Publicerad:

Daniel Thollin minns varje slag

Av: Joanna Górecka

Publicerad:

Uppväxten blev ett helvete för illustratören och serietecknaren Daniel Thollin. I sin självbiografiska serieroman ”Jag minns varje slag” skildrar han den mobbning och misshandel som förföljde honom genom hela grundskolan.
– Det har varit jävligt jobbigt att teckna. Man lider som vuxen av att teckna utsattheten och sorgen i ett barns ansikte – och vetskapen om att det barnet är en själv är enormt svår, säger Daniel Thollin.

Daniel Thollin från Uppsala är aktuell med självbiografiska ”Jag minns varje slag”.
Foto: Kartago
Daniel Thollin från Uppsala är aktuell med självbiografiska ”Jag minns varje slag”.

Tidigare tecknade han serier om zombies, monster och tentakelprydda rysligheter. 2012 medverkade han i en amerikansk zombieantologi (FUBAR - Empire of the Rising Dead) som debuterade på NY Times bästsäljarlista. Men i sin senaste seriebok ”Jag minns varje slag” (Kartago) målar den Uppsalabördige serietecknaren Daniel Thollin fram en helt annan fasa.

I boken minns han den mobbning och misshandel han själv utsattes för, från förskolan ända upp i nionde klass.
– Jag ville berätta att mobbning inte bara är något som händer en gång och sen upphör. Jag ville skildra vilket långtgående helvete det är. I filmer kommer alltid en vändning där den utsatta konfronterar sina mobbare och blir fri. Men det finns inte ett lyckligt slut, det här förföljer en hela livet, säger Daniel.

Foto: Kartago
Serietecknaren Daniel Thollin.

Ville låta lilla mobbade Daniel synas

Till en början började han rita scener ur barndomen för sin egen skull, för att bearbeta barndomens trauman. Här finns skildringar av hur han låstes in i skolgårdens staplingsbara sandlåda, misshandlades, kallades ”lillbögen” och jäktades av vuxenvärlden att slå tillbaka. Daniel skulle dra på sig boxningshandskarna och öva på studsmattan hemma (”för att få starka ben”) – sen skulle han konfrontera mobbarna med näven och visa de andra ungarna ”var skåpet ska stå.” För pojkar gråter ju inte, pojkar ska ta för sig.
– Det var jävligt jobbigt. Det är ju inga roliga minnen. Mycket kom jag först inte ihåg. Men när man började nysta i ett minne så började annat dyka fram. Det var väldigt smärtsamt, säger Daniel och fortsätter:

– När jag landade i att boken skulle ges ut och kontraktet var signerat blev det hissnande skrämmande att veta att alla plötsligt kunde ta del av min historia. Men också fint att låta lilla mobbade Daniel få ta plats och synas.

En uppgörelse med den destruktiva mansrollen

Mest befriande var det att teckna kapitlet som heter ”Ilskan”, berättar han.
– Det är när jag sitter på bussen och har en fantasi om att ge tillbaka. Jag minns hundratals gånger jag satt där, på väg till och från skolan, och fantiserade om att våga slå tillbaka. Att teckna den fantasin var enormt befriande.
Vad var svårast att teckna?
Allt. Men det som var allra tuffast var nog att skildra utsattheten, sorgen och smärtan i mitt eget ansikte. Man lider som vuxen när man tecknar utsattheten i ett barns ansikte, och sen att veta att barnet är en själv... Det var enormt svårt.

Något Daniel också reflekterade mycket över under arbetets gång var den snäva mansrollens befattning i hans barndoms helvete. Förväntningarna på pojkar, både nu och då.

– Du ska slå tillbaka, du ska vara tuff, du ska inte visa känslor. Det har satt mycket spår i mig och även andra som växte upp under 80- och 90-talet, den här destruktiva mansrollen. Det talas mer om det idag men jag tror att vårt samhälle har väldigt mycket kvar att göra.

Foto: Kartago
Ur ”Jag minns varje slag”.

Vuxenvärldens svek

Något som också känns tungt är att så lite tycks ha förändrats på 30 år, menar Daniel. Förhoppningen är därför att boken blir läst på skolor, av både vuxna och barn. Han hoppas att boken kan vara trösterik för utsatta barn – men framför allt att den ska fungera som en ögonöppnare för vuxna och skolpersonal.
– Jag tror skolor har mycket kvar att göra. Man vill idag ogärna benämna saker för vad de är. Man talar om incidenter, händelser, kränkningar – istället för att tala om att barn blir mobbade, misshandlade och trakasserade. Kan man inte prata om det så tar man inte problemet på allvar.
Är du själv besviken på vuxenvärlden?
– Ja. Både skola och föräldrar kunde ha gjort mer. De borde ha gjort mer, från mitt perspektiv. Ett barn ska aldrig behöva känna sig ensamt. Ansvaret ligger alltid på de vuxna. Mobbning är de vuxnas ansvar, det kan jag inte understryka nog.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: