Syskonen tvingades isär efter mordet på mamma

avKerstin Weigl, Kristina Edblom

NYHETER

"Barnens bästa."
Soheil, 20, fnyser åt socialtjänstens ledord.
– De har aldrig lyssnat på mig och min syster.

Soheil känner sig helt övergiven av socialtjänsten.

Dagen innan hade familjen firat Soheils 13-årsdag. Han fick tårta och presenter. Pappa höll sig lugn.
Från skolmatsalen såg han helikoptern som cirkulerade över deras hus, polisbilar överallt, avspärrningsband.
Han sattes i en polisbil som körde därifrån. Flera timmar senare berättade någon att mamma var död – skjuten med nio skott utanför sin lägenhet.

”Soc brydde sig inte”

Första natten sov de hos lillasyster Taras dagisfröken, dagen därpå fördes de till en jourfamilj. Där blev de kvar i många månader, minst ett och ett halvt år, minns Soheil.
Paret de kom till var stöttande och snälla, men godkändes inte av socialtjänsten. De ansågs vara för gamla för att ta hand om Tara.
– Vi fick aldrig något riktigt svar på varför de här stackars barnen inte fick vara kvar hos oss, säger jourpappan.
I stället placerades barnen i en ny familj.
– Det fanns ingen kärlek i den familjen. Vi trivdes inte. Jag minns att soc kom för att checka av, men de brydde sig inte, säger Soheil.

Systern stannade i Iran

Han rymde, övertygad om att Tara skull få komma efter. Men de kommande åren flyttade syskonen mellan olika familjehem, splittrades gång på gång. Den första jourfamiljen har hela tiden funnits kvar som ett stöd.
Soheil återvände dit. När Tara kom och hälsade på sin storebror märkte familjen att hon mådde dåligt.
– Socialen lyssnade varken på oss eller på Soheil och Tara. De betraktade det som gnäll från vår sida, men det var inte gnäll, det var ett larm om att situationen var allvarlig, säger jourpappan.
Tara var rädd och vågade inte säga ifrån.
Påsken 2009 åkte Soheil och Tara till Iran tillsammans med flickans familjehem. När det var dags att åka hem vägrade hon att följa med tillbaka.
Hon blev kvar hos mammans släkt i Iran.

”Är en katastrof”

Det har snart gått fyra år och Soheils syster är fortfarande fast i landet. Då ville hon bort från familjehemmet, nu är hon tolv år och vill hem.
Hon mår dåligt och saknar den enda hon har kvar – sin storebror. Men hittills har alla försök att få hem Tara misslyckats och känslan är att ingen riktigt orkat bry sig.
Klas Weidstam är särskilt förordnad vårdnadshavare åt flickan:
– Polisen har två gånger lagt ner utredningarna eftersom det inte har begåtts något brott. Socialtjänsten har meddelat att fallet är avslutat för deras del. Eftersom hon har dubbelt medborgarskap har jag inga befogenheter i Iran, förklarar han.
Även han är arg och besviken på socialtjänsten.
– Det är en katastrof. Socialtjänsten har varit utomordentligt klen och svag och bäddat för det här. Det verkar som att de tyckt att det varit skönt att bli av med problemet Tara, säger Klas Weidstam.

”Jag vet inte vad barndom är”

Soheil fortsätter att kämpa för att hans syster ska komma hem. Han har hjälp av jourfamiljen och syskonens psykologer från Rädda barnen som de fick kontakt med i ett tidigt skede när inte landstinget kunde erbjuda hjälp.
– Det är en människa som har försvunnit som de inte bryr sig om. Det är som att hon inte finns, allt har lagts ner, säger Soheil.
Det har gått över sju år sedan hans mamma mördades och livet slogs i spillror.
– Jag vet inte vad barndom är. Den togs ifrån mig av min pappa och av socialen och en massa grejer, den togs ifrån mig och min syster.

ARTIKELN HANDLAR OM

Brott