• Andreas Bardell

Fårorna i ansiktet lägger sig djupa och röda. Märken som knappt hinner försvinna, innan de är tillbaka igen.

I tre månader har Sverige kämpat mot coronaviruset. Och i frontlinjen står vårdpersonalen.

För dem är det inte bara den livsviktiga skyddsutrustningen som sätter sina spår.


Under flera veckor har Aftonbladet fotograf Andreas Bardell besökt akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar på sjukhus runt om i landet.

Det är där slaget mot coronaviruset står. Det är där vårdpersonalen kämpat i månader.

Mellan hopp och förtvivlan, i sorg och gemenskap, bär de alla på minnen av dagar som lämnar spår som aldrig kommer att försvinna. Osynliga, men djupare, än ansiktets röda märken.

ST-läkaren Ditte Krog, 36, säger:

– Det som tynger mig mest är känslan precis innan man ska söva någon och tar med patienten till intensivvårdsavdelningen för covidsjuka. Känslan när man bett personen ringa sin familj, och man vänder ryggen till för att gå ut. Då växer en klump i magen, man vet att det kan vara sista gången de pratar. Har de sagt allt?

Här berättar 17 vårdanställda om kampen mot det de själva kallar för ”fienden”.

”Jag kommer ihåg en dag där jag bara bröt ihop och grät.

Efter flera dagar med avlidna patienter så ser jag hur mina kollegor kämpar med hjärt- och lungräddning på en svårt sjuk covid-19-patient. En patient som jag själv hade vårdat i flera dagar. Min känsla där och då var bara ’nu får det räcka’. Rent psykiskt orkade jag inte ta in det som hände. Det gick inte längre att försöka förstå vad det här var.

Bara några dagar innan hade jag lagt en avliden patient i vad många kallar för liksäck. Och sedan var jag med de anhöriga i ett tomt rum där de fick ta ett sista farväl. De var fullt utrustade med långa förkläden, mask och visir, precis som vi.

Min professionella roll sjönk den dagen och tårarna rann under den varma utrustningen.

En efter en avled patienterna. Oavsett vad man försökte göra, det räckte inte alltid till. Stressen och frustrationen ökade mer och mer för varje dag. Både över situationen på jobbet och hemma, men också när man såg folkmassor på stan. Det var precis som att det inte fanns någon förståelse, eller respekt, för hur pass allvarligt coronaviruset är.”


”Känslorna går upp och ner hela tiden.

I början var jag rädd, rädd för att möta denna okända ’fiende’. Vi visste inte så mycket om den och dess påverkan på kroppen, hur den skulle bete sig mot oss eller hur sjukdomsbilden skulle utveckla sig. Vi visste inte hur den skulle komma att förändra våra behandlingsmetoder. Kommer den att följa med mig hem till min familj?

I början tänkte nog en del att det ’är lika bra att få det nu medan det fortfarande finns platser på IVA’.

Nu, drygt två månader in, är sanningen den att det är bättre att bli sjuk i dag. Rutinerna sitter, vi ser sjukdomens mönster, vi har riktlinjer som alla är inarbetade i, vi följer fler markörer i blodet än i början och patienter får till exempel höga doser blodförtunnande medicin för att förhindra blodproppar. Jag misstänker att blodproppar var något många avled av i början, för att vi inte visste att även det var ett av systemen i kroppen som kunde haverera.

Tack vare erfarenheten görs nu viktiga saker, som vändningar i bukläge, på ett par minuter. Allt är numera väloljat och går effektivt och fort. Vi är tryggare. Oroskänslorna är borta. Nu är tröttheten och ovissheten inför en eventuell andra våg det som känns mest.”


”Det som tynger mig mest är känslan precis innan man ska söva någon och ta med patienten till intensivvårdsavdelningen för covid-sjuka. Känslan när man bett personen ringa sin familj och man vänder ryggen till för att gå ut. Då växer en klump i magen, man vet att det kan vara sista gången de pratar. Har de sagt allt de vill? Finns det ouppklarade saker kvar? Kommer vi lyckas rädda patienten, så detta inte var ett sista farväl?

Det är tankar som tynger mig.”


”Det är så många som är så otroligt svårt sjuka. Ur ett intensivvårdsperspektiv går det absolut inte att jämföra covid-19 med någonting annat.”


”Jag kommer aldrig att glömma en dag då det i en sal låg två patienter som vi vårdade för covid-19 och båda fick hjärtstopp samtidigt. Efter den händelsen förstod jag verkligen hur allvarligt läget var.”


”Det som berört mig mest var på ett möte när en läkare berättade att vi måste vara beredda på att vänner och släktingar kan dö i den här sjukdomen. Då förstod jag hur allvarligt det kunde bli. Fram till den stunden hade jag tagit ganska lätt på alla rapporter. Kort efter det började vi jobba med att dela upp patienterna i misstänkt covid-19 och icke misstänkt covid-19. Vi började använda skyddsutrustning och vi började bedöma patienter i ett tält utanför akuten. Allt gick väldigt fort. Det är först nu jag börjar få perspektiv på allt som hänt.”


”Jag minns en dag i slutet på april. Jag kom tillbaka från en föräldraledighet som varat i sex månader, men min arbetsplats var inte densamma som jag lämnat ett halvår tidigare. Akutmottagningen är numera uppdelad i två delar och jag fick direkt en gasmask som jag skulle arbeta i. Det var mycket som var annorlunda, fastän jag såklart var förberedd på att arbeta i pandemins epicentrum.

Något som också påverkat mig extra starkt är hur hela sjukhuset ställt om, hur fokuserade alla är på att ge den bästa tänkbara vården både till covid-sjuka patienter, men också till alla dem som söker annan akutvård.”


”Trots den tuffa situationen som vi befinner oss i känner jag otrolig stolthet över min arbetsplats och mina kollegor. Det kan vara otroligt tunga arbetspass, både fysiskt och psykiskt, men vi gör allt vi kan och vi kämpar för våra patienter. Vi stöttar varandra, vi gråter tillsammans, vi skrattar tillsammans. Vi har blivit ett starkare team än vi någonsin varit. Men rädslan jag känner nu är: hur länge till ska vi orka?”


”Jag jobbar vanligtvis inte på intensiven utan har min hemvist på en kirurgisk vårdavdelning. När jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till på intensiven så hade jag ingen aning om vad som väntade.

Vi började med teori och sedan några dagars praktisk inskolning. Första dagen vi hade inskolning började med att det var två hjärtstopp på samma sal nästan samtidigt. Det pep överallt och personalen försökte prata med varandra genom maskerna, det lät nästan som att de talade under vatten. Det var stort tumult inne på salen och mycket folk som hjälpte till. Det var efter det som jag förstod magnituden och risken med den här sjukdomen och hur sjuk kroppen faktiskt blir.

Trots att patientflödet har fortsatt så har alla jobbat på, likt maskiner. Det finns inget annat alternativ. Jag hyser en stor respekt för mina nyfunna kollegor som fortsätter att stå i frontlinjen och tillsammans räddar liv, varje dag och varje timme.”


”Det som satt djupast spår är skräcken i en patients ögon när personen kördes in på intensivvårdsavdelningen för intubation. Familjen var då helt ovetandes om det akuta, försämrade tillståndet. Jag höll patientens hand för att försöka lugna, samtidigt som jag visste att personen kanske aldrig mer skulle vakna. Och personen vaknade aldrig igen. Det sätter spår, hur livet oförklarligt och plötsligt tar slut och alla insatser varit förgäves. Känslan av tomhet och maktlöshet.”


”Den natt som satt allra tydligast spår är den när vi flyttade från vår vanliga intensivvårdsavdelning till operationsavdelningen. Vi behövde flytta allt för att kunna ta emot alla patienter som kom in. Jag minns stoltheten jag kände, och alltid har känt, över mina fantastiska kollegor som bara jobbar på oavsett situation och den gemenskap vi har.

Jag är ju rätt van att vårda dåliga patienter, men det blev en chock att covid-19 patienter blir så oerhört dåliga så snabbt. Det spelar ingen roll om du är ung eller gammal, eller om du har bakomliggande sjukdomar eller inte.”


”Att se hur patienten från en sekund till en annan blir akut sjuk, inte får någon luft och skräcken i deras blick samtidigt som jag känner att jag inte kan hjälpa dom så mycket som jag vill.”


”Sedan mars har varje pass på intensiven för covidsjuka varit påfrestande och lämnat spår i mig. I de här tiderna är det extra utmanande att inte ta med sig jobbet hem. Det har gått två månader sedan pandemins utbrott och vi vårdar allt fler patienter som uttrycker att de vill dö på grund av orkeslösheten. De orkar inte kämpa emot viruset längre. Man kan inte ändra på deras hemska upplevelser, men man kan lämna dem med värme och kärlek, och inge hopp om framtiden. Jag kan inte se något bättre än att minska deras smärtor. De är viktiga, de måste fortsätta leva.”


”Den här perioden har varit som en dimma för mig, som att leva i en egen värld där dagarna går ihop och adrenalinet ständigt varit på max. Men jag minns väl första gången jag bröt ihop. Det var efter första veckan, när allt eskalerade. Det fullkomligt rasade in patienter. Unga patienter, där den ena var sjukare än den andra, jag har aldrig sett något liknande. Att vi gör allt vi kan för att rädda patienterna som svävar på en tunn tråd mellan liv och död samtidigt som vi bär en skyddsmask som är både varm, svår att andas i och svår att kommunicera med gör inte arbetet lättare.

Den dagen avled flertalet patienter, och det kändes hopplöst att oavsett vad vi gjorde, och hur mycket vi än kämpade, så gick det inte vägen.

Hur kan det bli så här? Är det ens på riktigt? Hur länge ska det här pågå? När kommer det att avta? Kommer det ens att avta?

Det blev helt enkelt för mycket för mig. Kommer jag att orka?”


”Jag kommer ihåg en patient som man inte visste om hen skulle klara sig. Patientens respektive kom och hälsade på. Plötsligt hör vi deras skrikgråt. Man vet inte vart man ska ta vägen, man känner en sådan maktlöshet och hopplöshet och man kan inte göra något åt det.”


”En patient låg hos oss väldigt länge och hade en tuff resa. Patienten var vaken och kämpade på väldigt mycket. Hen hade småbarn hemma och när hen skulle gå hem var hen otroligt tacksam för den vård hen fått på vår intensivvårdsavdelning.”


”Det är mängden patienter vi haft sedan coronapandemin startade. Sen är det att ta hand om någon som gått bort, det är svårt.”

Publisert:

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Coronautbrottet

LÄS OCKSÅ

Senaste nytt om coronaviruset