’Han var för god för denna världen’

NYHETER

Familj och vänner tog ett sista farväl

1 av 2 | Foto: Vännerna som bar ut kistan ur kyrkan var Gorm Gemicke-Roosmark, Alexander Arnheim, Filippo Catenacci, Gustavo Catenacci, Jocke Ram och Alessandro Lindblad.

Här bär vännerna Riccardo Campogiani till hans sista vila.

Deras älskade kamrat – den fjärde musketören – är borta för alltid.

– Han var för god för den här världen, säger hans mamma.

Riccardo gick själv fram till dopfunten i Gustaf Vasa kyrka när han döptes där ett år gammal. I familjealbumet finns det bilder från det stolta ögonblicket. I går, 16 år senare, samlades familj och vänner återigen i samma kyrka – för att ta ett sista farväl.

Det har gått nästan tre veckor sedan Riccardo Campogiani misshandlades brutalt av ett killgäng. Han vaknade aldrig mer och dog dagen före sin 17-årsdag.

– Det restes ett kors på Kungsholmen den natten, som det gör på varje plats där någon skändas och dödas, sa prästen Ewa Lindqvist Hotz vid begravningsgudstjänsten.

Carola sjöng

Den vita kistan stod omgärdad av tända ljus framför altaret i kyrkan. Bakom flödade ett vackert blomhav.

Carola Häggkvist sjöng flera sånger, bland annat ”När löven faller ner”. Hon är bekant med familjen och ville hedra Riccardo.

– Carola gjorde så att det blev en jättefin stund i kyrkan, säger Riccardos mamma.

De närmaste vännerna Filippo Catenacci, 17, Gorm Gemicke-Roosmark, 15, och Alessandro Lindblad, 16 satt längst fram i kyrkan tillsammans med familjen. Kompisarna som varit oskiljaktiga sedan barnsben kallades de fyra musketörerna.

Nu satt de uppklädda i svarta kostymer en meter från sin kamrats kista – sedan bar de ut den tillsammans.

Hade skrivit brev

Det blev en mycket personlig och känsloladdad begravning. När en cd med Riccardos favoritmusik spelade grät många.

Familjen ville också ge en sista hyllning till sin son och bror. Prästen läste ett brev som de skrivit tillsammans:

– Tiden blev alldeles för kort. Vi hade så mycket vi ville göra och uppleva. Vi väntar och hoppas fortfarande att du ska komma in genom dörren och säga hej.

I brevet berättar de hur lycklig Riccardo var. Han älskade livet, att resa, spela fotboll och dataspel. Han var deras lilla ängel som på sitt sätt att vara värmde och lyste upp med sitt leende. ”Jag gör det sen”, sa han när föräldrarna ville att han skulle hålla ordning inne på sitt rum. Och de bara smälte för honom.

Nu är hans ljus släckt för alltid.

Brevet avslutas:

– Vi älskar dig. Tack för den tid vi fick tillsammans. Vi tror dig när du sa, ”ja änglar kan”.

Karin Östman ## Foto: Urban Andersson