Barndom i helvetet får ondskan att gro

1 av 2 | Foto: SVT
enstöringEN Ulf Olsson sitter på sin säng, en madrass på golvet sin den annars tomma lägenheten i Vimmerby, där han bodde med sin hund. Bilden kommer från SVT-dokumentären "Kronofogden kommer" från början på 90-talet. Olsson var med i dokumentären i egenskap av ekonomiskt utblottad, det var långt innan han blev misstänkt för morden på Helén och Jannika.
NYHETER

Om ondska finns så lär vi känna dess mörka urkraft i de gärningar som riktades mot Helén Nilsson och Jannica Ekblad.

Vad är utdraget sexuellt, sadistiskt och slutligen dödligt våld mot ett barn annat än den ultimata ondskan? Och anar man inte djävulen själv bakom en kvinnomisshandel så ursinnig att rättsläkaren i Kristianstad fann det lättare att räkna upp de ställen på Jannica Ekblads döda kropp där den inte var skadad, än att bokföra skadorna?

Ja, tror man på ondskan kan man utan tvekan hävda att man mötte den i chefsåklagare Pär Anderssons sakframställning mot Ulf Olsson i tingsrätten i Lund igår. Kanske dristar sig någon till att hävda att han eller hon såg ondskans nakna ansikte i den tilltalades uttryckslösa anletsdrag.

Jag tror inte på ondska som något djävulskt element i vår mänskliga tillvaro, något obändigt som bryter fram i sin egen rätt. Jag vet att människor kan finna tillfredsställelse i att göra så ont de någonsin kan. Jag tror dock att allt detta har en orsak. Ondskan är inte sin egen förklaring.

Huruvida Ulf Olsson har gjort allt det åklagaren lägger honom till last vet vi inte ännu. Det ska domstolen avgöra. Men har han gjort det kan jag någonstans i allt det absolut ofattbara ändå skönja en förklaring.

Ulf Olsson är själv ett å det skändligaste misshandlat barn. Det berättar alla som vet något om hans uppväxt. Hans syskon vittnar om det vältaligare än han själv. Ulf förmår inte riktigt.

Brutalast var Ulfs mor. Hon gick lös på pojkarna med "mattebankaren", mattpiskan, så att spåren syntes tydligt på deras ryggar och de tvingades backa in i duschen efter skolgymnastiken för att undgå upptäckt.

Mest tycks modern ha slagit Ulf, som var ett klent och ängsligt litet skrutt. När brandbilen passerade med tjutande sirener och Ulf började gråta av rädsla spöade modern upp honom och låste ut honom i trappuppgång en för natten.

Ulf och hans bror hittade en liten nallebjörn i skogen. De älskade björnen, pysslade med den, vårdade den. En dag när de kom hem från skolan hade mamman slängt leksaken. De ägde inga andra.

Det är mångomvittnat att Ulf Olsson har umgåtts mycket med hundar i sitt liv, ägt flera, tagit väl hand om dem. Men plötsligt har han också dödat dem, skjutit ihjäl dem, knäckt nacken på dem. Samma med katterna.

Mina tankar går till John Steinbecks roman "Möss och människor", till Joseph Hellers "Någonting har hänt". Lennie dödar hundvalpen som fyller hans sargade själ med smärtsam ömhet liksom Bob dödar sin förtjusande son. De orkar inte med skyddslösheten och tilliten i hundens respektive barnets klara ögon.

Ja, det där kan jag förstå samt att det hos en emotionellt grundskadad person som Ulf Olsson har kunnat utvecklas till ett riktigt intrikat våldsmönster.

Att bli sviken av sin mor på det sätt Ulf Olsson blev måste innebära ren känslomässig stympning. En förälder och inte minst en mor är ju den skyddande och vårdande instans som överhuvudtaget gör livet möjligt att leva för ett litet barn.

Ett barn som inte får skydd, utan i stället hos sin mor upplever hot och kränkningar, inte minst i farans stund, måste ju känna sig utplånat. Förtvivlan som övergår i kvävt ursinne och raseri måste väl bli följden av det.

Frågan är om inte allt som har rört vid ömhetstörst, utsatthet och behov av tröst i Ulf Olssons psyke har programmerats till att slå över i skräck, förtvivlan och raseri. Det är ju vad hans tafatta försök att få sina skyddsbehov tillfredsställda har mynnat ut i.

Jag kan föreställa mig att Ulf Olsson inför sina djur, utlämnade till hans nåd och onåd, har känt både ömhet och omvårdnadsinstinkt.

Men just dessa känslor ligger i hans psyke förödande nära kränkning, vrede och erfarenheten av att någon använder sin övermakt.

Plötsligt är det som om allt tippar över: I de tillgivna djuren finns hans egen väd-

jande barnasjäl och han använder ursinnigt den övermakt som nu är hans.

Med den bakgrund Ulf Olsson har är det högst troligt att han bär på ett motsägelsefullt raseri, större än livet, som gör att han inför dem som utlämnas till honom iscensätter det våld han själv utsattes för samtidigt som han nu är den hämningslöse förövaren.

Yrsa Stenius