Envishet och passion gav henne Nobelpriset

Cecilia Klintö/TT

Publicerad 2023-12-09

Envishet, ett brinnande intresse och en mycket oväntad upptäckt tog svenskfranska Anne L'Huillier till Nobelprispallen.

Hon inser att livet aldrig mer kan bli som förut och tycker att hon har tur som får priset i rätt ålder.

Det var forskningen som tog henne till Sverige, men det var kärleken som gjorde att hon stannade. Efter 30 år vid Lunds universitet firas hon här som en svensk Nobelpristagare. Men glädjen är lika stor i Frankrike, där hon hyllas som den andra fransyskan efter mytomspunna Marie Curie som får Nobelpriset i fysik.

Tillsammans med de två andra fysikpristagarna har hon gett mänskligheten nya verktyg för att utforska elektronernas värld inuti atomer och molekyler. Starten var upptäckten som den då 29-åriga Annes forskarlag i Paris gjorde när laserstrålar riktades genom ädelgas: I laserljuset uppstod övertoner.

”Jag fick kämpa”

Vem var du 1987, när upptäckten gjordes?

– Jag var en ung forskare, jag ingick i en grupp och hade precis fått en fast tjänst. Det var gruppen som gjorde upptäckten, men det jag gjorde, det var att jag blev väldigt fascinerad och intresserad och ville göra mer och förstå. Jag ville göra teori, göra fler experiment. Det var jag som drev det här, inte de andra. De gjorde andra saker sedan.

– Jag minns det första experimentet mycket starkt – det var oväntat och jättespännande.

Var det självklart att du skulle få jobba vidare med det här?

– Jag fick kämpa. Efter ett år ville min chef att jag skulle göra något annat. Det är där jag var lite envis och vägrade. Jag ville verkligen fortsätta.

Om inte du hade varit så envis, hade upptäckten då gjorts någon annanstans?

– Ja, det tror jag. Det fanns en annan grupp i USA som gjorde liknande experiment, men inte alls med samma laser. De såg också övertoner, men inte som vi gjorde, och de fortsatte inte med det. Det är egentligen det jag får Nobelpriset för – att jag fortsatte.

Hjälpte motståndsrörelsen

Hur var din uppväxt?

– Jag växte upp i Paris, i en vanlig familj, med en bror och en syster. Min pappa var ingenjör inom datavetenskap.

Vad var det i din barndom som gjorde att du valde forskarbanan?

– Min morfar var forskare inom radioelektricitet, som det hette då, och även lärare. Han dog när jag var fyra år gammal, men det är hans historia i familjen som har inspirerat mig ganska mycket.

– Det var väldigt spännande när jag var barn. Det var extremt hemligt, men han hjälpte motståndsrörelsen med kommunikation via radio. Han satt fängslad på grund av detta, men tack och lov så släpptes han efter ett par månader eftersom det inte fanns tillräckliga bevis.

Månlandningen triggade

– Sedan var det också när människor gick på månen första gången: Jag var tio år gammal och väcktes av min mormor. Jag minns det mycket väl, jag tror att det har triggat mitt intresse. Jag vill också trycka på hur viktigt det är att ha bra lärare. Det hade jag kanske inte hela tiden, men några år i naturvetenskap och matematik. Det var väldigt viktigt.

Kände du tidigt att det var fysik du skulle satsa på?

– Ja, fysik eller matematik. Jag minns att jag hela tiden tänkte att jag vill gå så långt jag kan, men vi får se vad det blir. Jag hade inte en dröm om att bli forskare, inte alls, jag visste att det var jättetufft och jag visste inte alls att jag kunde.

”Är ganska nördig”

Är du nördig?

– Jag är ganska nördig, jag är fokuserad. Men samtidigt håller jag inte bara på med forskningen. Jag har en familj och det har varit jätteviktigt.

Du har sagt att det kan vara både plus och minus i forskarkarriären att vara kvinna?

– Det är klart att det är svårare, för man saknar förebilder, och ibland är det tufft att bara jobba med män, som jag har gjort ganska mycket. Men samtidigt har det gjort att jag har varit synligare.

– Bland det negativa är att alltid när man får någonting, anslag och liknande, då kommer frågan: Får jag anslaget för att jag är kvinna och för att de behöver belöna kvinnor? Det gäller att ta bort det där och inte påverkas för mycket av sådana saker. Det gäller att ha gott självförtroende och framför allt envishet.

”Go for it!”

Vilket är ditt råd till unga forskningsintresserade kvinnor?

– Det är bra om ni har passion och gillar det ni gör. Ni vill förstå och förbättra – det är det som är det viktiga. Ni får lite grann följa er intuition. Mitt råd, om ni har den här passionen för vetenskap skulle jag säga: Go for it!

– Det går att kombinera ett vanligt liv med familj och barn med forskarkarriär. Det går om man vill det. Jag säger inte att det är lätt, men jag ser fram emot att det är fler kvinnor som jobbar inom fysiken och forskningen. Jag är optimistisk, jag ser en positiv utveckling.

”Priset är dubbelt”

Hur är din relation till Frankrike?

– Det som glädjer mig jättemycket i det som har hänt är att det är så många som är glada – i två länder. Det känns som att priset är dubbelt: Inom Lunds universitet är man glada, i Sverige, i Lunds stad, i min tennisklubb – jag blev utsedd till hedersmedlem i går, det är roligt.

– Men det är samma sak i Frankrike: Det forskningsinstitut där jag gjorde den här upptäckten, det är deras första Nobelpris. De betraktar det som att det är deras Nobelpris – och de har rätt. Det är också Lunds universitets första Nobelpris.

”Sverige är mitt land”

Har du nära band till Frankrike?

– Jag kom till Sverige av familjeskäl, inte för att jag inte trivdes där jag jobbade. Jag har hela tiden försökt att ha väldigt starka band med mina gamla kollegor och det franska vetenskapssamhället.

– Sedan har jag naturligtvis halva min familj som bor där, så varje sommar har vi varit i Frankrike. Min ena son bor i Frankrike, han studerar musik i Paris. Min andra son läser maskinteknik i Lund.

Du är samtidigt djupt rotad i Sverige?

– Jag har bott här i mer än 30 år. Sverige är mitt land. Därför är det extra roligt att få Nobelpriset.

”Har gått sådär”

Du har sagt att du ska fortsätta precis som tidigare, trots priset. Hur har det gått hittills?

– Sådär. Jag har genomfört min undervisning och en doktorand har disputerat, men annars har jag inte kunnat forska som tidigare. Det är som att jag fått ett helt nytt uppdrag.

– Jag har svarat på 1 400 mejl från alla håll och kanter, och jag har svarat en massa journalister. Jag har ibland tackat nej, men jag har försökt så gott jag kan. Nästa år inser jag att jag kommer att resa ganska mycket och hålla föreläsningar. Det är ganska intensivt, men samtidigt jätteroligt.

– Egentligen är jag i rätt ålder, inte mitt i karriären utan mot slutet. Men hade jag varit tio år äldre skulle det ha varit ganska tufft.

ANNONS