Hotet från underjorden: Lät som att en bomb exploderade

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

KIRUNA. Kirunaborna vaknar klockan tre på natten och har inte hört något liknande.

Måndagen den 18 maj rasar tavlor från väggar, sängar flyttar på sig och höghusen svajar.

Smällen är det största gruvskalvet någonsin i Sverige.

Men det finns värre hot för LKAB, jobben och Kiruna.

I ett fikarum 814 meter under jord sätter sig automationselektrikern Jonny Kumpula i en soffa och tittar på när en kollega fyller på vatten i kaffebryggaren.

Det låter som att en bomb exploderar bakom ryggen på honom. Jonny Kumpula ramlar ner från soffan. Kollegan tappar balansen och spiller vatten över golvet. Allt gungar. De sitter i en tvättmaskin under ett åskväder.

När tavlorna släpper från väggarna får kollegan nog och säger:

”Det är dags. Nu sticker vi.”

De tar på sig gruvhjälmarna och springer till bilen. På vägen upp säger de inte mycket till varandra. Men de hinner tänka en del när de tittar upp mot taket. Nu kommer berget ner, nu blir vi kvar här.

– Jag ville bara upp fort som fan och se ljuset i tunneln, säger Jonny Kumpula.

Skalvet mätte 4,9 på Richterskalan och var det största i en svensk gruva någonsin.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Skalvet mätte 4,9 på Richterskalan och var det största i en svensk gruva någonsin.

”Som ett hagelskott”

Under tiden gnuggar många nyvakna Kirunabor sig i ögonen. De bor i princip på en malmgruva och är vana med att det mullrar i marken, men vad var det där?

Det var största skalvet i en svensk gruva någonsin. Den seismologiska händelsen mäter 4,9 på Richterskalan.

13 personer finns nere i gruvan under skalvet och alla klarar sig oskadda till sina uppsamlingsplatser. De har ingen aning om eventuella ras och skador under jorden. Men i en styrcentral tittar Jonny Kumpula på en bildskärm som visar en tappgrupp där malmen tappas ner i tågvagnar.

Den delen av gruvbrytningen är automatiserad. Det finns inga människor där.

– Det såg ut som ett hagelskott. Det hade sprutat sten rätt ut ur väggen.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Automationselektrikern Jonny Kumpula ramlade ner från soffan – 814 meter under jord.

Timmar ifrån en katastrof

Det är första gången som LKAB utrymmer gruvan och gör ett totalt driftstopp på grund av ett skalv.

Något liknande har inte hänt på 130 år.

Det statligt ägda gruvförtaget håller på att undersöka hur omfattande skadorna är. Vissa områden kan de inte nå innan den seismiska aktiviteten i berget har lugnat ner sig. Det går att öppna brytningen i liten skala relativt fort, men det kommer dröja veckor innan driften är i full gång igen.

LKAB hade tur också. Om skalvet skett på förmiddagen när drygt 300 personer befinner sig under jord krävs det ingen större fantasi för att föreställa sig katastrofen.

– Det är en exceptionellt kraftig händelse, säger Fredrik Björkenwall, den tillförordnande presschefen på LKAB.

Frågan är om det ens går att garantera att berget aldrig kommer att rasa?

– Jag säga så här: vi kan garantera att vi gör allt vi kan för att det inte ska bli bergutfall, det vill säga att berg och sten rasar från väggarna. Det är också viktigt att poängtera att de här sättningarna inte är farliga om du är ovan jord. De hotar inte invånarna och bebyggelsen.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Fredrik Björkenwall, LKAB:s tillförordnande presschef.

En bister logik

Angående säkerheten är facket överens med arbetsgivaren. Ingen gruva i världen kan vara 100 procent säker.

– Det är som att säga att vi ska ha nollvision på vägarna. Kommer ju aldrig att hända förrän vi inte kör själv, säger Anders Elenius, ordförande i Gruvtolvan.

Ju djupare LKAB spränger och gräver i marken, desto större blir spänningarna i berget. Ju större spänningar i berget, desto mer ökar risken för kraftigare urladdningar när berget jämnar ut trycket. Ju större urladdningar, desto farligare blir det för gruvarbetarna. Det är gruvbrytningens bistra logik i Kiruna just nu.

Ingen vet om skalvet var en engångshändelse. Ingen vet heller om och när en liknande smäll sker igen.

– Fler sådana skalv riskerar att påverka Kirunaborna negativt. LKAB har nog inte råd med så många dödsolyckor, säger kommunalrådet Gunnar Selberg (C).

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Anders Elenius, ordförande i Gruvtolvan.

Ravinen bara växer

Spänningarna ovan jord är också stora. Fejden mellan LKAB och kommunen är bitter år 2020, vilket beror på stadsomvandlingen.

Eftersom malmkroppen lutar sig in under Kiruna måste delar av staden flytta på sig. Flera av stadens landmärken har redan rivits, ett par sjöar har
pumpats bort och järnvägen har flyttats. Det enda som återstår av det gamla stadshuset är klockstapeln. Jätteuret står vid det nya stadshuset i Kirunas nya centrum som byggs upp vid gamla Toullavaaragruvan, flera kilometer bort från den nuvarande stadskärnan.

Den mest iögonfallande förändringen är området framför gruvberget och LKAB-kontoret. Där det förut fanns väg, gångstig och mark är det en djup ravin. Många i Kiruna kallar den för gropen. I USA hade det varit en canyon.

Klyftan följer malmkroppen. När LKAB plockar ut sten i underjorden sjunker marken sakta ihop och ner. Vid ravinens norra spets vill LKAB bryta mer malm över en kilometer under jorden, men kommunen har inte godkänt tillstånden.

LKAB och kommunstyrelsen är inte överens om stadsomvandlingens kostnader och detaljer. LKAB tycker att de har betalat nog och uppfyllt kraven, kommunen håller inte med. Dröjsmålet har gjort att LKAB räknar med att producera mindre malm, vilket innebär att de kan tvingas varsla personal redan i höst.

– LKAB kommer att klara corona, men vi överlever inte kommunen, säger Anders Elenius.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Den brytbara malmen kan ta slut 2035.

”Måste ha en plan B”

Gunnar Selberg är av en annan uppfattning. Han säger att det finns gott om tid kvar, att de hinner bli sams. Men han är orolig för att det blir för dyrt för Kirunaborna.

– Kommunen måste säkerställa att vi överlever stadsomvandlingen. Det är faktiskt ännu viktigare för Kirunaborna. Vi låter LKAB och staten riva bort vår stad. Då är det inte rimligt att vi ska behöva betala detta med högre skatter, eller inte få ha kvar nödvändiga samhällstjänster. Utveckling måste gå före avveckling.

Det finns ett annat problem. Prognosen för hur mycket brytbar malm det finns kvar i den nuvarande huvudnivån ser dyster ut. Den kan ta slut 2035.

Fredrik Björkenwall tror att teknikutvecklingen kommer vara lösningen, att sättet LKAB hittar och bryter malmen på kommer att förändras och ge stora fördelar i framtiden. Gunnar Selberg vågar inte chansa och tror att rymdnäringen, turismen och andra mineraltillgångar i kommunen kan ersätta jobben om LKAB inte lyckas säkra gruvans överlevnad.

– Det finns ett slut för en gruva. Jag hoppas att det inte händer 2035, men i mitt huvud arbetar jag utifrån att den kanske stänger om 15 år. Vi kan inte sitta och köra huvudet i sanden och hoppas att de ska hitta mer malm. Vi måste ha en plan B.

Anders Elenius är mer skeptisk. Ett Kiruna utan gruvbrytning och LKAB? Han skrattar till och säger:

– Då är det bara att skotta igen gropen.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
”Antingen älskar du berget eller så hatar du det.”

Malmen ska fram

Några dagar efter skalvet står Jonny Kumpula vid sin stuga i Saittarova som ligger tolv mil utanför Kiruna. En Luleå hockey-flagga fladdrar lojt på gården och han klappar på en av sina hundar.

Få har kanske hört talas om Saittarova, men några fler kan ha sett Kumpulas hund. Hon heter Aito och är skådespelare. Den finska lapphunden spelade Snorvalpen i tv-serien ”Rebecka Martinsson”, som är baserad på författaren och Kirunadottern Åsa Larssons kriminalromaner.

– Nog är hon den största kändisen här i alla fall, säger han.

Är han rädd efter gruvskalvet? Nej. Litar han på säkerheten? Ja, inte är det mycket med det. Möjligen har utomstående, nära och kära blivit mer medvetna om vilken miljö han arbetar i, att det alltid finns risker. Efter ledigveckan är det bara att stämpla in igen. Malmen ska fram.

– Antingen älskar du berget eller så hatar du det. Du kan inte åka ner och tycka att det är halvkul.

De planerade sprängningarna i gruvan sker alltid någon gång mellan halv ett och halv två på natten, varenda dag, året runt. Att det låga mullret inte har hörts på ett par dagar är mycket ovanligt. Men natten mot torsdag den 21 maj skakar det till i marken och fönstren.

Det är ett tryggt ljud. Gruvans, stadens och kommunens hjärta har börjat slå igen.

Publicerad:

LÄS VIDARE