Små livsögonblick som fastnar

Publicerad:
Uppdaterad:
Sara Leijonhufvud, 34 år, Stockholm, pluggar journalistik.
Sara Leijonhufvud, 34 år, Stockholm, pluggar journalistik.

Visst är det konstigt med känslor och minnen och sånt där. Minnen som till synes kan vara helt triviala, kan vara väldigt betydelsefulla. Av någon konstig anledning.

Jag minns inte så mycket av min barndom, faktiskt. Mest sporadiska minnen. Känsloladdade.

Som när jag var kanske två-tre år och vi bodde i Frankrike. Jag, mamma och pappa. De var fortfarande gifta då. Jag kommer inte ihåg när de skilde sig, kanske när vi kom hem från Frankrike?

Egentligen tycker jag att det är ganska så oviktigt. De gjorde det, punkt slut.

Hur som helst, där i Frankrike, minns jag, klart och tydligt, saker precis som om det vore igår. Som hur badrummet såg ut. Jag minns handfatet och jag kan fortfarande se kaklet framför mig. Provencalskt. Jag kommer ihåg att jag drack vattnet i kranen och jag kan än idag höra rösten som skrek:

- Nej! Drick inte vattnet!

För sent. Jag hade redan druckit. När jag drack ur kranen och rösten skrek stirrade jag upp, rakt in i det provencalska kaklet. Det kakel som har etsat sig fast i mitt minne för all framtid.

Så minnesstarkt. Jag minns även alltför väl hur jag efteråt kräktes hela natten.

Jag har massor med sådana där skumma minnen, laddade med en miljon känslor. Triviala små händelser, som egentligen kanske borde ha gått mig obemärkt förbi.

Men de gjorde inte det. Tvärtom. De fastnade och verkar bara bli starkare med tiden. Andra saker, viktigare saker, större saker, kommer jag knappt ihåg.

Det är just de där små livsögonblicken som fastnar. Hårt. De trasslar sig in. De blir en del av mig.

Ett annat är när jag fick en katt av min pappa. Jag kommer knappt ihåg när jag bodde tillsammans med honom, men den dagen han steg in i vardagsrummet med en liten grå katt under jeansjackan, den glömmer jag aldrig.

Jag kommer ihåg hur vårt vardagsrum var möblerat, minns var jag satt, kan fortfarande känna min förvåning över den lilla gråa katten under pappas jeansjacka, kan fortfarande se pappas ögon framför mig, fulla av förväntan. Katten fick namnet John Silver.

Små, små ögonblick i livet som kommer att följa mig för alltid.

Sara Leijonhufvud

Publicerad: