"Ett förut anonymt land någonstans i Asien har tagit plats mitt hjärta"

NYHETER

Del 3: S-21s väggar återberättar historia

1 av 4 | Foto: Bildutställning över Toul Sleng (s-21) fångar.

I de förra klassrummen står tomma järnsängar. Tortyrredskapen är kvar, på väggarna hänger svartvita foton av blodiga och sargade kroppar, påminnelse om de förbrytelser som begåtts här.

Jag går närmare, rör personen på bilden med blicken, är det en man eller kvinna. Jag tror det är en man, men vad vet jag om vilka former en utmärglad och sårad kropp antar. Bilden svartvit och suddig.

Bilderna är ett tyst vittnesmål

På bottenplan, innanför den taggtrådsklädda korridoren, hänger svartvita porträttbilder på dem som sutttit som fångar här. Det som är en del av den noggrana dokumenteringen blir idag, tillsammans sida vid sida, någon form av tyst vittnesmål.

Jag möter blickarna från män, kvinnor och barn och jag snuddar vid någon sorts insikt om vad de har utsatts för, fysiskt, psykiskt, berövade de mest elementära mänskliga rättigheterna. Historien blir levande, den existerar plötsligt som ett fenomen inför våra ögon där och då. Förut, okända människor, identitet, ett helt land och dess folkslag tar form blir kött och blod och ande. Det är som att förnuft och känsla förenas i ett tillstånd av klarhet.

Ett ögonblick, sedan är det förbi, och historien blir åter dunkel.

På andra våningen, cellerna vägg i vägg. Det är trångt, luften kvav och ljuset når inte fram. En intensiv spänning griper mig om bröstkorgen och jag får plötsligt svårt att andas, luften är tät och ogenomtränglig, som om den i själva verket blivit bärare av den fruktan och de plågor som levt inom S-21s väggar.

Blicken åter över skolgården och Teoul Sleng är inte längre en skola men inte heller ett krigsmuseum, snarare ett mausoleum över alla de offer som lämnat livet på jorden så som vi känner det. Kanske är det därför platsen paradoxalt inger ett lugn och eftertanke istället för att signalera rädsla och död.

Resan fortsätter

Under långa bussresor genom landet, med blicken vilsamt på landskapet utanför bussfönstret. Bruna och röda fält med sina stylthus och sockerpalmer, landskapet platt bort till horisonten.

Mot kusten, till havet. Sihanoukville vilar lojt mellan två stränder. Vackra solnedgångar över vattnet och långa middagar i natten står i djup kontrast till fattigdomen och de många tiggarna som uppehåller sig på stranden. Stympade av minor, osynliga vapen begravda i den röda jorden, överallt i landet.

Kontrasterna är Kambodja. Bilderna av dem tydliga, lika skrämmande som fascinerande.

Angkors storhet vittnar om mänsklighetens möjligheter, de minor som ännu ligger kvar i landets jord om den destruktiva väg de möjligheterna har tagit. Den moderna historian blodig.

Ett förut anonymt land någonstans i Asien, har tagit plats mitt hjärta.

Hannah Henriksson