”Man spränger sönder en miljö som aldrig går att återskapa”

Runt om i Sverige växer konflikterna i klimat­omställningens spår.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.

Hur långt är vi beredda att gå
– för att rädda klimatet?

KLIMATSTRIDEN #5

”Man spränger sönder en miljö som aldrig går att återskapa”

Höghastighetstågen är det stora prestigeprojektet när Sveriges ska ställa om.
Men motståndet växer – där järnvägen ska dras fram.
”De vill dra spåren rätt igenom mitt hus”, säger Åsa Nilsson, 54.

Ett tjugotal bybor har samlats utanför Hallaröds gamla skola i skånska Höör, coronasäkrat utspridda.

De huttrar sammanbitet i den kalla vårmorgonen.

Punkterna på hembygdsföreningens årsmöte har rivits av i rask takt: ekonomin, beskärningen av äppelträden och tanken på att återuppta ”landskampen” i fotboll mot grannbyn Norra Rörum.

Nu handlar allt om de nya höghastighetstågen.

– Det är en katastrof för bygden, säger en äldre man.

– Vi måste protestera på alla sätt vi kan, svarar en nyinflyttad kvinna.

PONTUS ORRE

Tänk dig att du kunde flyga likt Nils Holgersson över det skånska landskapet. Blicka ner över åkrar, ängar och bokskogar.

Ana kyrktornen, pilgrimslederna och de tusenåriga stenbrotten. Se spåren efter bökande vildsvin och känna doften av regntung jord.

Då skulle du få en bild av vad som står på spel. Och av striden som väntar.

De nya höghastighetsbanorna är det stora prestigeprojektet när Sverige ska ställa om.

Resandet väntas öka i framtiden och befolkningen växa, enligt Trafikverkets prognoser.

Runt år 2045 – samma år som Sverige ska vara klimatneutralt – ska moderna och hållbara snabbtåg binda samman Stockholm, Göteborg och Malmö, med Jönköping som nav.

Restiderna inom landet och ner mot kontinenten ska krympas kraftigt, något som förväntas göra stora delar av det utsläppstunga flyget överflödigt. Samtidigt som godstrafiken på de överlastade gamla banorna kan öka.

Planen är tydlig: till en kostnad av närmare trehundra miljarder kronor, enligt Trafikverkets senaste beräkning, ska Sveriges konkurrenskraft stärkas kraftigt.

– Vi behöver en ny stambana för att förkorta restiderna och knyta ihop arbetsmarknader och avlasta den nuvarande stambanan, säger Rickard Rosenlund, som är programchef på Trafikverket.

Projektet utgör punkt 28 i Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna och kallades av Miljöpartiets dåvarande språkrör Isabella Lövin för ”ett avgörande steg mot en historisk investering”.

Den exakta utformningen är ännu inte fastlagd – antalet stationer kan komma att bli färre, och placeras längre ifrån städerna, för att pressa kostnaderna. Regeringen bedömer nu Trafikverkets olika alternativ.

Hittills är tre delsträckor beslutade: mellan Järna och Linköping, Göteborg och Borås – och så här, mellan Hässleholm och Lund.

Fram till den 20 januari cirkulerade flera olika förslag på dragningar genom Höörs kommun. Hotet mot Hallaröd tycktes avlägset och vagt.

Då kom chockbeskedet.

Trafikverket hade tagit fram två så kallade korridorer genom Skåne, mellan en och två kilometer breda. Banan ska hamna i en av korridorerna.

När byborna granskade kartan såg de att båda korridorerna gick genom Hallaröd.

Vilken sträckning Trafikverket än väljer hamnar de nya spåren här.

Tågen kommer att korsa bygden i upp till 320 kilometer i timmen – var tolfte minut, varje dag.

Mörka moln drar in över den gamla skolan.

Den nya banan ska pressa restiden mellan Lund och Hässleholm rejält. Stockholm kommer att komma ett par timmar närmare och för den som önskar lär det bli möjligt att besöka Hamburg över dagen.

Men tågen ska inte stanna här.

Byborna talar om lyfta fram det unika i protesterna: den mångtusenåriga historien och växt- och djurlivet. Men också peka ut platserna där mjältbrandsjuka kor grävdes ner vid förra sekelskiftet.

Professor Allan Rasmusson.

PONTUS ORRE

Grusvägen slingrar sig fram mellan stengärdsgårdarna. Landskapet böljar.

Allan Rasmusson, 55, professor i molekylärbiologi vid Lunds universitet och boende i Hallaröd, pekar ut en brant kulle.

Den heter Allarps bjär och utgör magmakammaren av en gammal vulkan, senast aktiv för sextio miljoner år sedan, på dinosauriernas tid.

Han leder oss upp för naturreservatets brant, medan orden väller fram på raspig skånska.

– Här finns 18 av de 19 fladdermusarter vi har i Sverige. Alla har skydd på EU-nivå.

Den ena tågkorridoren sveper förbi väster om kullen. Den andra öster.

– Fladdermössen jagar naturligtvis även utanför reservatet, säger Allan Rasmusson. De är skyddade i hela sina miljöer, men kommer att bli påkörda. Det är ingenjörerna som bestämt det här. Och då blir det raka linjer.

Han skrattar bort ilskan.

– Jag ogillar starkt idioti. Och det här är så urbota dumt!

Protesterna mot höghastighetsbanorna tilltar i Sverige, i takt med att dragningen blir känd.

Motståndet sträcker sig bortom det växande antalet ilskna lokala Facebookgrupper.

Maria Börjesson, professor i nationalekonomi med inriktning mot transporter vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, menar att den här typen av snabbtåg över huvudtaget inte lämpar sig i ett glesbefolkat land som Sverige.

– Det räcker med att läsa Trafikverkets egna kalkyler. För varje satsad krona får vi 40 öre tillbaka. Och då menar jag att de ändå har räknat väldigt optimistiskt.

Hon ifrågasätter även klimatnyttan med projektet. Under den tjugoåriga byggtiden kommer stora mängder koldioxid släppas ut, bland annat för att tillverka den stål och betong som krävs.

– Lite beroende på hur man bygger kommer det ta ett par decennier att betala tillbaka koldioxidskulden. Och det är bekymmersamt eftersom det är viktigt att minska utsläppen så snabbt som möjligt , säger Maria Börjesson.

Hon pekar på att den stora merparten av de resor vi gör i dag är lokala.

– Ett fåtal vinner mycket på en sådan här investering medan alla får vara med och betala, säger Maria Börjesson, som i stället vill bygga bort flaskhalsarna i det befintliga järnvägsnätet och snabbt elektrifiera fordonsflottan.

PONTUS ORRE

Vi blickar ut från vulkanens topp, genom de döda och halvdöda träden där fladdermössen sover.

Det kan tyckas ironiskt.

Människan har exploaterat jorden till bristningsgränsen, trängt tillbaka i stort sett alla andra livsformer över allt. Men när det gäller att hitta sätt att stoppa nya infrastrukturprojekt är det till de nattjagande rovdjuren de boende tvingas sätta sitt hopp.

Allan Rasmusson beskriver känslan av att komma hem till Hallaröd efter en lång arbetsdag på universitetet.

– Det är helt tyst. Vilket är unikt för Skåne.

Han visar hur axlarna sjunker ner.

– Man ser stjärnorna. Hela Vintergatan.

Vi talar om kommittéerna som håller på att bildas och remissvaret som förbereds. Liksom alla vi möter är Allan Rasmusson inställd på den långa kampen. Miljödomstolen, miljööverdomstolen och EU-domstolen.

Ett rättsligt krig som kan komma att pågå i många år.

Åsa Nilsson, hästägare och boende i byn är orolig för att tågspåren kommer förstöra naturen och det fridfulla livet som hon älskar.

Foto: PONTUS ORRE

En flaggstångslina slår någonstans. Tupparna gal. Rådjuren smyger fram över åkern.

En tyst plats är egentligen full av liv.

Det finns folk vars rötter sträcker sig tio generationer bakåt i tiden. Åsa Nilsson, 54, kom hit efter en sprucken relation. Av en slump, fast hon själv tror på ödet.

Hon hittade ett förfallet hus och lade sjutton år på att rusta det från grunden. Nu har hon egna hästar och hundar och en behandlingsverksamhet för stressade och utbrända stadsbor, som helt bygger på den rofyllda miljön.

– Det här är paradiset. Lugnet går inte att sätta ord på. Det är magi på hög nivå, säger hon.

Den ena järnvägskorridoren går rakt genom 1700-talshuset. Den andra en bit bort över ängen.

– Man spränger sönder en miljö som aldrig går att återskapa.

Trafikverket och Skanska har tagit fram förslag att bygga banorna på pelare, upphöjt över marken. Åsa Nilsson fruktar att bullret snarast blir värre då.

Hon talar om oron. Livet som satts i vänteläge. Huset hon inte längre tror går att sälja ens om hon ville eftersom ingen vill bo vid en järnväg.

– Om man hade sett den större nyttan. Men det här är så galet rätt igenom.

PONTUS ORRE

Rickard Rosenlund på Trafikverket är programchef för sträckan Lund–Hässleholm. Han talar om alla de områden man tvingats utesluta i arbetet med att hitta en sträckning som gör det möjligt att kapa restiden mellan Lund och Hässleholm med 19 minuter: naturreservat, Natura 2000-områden, byggnadsminnen, begravningsplatser, intresse för vattenförsörjning och fornlämningar.

– Att dra ny järnväg i en så här tätbebyggd del av Sverige är utmanande. Vi började med att identifiera de platser som är otänkbara för att på så sätt hitta ett sätt att komma framåt, säger han.

Hur ser du på att båda korridorerna kommer så nära Allarps bjär?

– Där har vi inlett en diskussion med länsstyrelsen och tagit fram ett nytt förslag till avgränsning av korridorerna runt Natura 2000-området. Den närmaste punkten är nu 450 meter från området. Med de avstånden klarar vi bullerproblematiken.

Hur ser du på risken att fladdermössen ändå skadas?

– Vi ska titta djupare på hur järnvägen påverkar deras rörelsemönster. Det är något vi tar med oss till fortsatta studier, säger Rickard Rosenlund.

Hur ser du på de boendes oro?

– Med förståelse och respekt. Det är viktigt att vi tar till oss kunskap som finns och tar hänsyn till de fakta som förs fram. Samtidigt som vi måste hitta en väg framåt.

Kartan kommer från Trafikverkets slutredovisning ”Nya stambanor för höghastighetståg” och är en förenklad illustration av stationsorter och stationslägen i Utredningsalternativ 1 (RU1) .

Trafikverket

Under några veckor har vi rest genom Sverige från norr till söder för att skildra de nya miljöstriderna. Klimatnytta har ställts mot förstörd natur när nya gruvor ska öppnas, vindkraftverk resas, kalksten brytas och skogar avverkas.

Avvägningarna är svåra, men ett mönster har gått igen. De avgörande besluten om exploatering fattas alltid någon annanstans, långt från den berörda platsen.

Det finns en nedsättande stämpel boende som protesterar mot byggprojekt alltid riskerar att få.

”Nimby”. Not in My Backyard.

Motståndet reduceras till egenintresse – att skydda sin bakgård.

Fotografen Pontus Orre följer Åsa Nilsson till hästhagen för att ta bilder. Jag tänker att det kanske lika gärna kan förhålla sig tvärtom. Att det finns värden som är alltför svåra att mäta och bedöma på avstånd, som man måste befinna sig riktigt nära för att uppskatta och förstå.

I de sista naturskogarna i norr. Vid Gotlands kalkbrott. Och här i Hallaröd, där spåren mot framtiden ska gå.

ANNONS EXTERN LÄNK

50% rabatt på presenter varje dag hos Cervera – missa inte alla klipp

Cervera

Aftonbladets Staffan Lindberg och Pontus Orre på plats i Hallaröd.

Av: 

Staffan Lindberg

LÄS VIDARE

”Kommer skogs­maskinerna måste vi ställa oss framför dem”

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Emma Lindström och Elliot Morseth Edvinsson
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET