Barnens Alfons - en hallick i P3

Publicerad:
Uppdaterad:

Peter Kadhammar: En färggrann figur blir beige i HD

1 av 3
I Pippirulls satir har repliker ur danska filmen Pusher klippts ihop med Alfons Åberg.

Författaren Gunilla Bergström bar en röd stickad kavaj och var den enda färgklicken i Högsta domstolens sobra förhandlingssal.

Allt annat gick i nyanser av beige, brunt eller grått - till och med människorna som satt där.

Domarna var grå, publiken var grå och Bergströms motpart, advokat Lars Viklund, var också grå.

De satt där för att prata om den färggranna sagofiguren Alfons Åberg, som finns i varje barnfamiljs bokhylla, och det är just för att han är så populär som Alfons befann sig i rätten.

Alfons ande svävade över alla, men det var bara Gunilla Bergström som ansåg sig kunna behärska honom. Alfons är hennes figur.

Hon är kort, skrynklig, rolig och pratar med en röst som blivit hes av många cigaretter. Hennes motpart advokat Viklund är lång, något mindre skrynklig och talade med klar röst; huruvida han är rolig framgick inte i rätten.

Det de pratade om borde vara roligt men var ganska tråkigt, ända tills advokat Viklund hänvisade till Nobelpristagaren i litteratur Elfriede Jelinek samt konstnärerna Marcel Duchamp och Pablo Picasso. Han ansåg att P3:s satirprogram Pippirull hör hemma i samma tradition och då skrattade åtminstone jag, men bara tyst eftersom vi satt i Högsta domstolen.

Ljuset som föll in genom fönstren som vette mot Riddarholmen var också grått.

Gör som Picasso

Jelinek, Duchamp och Picasso har i sin konstnärliga verksamhet lånat friskt ur andras verk och det har ingen bråkat om. Inte ens när Duchamp satte mustasch på Mona Lisa, framhöll advokat Viklund.

I denna ädla tradition verkade Olle Palmlöf och de andra programmakarna bakom Pippirull när de tog bitar ur Björn Gustafsons mysiga inläsningar av Alfonsböckerna och kombinerade dem med den råa danska knarkfilmen Pusher.

Otäck knarkhandlare

Tänk på en otäck dansk knarkhandlare och Björn Gustafsons oskyldiga röst när ni läser följande:

Pusher-filmen: Svensken. Jag har hört att du kan ordna rökheroin.

Alfons-bok: Mållgan är en hemlig vän som kommer precis när Alfons vill.

Pusher: Du, kan du hjälpa mig tror du? Hvad skal du bruge? 200 gram. Coke, speed eller hash? Hvad som helst.

Alfons: Godispåse, får man en påse?

Pusher: Du kan få det for 900 gram.

Alfons: Javisst, svarar Alfons.

Pusher: Det är en god deal. Han är en sikker svensk.

Alfons: Och Alfons och Mållgan leker och har skoj. Men plötsligt är pipan borta. Vart tog den vägen? Det plingar på dörren, pling.

Alfons betyder hallick på danska och det tyckte Pippirullgänget var vansinnigt roligt. Humor ska man inte diskutera, låt mig bara nämna att Gunilla Bergström inte alls uppskattade inslaget, och inte tänkte hon på Jelinek och Picasso heller.

Men det var inte därför hon satt bakom en brun bänk i ett beige rum och såg på en grå advokat i går. Det handlade om rätten till Alfons Åberg.

Bryter upphovsrätten

Gunilla Bergström hävdar att Sveriges Radio genom att nyttja Alfons på detta sätt har förbrutit sig mot upphovsrätten.

-Mitt verk kommer i en annan dager än jag åsyftade, sa hon i en paus.

Hon stod i gråvädret utanför domstolen och rökte.

-Jag vill inte bli smutsad i kanten.

Hon har drivit målet i tingsrätten och hovrätten och förlorat i bägge instanserna. Processen har hittills kostat henne 275000 kronor men detta handlar inte om pengar, sa hon. Hon kräver den "slentrianmässiga" summan 100000 i skadestånd av Sveriges Radio.

Slips utan färg

Efter lunchpausen drämde advokat Viklund till med Duchamp, Picasso och Jelinek. I slutklämmen nämnde han också filmen "Döda män klär inte i rutigt".

I den används klipp från gamla filmer för att skapa roliga kontraster och ingen har tyckt att det är fel.

Viklund är den ende man jag sett med en slips som saknar färg. Men när han nämnde "Döda män klär inte i rutigt" hände något magiskt, värdigt Alfons Åbergs fantasier om Mållgan.

Plötsligt blev Gunilla Bergströms vackra, röda kavaj grå och Lars Viklund stod som en färgsprakande fyr i rättssalen.

Peter Kadhammar

Publicerad: