Symbolen: De sårade soldaterna

NYHETER

Varje dag forslas 20 skadade män till sjukhus – hur många till ska det bli?

1 av 3 | Foto: Utan fot Monther Halak, 30, har fått sitt högra underben avskjutet och vänsterbenet är skottskadat. Chockad från sjukhussängen berättar han: Jag hade inte föreställt mig att något sådant kunde ske i Syriens huvudstad. Vi ville lösa problemet snabbt men det har bara blivit värre.

  Upproret i Syrien har pågått sedan mars i fjol. Nu råder fullt inbördeskrig, striderna har kostat tiotusentals människoliv och landet riskerar snart att brytas sönder.

Samtidigt står omvärlden handlings­förlamad inför våldet.

I dag publicerar Aftonbladet del fyra av Peter Kadhammars reportageserie inifrån sönderfallet i huvudstaden Damaskus.

Monther Halak, 30, är en sådan soldat som den syriska regeringen gärna visar upp. Han ligger i en sal på militärsjukhuset Tishreen i Damaskus, höger fot är avskjuten, vänsterbenet skadat av en kula.

Fönstren är öppna så att han ska få lite svalka i sommarhettan, denne unge man, en symbol, ett offer för kampen mot dem som regeringen kallar ”terrorister”. Hur många symboler av detta slag tål en regim? 20 soldater forslas till sjukhuset varje dag, och många av dem har sårats i strider i huvudstadens förorter.

Det kommer en punkt då dessa modiga soldater med sina sönderskjutna armar och ben, sina splitterskador, sina trauman och mardrömmar, inte längre är ett bevis för kraft och motståndsvilja, utan för svaghet och sönderfall.

Slog ner hans stad

Monther är småbonde från Deir Shmaial, en by i prefekturen Hama norr om Damaskus. Han har en jordplätt på 2 000 kvadratmeter på vilken han odlar vete. ­Hama är staden där Assadregimen med ytterlig brutalitet slog ner det förra upproret i landet, år 1982. Det var samma år Monther föddes och vad som skedde då är inget vi nämner.

Monther kallades till militärtjänstgöring för ett och ett halvt år sedan och har deltagit i sju stora strider – inne i Damaskus. Den första utbröt i stadsdelen Midan i juli förra året. Monther ­säger att han var chockad.

– Jag hade inte föreställt mig att något sådant kunde ske i Syriens huvudstad. Vi ville lösa problemet snabbt men det har blivit värre och värre.

Fem dagar i månaden ­hade han permission. Alla andra dagar, säger Monther, har han patrullerat, stridit, ingripit mot våldsamma demonstrationer, då beväpnad med batong.

– Jag har slagit många i huvudet.

Granat i foten

Natten mot den 16 juli deltog han i en upprensningsaktion mot rebeller i Midan. Klockan var strax efter midnatt när en granat träffade hans vänstra fot och ett skott det högra benet. Ändå hade Monther tur, för fem av hans kamrater dödades den natten och åtta sårades.

Det dröjde innan de fick ut Monther ur stridszonen. Skottlossningen var så intensiv att ambulanser inte tog sig fram. En pansarvagn plockade till sist upp honom.

– Jag ska få en protes. Jag hoppas att jag får kraft att återvända till armén och kämpa med mina kamrater för att rädda nationen.

108 skadade

En beledsagare från Informationsministeriet tolkar intervjun. Monther fort­sätter att säga hjältemodiga saker tills jag tackar honom och fortsätter till andra salar.

– Överstelöjtnant Isaaf Shiha har välkomnat mig till sjukhuset som är reserverat för militärer och deras familjer. Det är det största sjuk­huset i Mellanöstern, säger Shiha.

Denna dag vårdas 108 ­sårade. Sjukhuset har kapacitet att ta emot långt fler, vissa patienter har en hel sal för sig själva, exempelvis ­Somar Muhammed, en 23-årig juridikstuderande som gjorde värnplikten och sändes till striderna i Dara nära gränsen mot Jordanien. Han har stora mörka ögon som säger det mesta om den mardröm han genomlever.

Ett skott i penisen

De veka flämtningarna när han försöker häva sig upp i sängen säger allt om smärta och svaghet.

Fyra skott träffade högra benet, fyra det vänstra. Ett skott gick genom penis. Splitter slog upp i munnen på honom och han insisterar att jag ska känna på under­käken, känna knölarna från splittret som fortfarande är kvar.

Somars mor Nabila står vid fotändan av sängen. Hans far Mahmoud sitter på en plaststol och röker. Även Somar säger hjältemodiga saker:

– Om jag så får 100 skott i mig förblir Bashar al-Assad president i vårt land!

Vi går från rum till rum och jag får fotografera de ­sårade soldaterna hur mycket jag vill. Som avslutning ska jag träffa sjukhusets direktör, general Maurice Mawas. Han är en älskvärd men upptagen man. Kön utanför hans rum är lång. Till och med ­inne i rummet finns en liten kö av män som sitter i fåtöljer längs väggarna.

”Jag kan bli dödad”

I rummet finns fyra porträtt av president Bashar al-Assad och två av hans far och företrädare, Hafez al-Assad.

När jag ska fotografera ­generalen säger han nej, ­absolut nej, tyvärr – men nej! Denne höge militär och sjukhusdirektör vill under inga omständigheter vara med på bild.

När jag lämnar byggnaden möter jag överstelöjtnant Shiha som välkomnade mig och som inte heller ville bli fotograferad. Hon är på väg hem. Hon har bytt uniformen mot civila kläder.

– Förr for jag hem i uniform. Men nu – puh! Jag kan bli dödad, säger hon.

De sårade soldaterna kanske är symboler för mod och offervilja. Och de rädda ­befälen för en stat i upplösning.