De som slåss uppfostras av gänget, inte föräldrarna

NYHETER

Lasse Anrell: Var finns de goda krafterna?

Jag satt på ett matställe i Söderhallarna i Stockholm.

Jag satt med ryggen mot ett gäng och plötsligt kom någon springande in. En upprörd tjejröst sa:

– Är det du som spritt ut att jag inte kan slåss?

– Vadå? svarade en killröst.

– Är det du?

– Ja, det är jag. Och jag tycker du ska sluta slåss.

– För din skull, va?

– Kanske. Jag vet inte. Men innan du slutar vill jag att du ska smälla på ett par brudar som jag irriterat mej på länge.

– Ska jag!?

– Ja, dom har pratat skit om mej … och dej.

Han lät inte särskilt övertygad. Kanske tillräckligt övertygande för tjejen, jag vet inte. Jag vände mig om, såg en svart tjej med förortsklädsel, förortsbrytning, förortsadress.

Bisarr berättelse

Jag tänker på henne just nu. Kaxig, osäker, stark, svag. Jag tänker på henne därför att just nu bryr vi oss om våldet när det bär innerstadens bleka ansikte. Men våldet finns överallt. ???

Berättelsen om dödsmisshandeln på Kungsholmen i centrala Stockholm är så bisarr. Jag menar, hur kan 15-åringar ha fester där det serveras genomgående champagne?

Först champagne – sen slår vi ihjäl någon.

Först skolvecka – sen lägger vi upp ett huvud och någon i gänget får slå en ”straffspark”. Det står faktiskt så i tidningarna. ”Straffspark.”

Jag har stått vid sidan av gängkulturen och tittat på i åratal. Den finns på Södermalm där jag bor och jag har lyssnat så många gånger på snack om att killarna från Östermalm ska få spö.

Jag har suttit på möten i Sofia skola och lyssnat på personal som berättat om hur hjälplösa de är. Jag har lyssnat på hammarbyare som stämt möten med djurgårdare – för att slåss på en p-plats i Bagarmossen eller med helsingborgare nere i Skåne.

Svaret är heder

Jag har frågat dem varför och de har svarat att det handlar om ”heder”.

Jag har sett dessa jagsvaga killar som bär på en förhoppning om att hitta sin plats i tillvaron genom att åtminstone vara bra på detta enda viktiga för en ung pojke – att ha modet att slåss.

Som plötsligt blev modet att döda.

Jag har lyssnat på dem och fattat att det handlar om ”heder”, men också om att det handlar om knark, amfetamin och det dyrare kokainet. Det handlar om brats och om den adrenalinkick det ger att slåss och slås.

Faran, smällen, smärtan, stoltheten, snacket.

Alla som lyssnat på fotbollshuliganer vet att våldet är det enda som ger dem ett egenvärde. De tror att det gynnar fotbollslaget, familjen, gänget, stadsdelen – eller bara dem själva.

De förstår inte bättre och resten skiter de i.

Föräldrar är motkraften

Var finns de goda krafterna?

Jag vet: de finns hemma, de finns på dagis, de finns i skolan … eller borde finnas.

Jag skulle vilja påstå att 99 procent av alla killar och tjejer som slåss uppfostras av sina gäng, istället för av sina mammor och pappor.

Det är föräldrar som abdikerat eller av andra skäl tappat greppet.

Brats, Söderbarn, förortsbarn – de dras av starka krafter till att låta sig uppfostras av sina gäng.

Motkraften heter föräldrar.

Eller borde heta.

Men jag känner så många föräldrar som i stället bär på den första och största föräldralögnen:

– Jag jobbar mycket, men den tid jag tillbringar med mitt barn är kvalitetstid.

Det är skitsnack

Jag säger: Det där är skitsnack och bara en dålig ursäkt.

När det gäller barnuppfostran finns inget som heter kvalitet – bara kvantitet.

Vill du försäkra dig om att inte sumpa ditt barn – tillbringa oceaner av tid med det. Det är det enda sättet att stoppa att andra tar över ditt barn.

Jag tror att det här särskilt gäller de rika barnen i Stockholm. Östermalmsbarnen där champagne, snabba cash och kokain så lätt ersätter en mamma och en pappa som mer ser sina barn som accessoarer och skyltdockor för märkeskläder än som någon som ska fostras.