Starka tjejer blir självdestruktiva offer

Läser just nu ”Stjärnor utan svindel” av Louise Boije af Gennäs. Har läst boken förut men det är en bok man gärna läser igen.

I ett stycke skriver hon om relationer: ”Otaliga var de män jag hade blivit förtjust i, och de i mig, och så hade vi börjat att umgås. Men i takt med att vi så sakteliga etablerade en romantisk relation förvandlades vi båda. Killarna blev mindre och mindre intressanta, roliga och charmiga, och de började ta mig alltmer för given. Och jag blev mindre och mindre självständig och alltmer klängig och beroende, likt de kvinnor jag föraktade när jag var ensamstående. Till sist var glöden på upphällningen, och så gjorde man slut.”

Detta är ett beteende som jag känner igen hos de flesta jag känner som lever i ett förhållande, och jag har använt dem som avskräckande exempel när jag själv har befunnit mig i en relation.

Det är tragiskt att se hur starka, självständiga tjejer förvandlas till självdestruktiva offer. Efter ett tag är de bara ett tomt skal, en skugga av sitt forna jag, formade av sin partner till oigenkännlighet.

För egen del har jag svårt att tro att detta är kärlek. Jag vill inte tro att kärleken kan få folk att bete sig på det sättet.

Kärleken ska vara vacker, ta fram det bästa hos folk och göra dem lyckliga, starka och oövervinnliga. Inte tomma och själlösa.

Jag försöker förstå vad det är som driver dessa människor. Olycklig barndom? Ett behov av att ta hand om och forma den andre? Svartsjuka orsakad av låg självkänsla?

Säkert är det så för en del av dem, men det som skrämmer mig är att många tappar sig själv utan att vara medvetna om det. De har inte förmågan att se sitt eget beteende eller den blandning av förakt och förlorad respekt som speglas i omgivningens ögon. De är inte mottagliga för kritik, utan försvarar det de har med näbbar och klor.

De hävdar att det handlar om kärlek, men kärleken är inte smutsig och ful. De drivs av något annat men vad de drivs av är, och förblir, ett mysterium för mig.

Manuela Gaetani