Kärleken är hemsk

Publicerad:
Uppdaterad:
SOFIA ÅSLUND 14 år, går på högstadiet i Nacka i Stockholm. Stora intresset är att skriva, men att fota och rita är ganska kul det med.
SOFIA ÅSLUND 14 år, går på högstadiet i Nacka i Stockholm. Stora intresset är att skriva, men att fota och rita är ganska kul det med.

Nu har jag tänkt och tänkt och tänkt och verkligen kommit fram till att kärleken är hemsk.

Men den kan ju vara underbar också. Det beror lite på med vem man upplever den med.

Har man tur går man in i ett förhållande med en kille vars sinne liknar en ängels. Men hur ofta händer det?

Jag menar, i vårat samhälle, hur stor är en chansen?

Minimal, säger jag bara. Chansen är så ytterst fjuttigt liten att man går in i ett perfekt förhållande.

Kärleken gör så ont. Och det vet jag. Jag må vara ung, men även unga människor kan vara kära.

En del människor kanske inte tycker att kan säga att jag har upplevt ”mitt livs stora kärlek”. Men om jag har gjort det?

Om jag verkligen, verkligen har träffat han som jag aldrig kan glömma? Han som mitt hjärta slår för, han som är den förste jag tänker på när jag vaknar, och den siste när jag går och lägger mig.

Han som får mig att vilja fortsätta att leva. Är inte han mitt livs stora kärlek? Jo, jag tror det. Men om killen i fråga är ett svin? En sån där kille som inte bryr sig för fem öre. En som ignorerar dig och inte förstår. Vad händer då?

Jo, då ska man vara ärlig mot sig själv och ställa sig frågan om han verkligen är värd dig. Är han värd att du gråter över honom? Är han verkligen värd dina tårar? Förmodligen, så är han inte det. Men du är förblindad av kärleken och kan inte säga till honom. Du börjar dra dig undan, försöker gömma dig. Försöker glömma minnen som biter sig fast i dig.

Men man kan inte glömma minnen. Såklart. Det vet ju alla. Men ändå så försöker man gång på gång att komma över, sudda bort, förinta och radera. Men minnena förblir instängda inuti ditt huvud, bosatta i din hjärna. Minnen kan blekna, men inte försvinna. Dom är alltid kvar.

Så vad gör du nu? Vad gör man när man har kommit fram till att han inte är intresserad och att du nästan är besatt? Hur löser man det? Det är en oerhört svår fråga.

En del samlar kraft och beslutar sig att komma över honom. Att det inte är någon ide att fortsätta kämpa. Men alla har inte samma glöd, samma kraft. En del är för svaga, och för besatta. Dom personerna behöver stöd. Ett starkt stöd från nära och kära. Men hur ska nära och kära kunna hjälpa om dom inget vet? För har du berättat att du är djupt förälskad i en kille som inte bryr sig om dig? Jag tror inte det.

Jag gjorde inte det. Och det ångrar jag. Jag fortsatte i 8 månader med att smyga på tå och aldrig säga ett ord. En del visste ju. Mina närmsta vänner märkte och förstod. Men jag berättade aldrig i detalj hur det egentligen var. Ingen förstod. Det visste jag. Det vet jag.

Så, ja gott folk. Det är såhär det kan se ut. Jag vet inte hur andra fjortonåriga tjejer har det i sina kärleksliv med sina killar. Men såhär såg mitt liv ut ett bra tag. Allt på grund av kärleken från fel sort.

Jag säger nu inte att kärleken MÅSTE vara så hemskt som jag har fått den att verka. Men kärlek gör ont, det är ett som är säkert. Men den går att bekämpa, som allt annat här på jorden. Man får bara inte ge upp. För gör man det, ja då går allt förlorat.

Sofia Åslund

Publicerad: