”Min man hittade en annan kvinna”

NYHETER

I sommar ska Elisabeth Tarras-Wahlberg måla tavlor och tänka igenom sitt liv. Våren var den värsta hon upplevt under 28 år vid hovet; Brunei, fortkörningar, förlovningsrykten.

Och hennes egen 50-årskris.

Foto: KUNGAHUSETS TALESKVINNA – Jag och min ex-man har en bra relation nu, berättar Elisabeth Tarras-Wahlberg vars man lämnade henne för några år sedan. Men hon har begravt sig i arbete, och skjutit upp bearbetandet av den egna sorgen – i sommar ska hon fundera ut vad hon vill med sitt liv som 54-årig ensamstående tonårsmamma.

Jag ser från långt håll hennes huvud på terrassen där vi stämt träff; en luftig, lysande silverhjälm. Kläder i kontrollerat svart och vitt, matchande smycken. Figuren är flickspäd, 15 kilo försvann på tolv månader vid skilsmässan för några år sedan.

Hon gillar att hålla vikten.

Vi sätter oss i solen, hon talar om mammakomplex, trygghetslängtan, jobbet som kronprinsessans mentor – och varför hon anser att kungen mobbas offentligt.

Det finns något strängt och auktoritärt hos dig, varifrån kommer det?

– Mm. Många säger det. Kanske för att det är viktigt i min yrkesroll att vara exakt och tydlig. För utomstående kan det bli stränghet. Som privatperson har jag lätt att skratta. Jag är ganska slagfärdig, tycker jag. Har lätt att se det komiska, även i jobbet.

Vad är komiskt med det som hände i Brunei?

– Komiskt är fel ord. Men aldrig någonsin har ett statsbesök varit så omskrivet. Och sedan vände det ju – alltså, man hittade ett pm från UD med exakt dessa formuleringar om Brunei som ”öppet land”. Ja, det kändes ju lite lustigt, det är värt ett leende.

Beskriv din uppväxt.

– Vi var en mycket nära familj, mycket kärleksfull. Ett hem utan krusiduller på skånska bonnlandet utanför Kristianstad. Ingen lyx. Pappa var veterinär och mamma hemmafru. Hon hade en väldigt konventionell kvinnoroll.

Hur har det präglat dig?

– Jag hade länge svårt att komma ifrån hennes ideal och inse att jag inte måste baka och göra all mat från ax till limpa.

Hur var du som flicka?

– Jätteblyg, osäker, oansenlig. Blev ofta skälld för plugghäst. Blev aldrig uppbjuden på skoldanser om jag överhuvudtaget gick dit. Jag märktes egentligen inte. Förutom när jag fick bra betyg.

Vad var du rädd för?

– Göra bort mig, tror jag. Inte duga. Inför killar, men även tjejkompisar. Inför alla. Jag läspade – ja, det gör jag ju fortfarande. Pappa ringde till min historielärare och bad att jag skulle få slippa läsa högt. För jag kunde inte, fick inte fram ett ljud.

Hur kom du över det?

– Det tog tid. Men jag åkte till USA för att studera, det var ju inte särskilt blygt, men jag har nog mammas småländska envishet. Jag ville bli tolk och det fanns ingen förhandsutbildning i Sverige. I Massachusettes, på flickcollege, fick jag en så kallad akademisk rådgivare som tog sig an mig och bankade in i mig att jag faktiskt dög.

Hur kom du till hovet?

– Jag var på Svenska institutet och i samma hus fanns även UD:s informationsbyrå där Jan Mårtensson var chef. Han tog mig till hovet 1976, det hade varit bröllop och de hade fullt upp på presstjänsten.

Vad tyckte du om kungahuset då?

– Ingenting egentligen. Jag läste inte veckotidningar. Men när Jan beskrev pressens intresse för hovet blev jag intresserad. För ingen tidning skrev en halv rad om det jag höll på med.

Vad tycker du om kungaparet nu, efter 28 år?

– De är ytterst professionella. Jag uppfattar dem som ett familjeföretag. Vi har en ykesrelation, fast med en djup kunskap även om hur vi är som människor. De litar på mig, tror jag. För den skull umgås vi inte privat.

Var går den privata gränsen?

– Jag har ingen särställning, fast jag varit där i 28 år. Många tror att jag är god vän med dem, blir bjuden på deras privata middagar. Så är det inte. Däremot kan jag, som andra medarbetare, bli bjuden på arbetslunch på Drottningsholms slott.

Du och drottningen är ungefär jämnåriga, vad har ni gemensamt som kvinnor?

– Detta är jättesvårt att uttrycka. Ta drottningens engagemang i utsatta barn – det är ett personligt intresse. Men även om hon frågar hur mina barn mår så frågar vi inte varandra till råds när våra barn är sjuka. Vi talar inte som väninnor om hur vi har det.

Jag fattar inte riktigt gränsen.

– Nej, den är svår att förtydliga. Som i alla familjeföretag. Yrkesrollen och den privata rollen går in i varandra på många sätt naturligtvis. Jag får mycket kunskap om familjen, eftersom familjen är del av verksamheten. Men jag springer inte ut och in i deras arbetsrum utan ärende.

Hur hanterar du frågor privat om kungaparet?

– Det händer att någon försöker använda mig som kanal in i familjen. Men det är så jättelätt att upptäcka vilket syftet är med att bjuda mig på lunch. Jag gjorde för länge sedan klart för mina vänner och min familj att jobbet är avskilt, jag talar inte om det, och recenserar aldrig mina chefer.

Men nån gång måste man få kräkas på sin chef?

– Men då har man kollegorna, vi är ett team. Vi är öppna mot varandra.

Även med att man är irriterad på chefen?

– Även med det.

Vad tycker svenskarna om kungen, tror du?

– En journalist sa en gång att han är så ”svensk”, därför gillar folk i honom.

Hur då ”svensk”?

– Han har lite svårt att uttrycka sig ibland, han gillar naturen. Han är inte en särskilt krävande person. Tvärtom, han tycker inte om att det svassas och fjäskas.

Men magin då? Det finns inget kungligt skimmer kring en karl som gilllar att skjuta älg men inte att prata.

– Det är en balansgång. En symbol ska man kunna identifiera sig med – men inte för mycket. Jag tror att drottningen står mycket för det andra, charm och skönhet.

Kan du tänka som efter Brunei att ”hjälp, nu bluddrar chefen igen”?

– Alltså, han är dyslektiker. Han svarar aldrig kortfattat utan talar länge. Kronprinsessan är likadan. Men alla vill inte ha den insikten och visa förståelse. Jag kan säga att ingen annan handikappad person tillåts bli mobbad offentligt som kungen.

Mobbad?

– Ja. Det framgår klart när man läser tidningsklippen. Den hetsjakten var offentlig mobbning. Dumhuvud, korkad ? alla de adjektiven. Som är på gränsen till förtal.

Hur kan ni hjälpa honom?

– Det är svårt. Man kan förbereda sig och gå igenom – och det gör vi. Men sådant här är svårt att påverka.

Blir du irriterad ... eller grips av medkänsla?

– Jag kan känna ett hopp inför att hans sätt att tala och vara är så välkänt för flertalet journalister att de flesta förmår dra ur kvintessensen. Det finns viktiga nyanser i långa uttalanden. För den som orkar, kan och vill förstå.

Är det inte enklare att han lär sig svara rakt?

– Jo, men det finns också en välvilja här hos kungen, en vilja att ge.

Är han sårad?

– Ja. Han är nog mer dämpad nu, tycker vi. Han har inte längtat efter att göra intervjuer. (skratt) Han tycker att ”säger jag inget är det fel och säger jag något är det också fel”.

Vad tänkte du när han körde för fort senast?

– Utifrån min yrkesroll kan jag tycka det är lite ... onödigt. För jag vet vad det innebär.

Nämligen övertid för dig?

– Ja. Minst sagt (skratt). Sedan kan jag tycka som svensk medborgare att de flesta kör för fort ibland. För några veckor sedan åkte jag med en bil på just den sträckan och vi togs fast för fortkörning. Föraren försökte förklara sig, som man gärna gör. Då stack polismannen in huvudet och sa till mig: ”Den ende som kan klara sig är din chef.”

Du är mentor för kronprinsessan Victoria, vad råder du henne nu, när intresset kring pojkvännen är stort?

– Hon tycker att när hon är privat med sin pojkvän ska hon också vara privat. Jag försöker säga henne att det som är svårt att få tag i är mest spännande.

Hur borde hon göra i stället, vara mer öppen?

– Det är svårt att råda om. Men jag tror inte det, just nu. Hon är nu medveten om att den dag hon visar sig offentligt med Daniel Westling, exempelvis går på barndop – då är det lika med att hon gjort sitt val. Men det har hon inte gjort ännu.

Vad är roligt, tycker du?

– Jättemycket. Jag älskar vackra saker, kläder, miljöer. Att hitta inredningsdetaljer som inte är dyra. Senast en randig bomullsduk på Indiska i häftiga färger.

Vilka svackor har du haft i livet?

– Kanske har jag en nu. En försenad 50-årskris? När det stormat på jobbet har jag haft en trygg hamn hemma. Det har jag inte på samma sätt efter min skilsmässa. Efter den här våren när det varit stökigt och blåsigt har jag inte kunnat segla in någonstans, även om jag har min härliga barn.

Varför skilde du dig?

– Min man hade hittat en annan kvinna. Jag har nog inte hanterat det tillräckligt – ännu. Jag har skjutit upp det och dykt ner i jobbet.

Det är ingen skam att bli övergiven.

– Nej, oh nej. Så ser jag det inte. Men jag är nu i ett sökande efter nästa epok. Det lär finnas tre tonårstider i livet; de riktiga tonåren, 50-årsåldern och 70-årsåldern. Det är de förändrande tiderna.

Hur vill du förändras?

– Det handlar om min längtan efter trygghet och säkerhet. Att veta själv var jag står och vad jag vill. Det ska jag tänka ut i sommar. Jag har blivit ordinerad att måla akvareller!

Det här är jag

Tarras-Wahlberg om

Kerstin Weigl