”Det var jobbigt att vakna i morse”

avZendry Svärdkrona

NYHETER

Läs hela chattet med Charlotta Ölander som överlevde tsunamin

Foto: mikael ström
Charlotta Ölander chattade med Aftonbladets läsare om sina upplevelser av tsunamin och tiden efter katastrofen.

   Charlotta Ölander säger: Hej, nu är jag på plats och kan svara på era frågor.

carina säger: Vad är ditt starkaste minne från katastrofen?

   Charlotta Ölander säger: Minnena är många. Dels så minns jag den totala skräck som jag upplevde dygnet efter katsatrofen. Den starka rädslan för den "tredje vågen" (den som aldrig kom). Alla människor som letade efter sina saknade anhöriga finns också väldigt starkt i minnet. Jag tänker fortfarande ofta på alla dem som inte hade samma tur som jag.

Det starkaste positiva minnet är hur folk ställde upp och försökte hjälpa varandra. En varm medmänsklighet mitt i allt kaos. Både från det Thailändks folket och från frivilliga svenskar som gjorde allt de kunde för att hjälpta till på plats.

säger: Hej! Jag har läst din bok, har du haft kontakt med någon som du skrev om i din bok?Hur har du det idag? Många kramar till dig från Helena

   Charlotta Ölander säger: Hej Helena! Jag har kontakt med flera av de personer som jag berättat om i boken. Många är nya vänner för livet. Det betyder jättemycket för mig att träffa dem.

Idag är en tung dag. Det var jobbigt att vakna i morse och tänka på allt som hände idag för ett år sedan. Samtidigt så känns det okej att vara ledsen och gråta. Jag tror att vi måste tillåta oss själva att göra det för att kunna gå vidare. Jag är inte heller lika rädd för att må dåligt nu, jämfört med hur jag var innan tsunamin. Känslorna är välkomna. Kram tillbaka!

Nina säger: Hej Charlotta! Tycker du att det är för stor uppståndelse runt årsdagen? Kan inte det vara jobbigt för de som förlorat nära och kära?

   Charlotta Ölander säger: Hej Nina, självklart är det väldigt individuellt hur man känner kring det.

De flesta jag pratat med, inklusive mig själv, har under året uppskattat när det skrivs om det som hänt och att media fortsatt rapportera. Det värsta är om det blir tyst tror jag. Sedan är det klart att det sätter igång mycket jobbiga känslor när man påminns om tsunamin genom bilder t.ex. Just årsdagen är en viktig dag. Vi har bävat för den och pratat om den länge. Hur kommer det kännas? Var vill man vara och vad ska man göra? Jag tror att ceremonier kan vara bra för läkningen, det är bra att sådana ordnas.

Jag hoppas att de som förlorat anhöriga inte upplever det som jobbigt utan att det istället tolkas som ett empatiskt engagemang att katatsrofen "fortfarande" uppmärksammas.

Cilia säger: Har du varit tillbaka i thailand efter katastrofen?

   Charlotta Ölander säger: Hej Cilla, jag var tillbaka i maj, tillsammans med min mamma. Hon var i Sverige när allt hände men hade också ett behov av att komma ner till Thailand, se platserna jag varit på och försöka "greppa" det som hänt. Självklart var det också jätteskönt för mig att ha med mamma som stöd. Vi var i Khao Lak, vandrade runt i resterna av vårt hotell, gick flyktvägen, besökte sjukhuset vi varit på och så vidare. Det var en väldigt viktigt resa för mig. Jag kände att jag kunde ta ett stort kliv i min bearbetning.

limpan6msn.com säger: vad gör du när det är som svårast

   Charlotta Ölander säger: Gråter. Jag tycker alltid att det känns lite bättre efter det. Det lättar på trycket. I början så kunde jag inte gråta men nu går det bättre. Jag pratar även ofta med mina vänner som också var i Thailand och drabbades av tsunamin. Det är jätteskönt att prata med folk som har liknande upplevelser. Vi kan stötta varandra.

Landskrona-tjej säger: Tyckte du att ni fick den hjälp som ni behövde från Svenskt håll?

   Charlotta Ölander säger: Det jag främst saknade dagarna efter katastrofen var människor som kunde stötta de som saknade sina anhöriga. Det var så tragiskt att se hur de. i dagar, ensamma fick söka efter sina saknade. Vi som blev volontärer kände oss maktlösa. Frivilligarbetarna hade behövt hjälp från Sverige så vi kunde hjälpa mer. Förutom avsaknaden av emotionellt stöd (vilket verkligen hade behövts, t.ex. till de barn som förlorat sina föräldrar) så saknade vi korrekt information och pengar. Sverige hade verkligen kunnat göra mer, med ganska enkla medel.

säger: Hej Charlotta! Vad är den största förändringen i ditt liv såhär efteråt? Kram HElena i GBG

   Charlotta Ölander säger: Oj. Ingenting är egentligen sig likt. Jag ser en tydlig gräns. Före och efter. Men jag tror att jag fortfarande påverkas av det som hände och är hela tiden under förändring. Mer tid måste nog gå innan jag kan se i backspegeln och säga vad det var som blev mest annorlunda. Men något som faktiskt har hänt är att jag är mycket lugnare som person idag. Jag har stannat upp och försöker fokusera på det jag tycker är viktigt.

mio säger: Har tsunamin förändrat dig som människa? Finns det något positivt?

   Charlotta Ölander säger: Det positiva är det nya lugnet som jag känner. Jag har också, mitt i all tragedi, sett hur underbara människor kan vara mot varandra - och hur viktigt det är att vi tar vara på våra medmänniskor. Jag har fått en stark övertygelse om att alla kan göra skillnad och att vi behöver varandra. Det ger mig glädje. Tsunamin har inte förändrat mig som människa men den här upplevelsen har gjort att värderingar jag haft innan, nu har blivit ännu starkare. Det är som att jag kunnat släppa mycket "skräp" som jag burit på och nu får jag möjligheten att bygga upp mig själv från grunden. Det är gåvan som jag fick när jag överlevde katastrofen och den vill jag ta vara på. Jag lyssnar på mig själv på ett sätt som jag inte tidigare gjort.

Moderator säger: Då tar vi sista frågan.

sorg säger: vi som inte har upplevt detta tragiska som ni varit med om kan vi hjälpa till med något

   Charlotta Ölander säger: Jag tror att man ska titta i sin närhet. Finns det någon som man kan stötta genom att bara prata om det som hänt? Att våga visa att man bryr sig är viktigt tror jag.

Om du känner att du vill engagera dig så finns det ju också föreningar som arbetar med stöd för drabbade, på olika sätt. Dessa föreningar behöver alltid frivilliga som kan hjälpa till. Själv jobbar jag med föreningen SIV (Svenska Internationella Volontärer). Här kommer några länktips till dig som vill hjälpa till:

www.siv.se

www.rodakorset.se

www.volontarbyran.se

Tack så mycket för era frågor.

Låt oss minnas alla saknade idag. Låt oss hedra dom med att vi alla gör en god gärning för någon annan! Jag hoppas att denna dag kan vara starten på någonting nytt.

Kram från Charlotta Ölander