Ostmackedemokratin har en lång S-historia

Publicerad:
Mattias Svensson är redaktör för liberala samhällsmagasinet Neo.

Att Stefan Löfven skulle göra ett stort nummer av företagsvänlighet var inte så oväntat. Att han även gav sig på utrikespolitiken överraskar och imponerar desto mer. Minns att Fredrik Reinfeldt fortfarande ser sig som så grön på detta område att han är beredd att låta utrikespolitiken vara Carl Bildts lekstuga. Nu ska han möta en Stefan Löfven som redan så här några månader in på partiledarskapet hämtar sin retorik ur en personlig vänskap med Brasiliens framgångsrike tidigare president Lula Silva, och som kan berätta rörande erfarenheter från hotade arbetstagare i Colombia (jämför den berättelsen med Håkan Juholts pinsamma rövarhistoria om att ha smugglat tryckpressar till Polen).

Det utrikespolitiska anslaget lär ihop med det myckna talet om företagande och krafttag tillsammans tilltala precis de högborgerliga grupper som traditionellt tagit socialdemokratiska finansministrar till sitt hjärta. Löfven representerar för sådana näringslivsgubbar en person man kan prata med. De ser nog redan fram mot ostmackorna och det förtroliga samtalet vid det där innovationspolitiska rådets möten.

Den typen av ostmackedemokrati – eller korporativism som den informella samverkan mellan stat och parter också kallas – har en lång socialdemokratisk historia. Det låter sympatiskt och inkluderande, så det kan därför vara läge att påminna om dess nackdelar.

Att lova ett innovationsråd är att få det att låta som att man är för innovation, men utan att behöva presentera en politik med punkter som vi väljare kan diskutera eller vara för och emot. Vilka förslag finns för att minska regelbördan för företag? Är upphovsrättens allt större omfattning ett hinder för kreativitet eller ett sätt att uppmuntra den? Hur mycket ska svenska skattebetalare betala för att hjälpa storföretag sälja sina varor utomlands? Vi vet inte vad en socialdemokratisk regering kommer att leverera. Vad vi nu vet är att med socialdemokraternas beslutsmodell kommer vi inte att vara involverade i det beslutet. I alla fall inte som väljare.

Vad ett innovationspolitiskt råd beslutar kommer att avgöras bakom lyckta dörrar, av ett fåtal organisationstoppar handplockade av regeringen. Det är beslut utan insyn, utan inflytande, utan formella beslut, debatt och votering, utan granskning och utvärdering. Alla får inte vara med.

Det enda vi vet utöver det är att det förmodligen är vi andra som via skattsedeln får betala kalaset.

Mattias Svensson, redaktör för liberala samhällsmagasinet Neo

Publicerad: