Babyn lades ut för att dö

avJohanne Hildebrandt

Här trängs 17 000 rädda och utfattiga människor

1 av 5 | Foto: Urban Andersson
I flyktinglägret Gaga ser Johanne Hildebrandt den svindlande avgrund av orättvisa som skiljer henne från de utfattiga, fördrivna kvinnor som omringar henne.

”Den stickande lukten av fattig- dom blandas med stanken av rädsla.” Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Urban Andersson mötte flyktingarna i lägret Gaga i östra Tchad. Här trängs 17 000 människor som med hot och våld fördrivits från sina hem i Darfur i grannlandet Sudan. Det är för att skydda dessa flyk- tingar och se till att hjälpen utifrån når fram till dem som Sverige skickat 200 soldater till Tchad.

Moses övergavs av sin mamma strax efter förlossningen. Han lades i en uttorkad flodfåra på savannen, lämnades för att dö. Mot alla odds räddades hans liv. Han är så liten, bara sex dagar gammal, där han ligger i sin säng med en toppluva som stickats av en kristen tant i USA. Sköterskorna i tältet som är flyktinglägrets förlossningsavdelning svärmar runt honom.

Moses grimaserar men sover lugnt vidare, ovetande om att det var en osannolik tur att någon hörde hans skrik innan han blev uppäten eller dog i den stekheta solen. Lika mycket tur var det att det fanns en sjukvårdsklinik i närheten, något som sannerligen inte är en självklarhet i östra Tchad.

– De lokala myndigheterna håller på att försöka hitta hans familj, säger syster Charlotte, en kvinna i 60-årsåldern som sedan tio år arbetar i Afrika för en amerikansk hjälporganisation, en av dessa eldsjälar som bestämt sig för att göra världen lite bättre.

Vad som händer om inte de anhöriga hittas är det ingen som vet. Kanske tar någon sig an Moses eller så hamnar han på barnhem.

– Varför övergavs han?

– Jag vet inte, säger syster Charlotte.

En skam för familjen

Kanske blev hans mamma våldtagen. Det anses vara en skam för hela kvinnans familj som då kan förskjuta henne. Kanske var det därför hon, eller någon annan, tog beslutet att Moses måste dö. Babyn gäspar stort och sover sedan vidare, lyckligt ovetande om vilken tragedi han fötts till.

Utanför förlossningsavdelningen, där 105 barn föddes den senaste månaden, breder tälten och hyddorna ut sig som en ocean av misär. Här lever 17 000 människor som fördrivits från sina hem i Darfur av Janjawid, dödsryttarna.

Janjawid, arabiska rebeller understödda av Sudans regering, anfaller byarna med afrikanska jordbrukare för att komma över deras mark och vatten. De mördar, våldtar, bränner husen och stjäl boskapen så att byborna inte längre kan försörja sig utan måste flytta.

– De dödade min pappa så vi flydde. Vi gick till fots. Jag var så trött, hungrig och törstig, berättar Haswa, 14.

Grannarna dog av törst

Det var för tre år sedan och hon minns inte hur lång tid det tog för henne och de andra byborna att komma till lägret i Tchad. Men lägret ligger sju mil från gränsen till Sudan så det måste ha varit länge. Två från Haswas by dog av törst under vandringen.

Hon såg deras kroppar: en utmattad flicka såg sina grannar segna ner och dö.

– Vi kom hit för att Janjawid ville döda oss, säger Osman, 8, med en torr saklighet ett barn inte borde ha.

Under fem år har drygt 200 000 människor dött i Darfur. Två miljoner har fördrivits från sina hem, varav en kvarts miljon gått över gränsen in i Tchad.

– Vi får mat men det är inte tillräckligt, kläderna jag har på mig är de enda jag äger, säger Haswa och nyper i den färgstarka blusen.

En stank av rädsla

Den hårfönsvarma vinden sveper in oss i ett moln av damm. En mamma gungar sin baby i famnen, barnets ögon är infekterade och rinner.

Kvinnorna står runt omkring och lyssnar på vårt samtal, de omringar mig, trycker sina kroppar mot mig. Den stickande lukten av fattigdom blandas med stanken av rädsla.

Jag skulle vilja fråga om omskärelse och sexuellt våld men det finns för mycket oro i deras blickar, för mycket ångest.

Och vem är jag att ställa känsliga frågor? Jag med min välnärda, västerländska överflödskropp, en författare som tillhör den enda procent kvinnor i världen som äger sin bostad och har pengar på banken. En mor som till skillnad från Moses mamma hade turen att föda sin son i ett av världens rikaste och mest jämlika länder där det inte spelar någon roll om man är gift eller ej.

Avgrunden av orättvisa som skiljer oss blir plötsligt svindlande djup.

Haswa skrattar till när en flicka viskar något i hennes öra. En man går förbi med en låda mat från en hjälporganisation. Gruppen av kvinnor löses upp, det blir lättare att andas.

Det finns hopp –?trots allt

Det kan kanske verka hopplöst men det finns alltid strimmor av hopp.

Och omvärlden har faktiskt, sent omsider, gjort något och skickat en Euforstyrka, där ett svenskt kompani ingår. De ska skydda flyktingar och hjälparbetare så att konvojerna med mat når fram.

Östra delen av Tchad, där de flesta flyktinglägren ligger, är ett laglöst område stort som halva Frankrike. Här finns Sudan-understödda rebellgrupper som försöker störta Tchads president. I februari anföll de huvudstaden N’djamena, tvångsvärvade flyktingar från lägren, brände hjälporganisationers lager, stal allt de kom över.

I östra Tchad finns också stråtrövare, kriminella som lever på att plundra byar så att folk inte längre kan försörja sig. 180?000 människor har fördrivits från sina hem och dessa internflyktingar bor också i stora läger. Stråtrövarna stjäl också hjälporganisationernas bilar och ger sig på konvojer så att hjälpen till lägren har svårt att komma fram.

– Det betyder mycket för Eufors trovärdighet att ett neutralt land som Sverige deltar. Situationen i lägren är avhängig av hur säkerheten i området är och den har varit dålig sedan kuppförsöket i februari, säger Victor Angelo, FN:s speciella sändebud i Tchad.

Stabilitet är också viktigt för hans motsvarighet i Darfur, Jan Eliasson, som kämpar för att lösa konflikten där.

– Gränsen mellan Tchad och Sudan är porös, där finns inga formella gränsövergångar. Om 3?600 soldater befinner sig i området och ser vad som händer kan det få en dämpande effekt, och det är i sin tur bra för mig för då kan jag få rebellgrupperna till förhandlingsbordet.

Under tiden fortsätter mördandet och fördrivandet.

Den senaste vågen flyktingar från Darfur bestod av minst 12?000 personer.

En av dessa nyanlända familjer sitter utanför flyktinglägret i skuggan av ett träd. I två veckor har de väntat på att släppas in i lägret så att de slipper bo på marken under bar himmel.

– Janjawid kom på kameler, sköt min treåriga dotter, de dödade 40 i byn. De tog boskapen, de tog allt, säger fyrabarnspappan Bakit.

”Har det bra i lägren”

Runt honom sitter människorna, tysta och sammanbitna. Till och med barnen är onaturligt stilla.

Varför ska just Sverige hjälpa dessa människor?

En svensk jag pratade med hävdade att flyktingarna har det riktigt bra i lägren jämfört med hur de levde i sina fattiga byar.

Försvarsminister Sten Tolgfors schackrade med det svenska kompaniets insats eftersom han tyckte den blev för dyr, men till slut förlängde han den ytterst motvilligt till oktober.

Nedbruten av sorg

Mamman till den mördade flickan, Toma 20 år, sitter på en tunn stråmatta som lagts på marken.

Hon är så nedbruten av sorg att hon knappt orkar se på ettåringen hon håller i sin famn.

– Vi har nästan inget att äta. Jag är så väldigt ledsen, säger hon med låg röst.

Barnet i hennes armar kvider till men tystnar sedan tvärt. Flugorna surrar runt en skål med torkat kött som står i skuggan av trädet.

Vinden sveper in allt i ett lager av damm.

Och i Sverige samlade sig folket för att se finalen av ”Let’s dance”.