Ett fysiskt och psykiskt kraftprov att försöka bli USA:s president

1 av 6 | Foto: ANDREAS BARDELL
Marco Rubio valtalar i New Hampshire.

avWolfgang Hansson

NYHETER

IOWA-NEW HAMPSHIRE. När Marco Rubio kliver upp i talarstolen är hans ögon röda och trötta.

Han har precis kommit in som besviken femma i primärvalet i New Hampshire men det är bara att bita ihop.

Inom någon timme sitter han på ett plan till nästa delstat i primärvalskalendern.

Att försöka bli världens mäktigaste man är ett fysiskt och psykiskt kraftprov.

När Rubio nästan rödgråten försöker förklara bort varför han gjort ett dåligt resultat har han tillbringat en hektisk vecka på valturné i delstaten. Från tidig morgon till sen kväll har han kuskat runt i turnébussen med ett jätteporträtt av sig själv på ena sidan och en röd karta av USA på den andra.

Den här veckan har han familjen med sig. Sin representativt vackra hustru och deras fyra välartade barn som alla ser lika trötta ut som Rubio där de står bredvid honom i nederlagets stund.

Tillsammans har de hållit 4-5 valmöten varje dag. I skolor, på restauranger och i gymnastiksalar. Möten som alla är uppbyggda på samma runtinmässiga sätt.

Först någon lokal politikerkändis som med en överdrivet smickrande presentation introducerar kandidaten som ”the next president of the United States”. Därefter en särskild låt som kandidaten kommer in till under jubel och applåder. På Bernie Sanders valmöten spelas lämpligt nog ”Power to the people”. Sedan ett tal där kandidaten säger samma sak som han sagt på otaliga andra valmöten runtom i hela USA. Det kallas ”stump speech” efter den tid då kandidaterna stod på en trästubbe och talade.

Oregerlig hop

Efter talet spelas hög rockmusik medan de åhörare som vill stannar kvar och bildar en klunga runt kandidaten för att få hälsa på denne, ta en selfie ihop och eventuellt få en valaffisch signerad.

I Rubios fall är det oftast en prydlig kö där en medarbetare slussar fram människor och en annan tar hand om deras mobiler och tar en bild. I Trumps fall en oregerlig hop där alla trängs för att komma fram. Hans rockstjärnestatus är definitivt högre än någon av de övriga kandidaternas.

Förr var det enkla handskakningar – nu är det selfies som gäller. Alltid två exponeringar. Ifall någon skulle blunda.

Om de blir less så är det ingen av kandidaterna som visar det. Tålmodigt ler de gång på gång in i okända människor mobiler och fäller en vänlig kommentar eller ger en komplimang.

Denna rutin pågår dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Motvillig beundran

Primärvalskampanjen har pågått sedan förra sommaren och kan hålla på ända till maj-juni om det är lika jämt mellan kandidaterna som nu.

Den som så önskar kan utan vidare få bilder ihop med sig själv och varenda presidentkandidat. Bara man har tålamodet att vänta. Det är enda sättet att vara säker på att man finns på bild ihop med USA:s näste president. För någon av alla de demokratiska och republikanska män och kvinnor som kämpar i primärvalen kommer att vinna. Om nu inte förre New York-borgmästaren Michael Bloomberg kastar sin hatt i ringen i sista stund.

Under två veckors rundresa med primärvalscirkusen i USA följde jag Rubio, Cruz, Trump och Bush på nära håll. Jag känner en motvillig beundran över att de orkar upprepa samma allmänna slogans och fraser dag ut och dag in.

Till och med skämten är oftast desamma. Även om många av kandidaterna lyckas låta som de precis kläckte sin lustighet.

”Inga knarkare”

Primärvalskampanjen ger vanliga medborgare en unik chans att få träffa de hoppfulla presidentkandidaterna och på nära håll bilda sig en uppfattning om deras personlighet och politik.

Ken Goodman, 54 och dottern Rachel, 18, är några av många som åker på flera kandidaters möten.

– Vi har inte bestämts oss. Det ger mycket att kunna se kandidaterna i levande livet.

Skälen till varför en viss kandidat får rösten varierar. En del går på det politiska budskapet. En kvinna på ett Trumpmöte deklarerar frankt att det är Trumps familj som vunnit över henne.

– Barnen verkar så framgångsrika, säger hon. De är inga knarkare i alla fall. Och hans fru är ju så tjusig.

Jeb Bush har valt att enrollera sin mamma Barbara i kampanjen. En av USA:s mest omtyckta och beundrade äldre kvinnor.

Säkerhetskontroll

Människor står tålmodigt och köar utanför möteslokalerna. Där Hillary Clinton och Donald Trump befinner sig tvingas de gå igenom en säkerhetskontroll ungefär som på en flygplats. När Trump ska besöka Elk Lodge i Salem i New Hampshire bestämmer brandmästaren plötsligt att lokalen är full. Dörrarna stängs och de många som står kvar ute i kylan tvingas besviket återvända. Det gäller såväl media som allmänhet.

Någon ropar:

– Nu tänker jag fan inte rösta på Trump.

Detsamma händer på ett Hillary-möte på Lincoln High School i Council Bluffs i Iowa. Det gäller att vara på plats tidigt om man vill vara säker på att få se kandidaterna.

Mediaintresset är hysteriskt. Det spelar ingen roll vilken av de ledande kandidaterna man följer så är det minst 30 tv-bolag på plats med egna kameror därtill ett stort antal skrivande reportrar från allt från New York Times till någon lokal webbsajt. Inför varje möte monteras tonvis med utrustning upp och satellitbussarna står parkerad på rad utanför med motorerna igång. Det känns som det är Melodifestivalen som ska sändas.

Ett lotteri

Så fort mötet är över monteras allting ner igen och cirkusen drar vidare till nästa sammankomst.

Varje kampanj har sitt sätt att hantera media. Vi ansöker om ackreditering till varje enskilt möte. Vid Ted Cruz möte i Ames, Iowa går vi förbi den långa kön av allmänhet utan att det är någon som ber att få se våra presskort, prickar av oss på någon lista eller söker igenom våra väskor.

På Donald Trumps möten är det kalla handen om du inte står på listan. I rätt många fall nekas utländska journalister med motiveringen att platsbrist råder.

Hos Hillary Clinton är det rena lotteriet. En gång står vi inte på listan men får komma in ändå. En annan gång är det nobben.

Exakt hur kandidattätt det kan vara får vi klar för oss när vi bilar runt mellan olika möten i New Hampshire och på en dag möter flera av de övriga kandidaternas bussar.

Och i Iowa när jag kommer ner till frukosten första dagen och Jeb Bush sitter i ett bås och dricker kaffe. Och i Nashua där Chris Christy håller valavaka på vårt hotell.

Sportbar

Till och med en söndag kväll när vi tagit några timmar ledigt för att gå till en sportbar i Nashua för att titta på Super Bowl, finalen i amerikansk fotboll, så gör sig presidentvalskampanjen påmind.

Vi sitter vid ett bord med vars en öl när en äldre, välklädd man kommer in och stegar fram mot oss med handen utsträckt.

– I am Jim Gilmore and I am running for the president of the United States. I am hoping for your support.

Handslaget är fast och blicken intensiv. Om han blir besviken när han hör att vi är journalister från Sverige och inte får rösta så visar han det inte med en min.

Den händelsen lär inte upprepas i något av de kommande primärvalen eftersom Gilmore totalt fick mindre än 150 röster i Iowa och New Hampshire och hoppade av för några dagar sedan.

På kvällen den 9 februari höll alla kandidaterna sin valvaka i någon lokal i New Hampshire. Redan före midnatt satt alla på ett plan till South Carolina där de hade nya valmöten inbokade tidigt nästa dag.

Den som inte brinner till hundra procent för att försöka bli världens mäktigaste man har inte en chans att stå ut.

ARTIKELN HANDLAR OM