tre döttrar.

Det som hade varit bröllopshallen till hotell Neelum var en av de få byggnader som verkade intakt. Den tjänade som provisoriskt bårhus. Därinne låg ungefär 50 kroppar, några raka, till synes fridfullt, andra i groteska poser med stelnade, uppsträckta armar som in i det sista hade sökt hjälp.

Jag stod utanför bröllopshallen i drygt tio minuter och såg på den tiden ytterligare sex kroppar lastas ur ambulanser och läggas på golven.

400 barn begravda i skola

Längre upp längs vägen hade Islamiska allmänna skolan legat. Den hyste låg- och mellanstadiet. Byggnaden bredvid hade varit Chellabandi pojkgymnasium.

Man beräknade att 400 barn var begravda i ruinerna. Det var enda platsen i Muzaffarabad där jag såg soldater gräva fram kroppar. Jag såg hur de lyfte upp kroppen efter en pojke, kanske åtta år gammal.

De la honom på en säng som stod på en grusväg ovanför skolan.

En kvinna trängde sig fram och tittade på pojken.

Nej, det var inte hennes son, inte den här gången. Kanske nästa.

Detta var vad jag såg i Muzaffarabad i går, och den enda hjälpsändningen jag upptäckte var en lastbil som körde runt på det som varit stadens fotbollsplan. Det hade regnat hårt och gräsmattan var blöt och bestod mest av pölar och lera, och där hade hemlösa satt upp provisoriska tält.

Lastbilen körde runt, varv efter varv, och en soldat slängde ut småförpackningar med juice till män som tysta sprang efter och försökte fånga paketen.

Tidigare:

Peter Kadhammar