"Alla behöver få möta sin kris på sitt eget sätt"

NYHETER

Psykologen Julianna Weiss besvarade läsarnas frågor.

De är olika vad olika personer behöver och det är också olika hur man drabbats av katastrofen. Men de flesta behöver få återvända till sina vanlig rutiner så gott de kan. Psykologen Julianna Weiss besvarade läsarnas frågor, här följer ett sammandrag ur chattet.

Hanna säger: Jag törs inte fråga min jobbarkompis om hur hon mår - hon har klart och tydligt deklarerat att hon mår bra, men det verkarr inte så... Hur gör man? Ska man tro på hennes ord?

   Julianna Weiss säger: Hej, Hanna! Jättefint att du är så omtänksam om din kompis! Om hon inte vill prata, kan du bara tala om för henneat att hos alltid kan vända sig till dig ifall hon behöver hjälp och stöd. Ifall hon skulle behöva det. I övrigt får du respektera de hon säger. Hon befinner sig kanske fortfarande i en chockfas så att det som hänt henne känns overkligt. Eller så orkar hon inte möta andras reaktion, hon kanske kännder att hon måste trösta andra ifall de skulle bli ledsna för hennes skull. Alla behöver få möta sin kris på sitt eget sätt. Kanske märks din kamrats svårigheter genom att hon glömmer saker eller missar saker i jobbet. Då har du chansen kanske att vara praktiskt hjälpsam där.

Lycka till!

Julianna

Klara säger: Vad är viktigast i en persons omgivning när det gäller att återhämta sig efter en katastrof?

   Julianna Weiss säger: Hej, Kala! De är olika vad olika personer behöver och det är också olika hur man drabbats av katastrofen. Men de flesta behöver få återvända till sina vanlig rutiner så gott de kan. Få vistas på sin arbetsplatas, kanske efter ork och förmåga. Få prata med människor i den utsträckning man behöver. Känna att det finns värme och omtanke omkring dem. Inte ställa samma prestationskrav på själv som normalt.

Hälsningar

Julianna

Erika säger: Hur ska man prata med sina barn om katastrofen utan att skrämma dom mer?

   Julianna Weiss säger: Hej, Erika!

Man behöver förstås anpassa sättet efter barnets ålder. Prata sakligt, med vanliga ord. Gärna med fysisk kontakt, sitta tillsammans, kanske hålla ett mindre barn i knät eller om axlarna. Många gånger är det bra om barnets samtidigt får pyssla med någonting som man samtalar, så att barnet inte behöver sitta och titta på en vuxen hela tiden. Räkna med at barn ställer frågor som kan vara överraskande. Kanske är det ett ord de inte förstått? Kanske frågar de om den som talar reagera på något sätt? Tala sakligt, gärna pedagogsitk, inte dramatisera men inte heller för utslätande! Låt barnet fråga i sin takt, om möjligt. Låt barnet rita eller leka "flodvågskatastrofen", kanske.

Lycka till1

Julianna

Lycka till

linda säger: vad är det viktigaste man som vuxen kan göra för ett barn som har förlorat sina båda föräldrar?

   Julianna Weiss säger: Hej, Linda!

Det är ett livslångt trauma naturligtvis att som barn förlora sina föräldrar! Det viktigaste är att erbjuda barnet omhändertaganade och omsorg, att så snart möjligt ordna en permanent familjemiljö. Väl där, behöver barnet kunna får inormation på sin åldersnivå och i sin takt. Låta barnet utrrycka sig på sitt sätt. Hur man prata med barn beskrev jag lite grand i mitt förra svar. Men jag tror att det hem (släkting- eller fosterhem) som tar hand om ett sådant barn, behöver en samtalspartner i sin tur gällande sin viktiga och svåra uppgift att erbjuda det föräldralösa barnet nya trygga vuxna! Det finns mycket mer att säga om detta, men det får räcka här nu.

Hälsningar

Julianna

millie säger: i min skola är det en elev som förlorat sin pappa i katastofen hur ska man som annan elev hantera det?

   Julianna Weiss säger: Hej, Millie!

Vilken svår situation för din kamrat och för er, henne vänner! Jag tror det är bra om du/ni säger till er kompis att ni är ledsna för hennes skull, att det måste vara hemskt att förlora sin pappa. Sedan får du/ni se hur er kompis reagerar. Hon kanske vill prata lite, hon kanske bara blir ledsen. Du/ni kan alltid säga att du/ni känner med henne och finns tillhands om hon vill prata eller behöver något. Kanske kan du/ni ge er kamrat någon liten gåva, en teckning eller något som visar att ni er "med" henne!

Hälsningar

Julianna

Christina säger: Hej!!! Idag kommer våran arbetskamrat tillbaka för och prova jobba i 2 h. Hon har förlorat hela sin familj. Vi har idag haft ett möte med en Psykolog som kom till våran arbetsplats. Det gav mycket. Men så är jag ny på denna arbetsplats och alla har jobbat här länge och känner "alla" och även den drabbade mkt väl, så där känner jag mig utanför. Vill säga några värmande ord eventuellt men jag är rädd att känna mig överflödig då alla gammla goda arbetskamrater redan tröstat. Hur ska jag gå tillväga?

   Julianna Weiss säger: Hej, Christina!

Jag tror du kansäga som du känner. Att du är ny på jobbet men känner starkt för att vara den drabbade arbetskompisen till stöd, om du kan, på något sätt. Att du bara vill att hon ska veta det. Sen kanske du nån gång få chansen att visa din omtanke. Hämta en kopp kaffe eller trycka hennes hand när hon ser lädsen ut eller vad det kan uppstå för tillfällen. Annars får du kanske prata med någon annan arbetskamrat om din jänsla som ny på jobbet i den här situationen.

Hälsningar

Julianna

Fader Fouras säger: Jag åker regelbundet till ortens badhus med barnen. Nu har storasyster visat skräck för vatten: "Tänk om jag drunkar" säger hon och refererar till katastrofen. Hur gör jag?

   Julianna Weiss säger: Hej, Fader Fouras!

Jag förstod inte riktigt din relation till "storasyster"? Är du henne pappa så behöver du stödja flickan att våga bada. Förklara för henne skillnaden mellan flodvågen i Sydodta Asien och bassängen på orten. Om du är en präst, så behöver du samråda med flickans föräldrar om hur de vill att du ska göra.

Hälsningar

Julianna

Pillan säger: Jag jobbar på BUP akutvårdsavdelning, vi har ännu så länge inte haft några barn eller ungdomar som sökt hjälp hos oss, undrar varför man inte använder sig mer av BUP o krisgrupper runt om i landet i det akuta läget, Tex vid flygplatser vid hemkomst osv. Finns det så mycket personal attt det inte behövs?!

   Julianna Weiss säger: Hej, Pillan! Jag delar lite gran din undra över detta, jag arbetar ju också inom BUP, på en öppenvårdsmottagnin. Jag tror att människor (barn) som varit med om denna katastrof fortfarande befinner sig i en chockfas. De har fullt upp med att försöka "landa" i sitt hem, tala med sina anhöriga, vänner arbets- eller klasskamrater.Det är också en sån fokusering på det som hänt i media att många behöver kanske få "vlia" från detta istället för att gå in på det igen genom att söka krisgrupper. Jag tror att hjälpbehover kommer om en tid. Då blir det förmodligen för reaktioner som sorg, vrede, sömnlöshet, ångest eller kanske psykosomatiska reaktioner, fobiska reaktioner. för det finns också något sunt i a människor vill ta hand om sig utan prffs-hjälp i första hand!

Hälsningar

Julianna

karl säger: hejsan! Jag tycker att vi i Sverige tycker förmycket synd om oss själv och hur hårt vi har drabbats och inte tänker tillräckligt på dom som verkligen har drabbats där nere i Asien, hur ser du på detta?

   Julianna Weiss säger: Hej, Karl! Jag kan förstå din synpunkt. Men Vi i Sverige är lyckligtvis rätt "ovana" vid att drabbas av en katastrof av denna omfattning. Vi brukar vara de som klarat oss undan krig och politisk oro, vi har inga jordbävningar och tornados. Så, det är ett hårt "uppvaknande" för oss hur sårbara vi ändå är när vi minst anar det, mitt i julledighet och härlig semester! Så, detta måsta först "smältas". Sedan är det ju så att vi blir mest berörda när våra närmaste drabbas. Detta gäller också på det personliga plnaet. Vi är mer drabbade när någon i den egna familjen drabbas än när grannen gör det. Eller hur? Det är just denna egna känslan som vi kan överföra till andra när vi känner och visar medkänsla. Men vistt behövs mer av den varan! Jag tror också att den här katastrofen har fått oss att känna starkare för thailändarana och andra katastrofdrabbade folk, i slutändan. Många av de flodvågsdrabbade själva vill ju tillbaka dit och hjälpa till!

Detta var litwe av mina tankar.

Hälsningar

Julianna

säger: Finns det någon riksplan för vilken slags hjälp alla människor ska få som blivit drabbade? hälsningar mankan

   Julianna Weiss säger: Hej, Mankan!

Jag känner inte till någon "riksplan" för de drabbade. Det vore kanske inte heller möjligt att ha. Människor har ju drabbats olika och behöver olika slags hjälp. Så, det är vårt vanliga "sociala skyddnät" som måsta fungera här. Samt naturligtvis försäkringsväsendet och övriga lagar som arv och bistånd. På många håll, t.ex. inom sjukvården är de flodvågsdrbbade prioriterad grupp just nu. Låt oss hoppas att de inte blir bortglömda om en tid1

hälsningar

Julianna

sandra säger: hej jag är adopterad från sri lanka och har skrivit brev till min familj där nere men inte fått något svar nu efter den här katastrofen ... hur kanman göra för att få reda på hur det är med dom?? snälla svara

   Julianna Weiss säger: Hej, Sandra!

Tyvärr vet jag inte hur du ska gå tilvägga. Men jag tror jag skulle börja med att ringa till Sri Lankas ambassad och till föreningar och organisationer som har med Sri Lanka att göra. Du kanske kan göra en sökning på Googles? Försök också med adoptioscentra eller så finns kanske någon förening för adoptivbarn från Sri Lanka? Försök också att ringa till SIDA coh fråga efter någon som har Sri Lanka som ansvarsområde. Det finns också kyrkor som har kontakter på Sri Lanka. Du kan ringa dessa också. Titta i telefonkatalogen eller sök på "nätet". Ge dig inte! När du ringer, kan du få vidare hänvisningar som till slut leder rätt.

Lycka till!

Julianna

mia säger: Hej

Min son (12år) har i sin skolan 3 barn som är saknade, Sonen tycker det är jobbigt med all information och får skuldkänslor för det. Han e orolig hur det kommer vara i skolan imorgon och vad som kommer hända, hur vardan kommer att bli....om han reagerar fel osv. Jag har försökt förklara att alla reagerar olika...men undrar om jag kan göra eller säga något mer?

   Julianna Weiss säger: Hej, Mia! Jag förstår att din som reagerar som han gör och det är jättebra att han pratar om det med dig, sin mamma. Det är många som inte orkar med all den information som strömmar mot oss om katastrofen från alla media. Det är bra om ni kan minska detta flöde i hemmet och få tid att göra vanliga saker och ta "paus" från allt detta upprörande! Betr de saknade kompisarna, behöver alla mer information, antar jag. Låt din pojke uttrycka sina funderingar till dig! Du kan bidra med sakinformation men du kan kanske inte svara på alla frågor. Du kan då ärligen säga att det är svårt och fråga hur han själv tänkt lösa saken. Betr skulekänslor, är det (underligt nog) en vanlig reaktion i ett sånt här läg. Jar träffar även katastrofdrabbade som har skuldkänslor föra att det finns de som råkat mer illa ut. Det finns ingen logisk anledning till detta! De som har drabbats skulle inte få de bättre om de mindra drabbade skulle fått det lika svårt! Men det är jättebra att din pojke kan prata med så djupa och svåra saker med sina föräldrar! För då behöver han inte vara ensam med sina tankar och känslor!

Hälsningar

Julianna

säger: Jag jobbar i vården och möter dagligen människor som har varit med om något omvälvande eller katastrofalt. just i detta fall när vi redan vet och läst mycket i media känns det ändå svårt att prata om och ge stöd till dessa människor. Ska jag vara som vanligt och fråga på om vad som har hänt osv? Mvh Karolina

   Julianna Weiss säger: Hej, Karolina!

Det beror ju på vad du jobbar med inom vården. Om du jobbar med t.ex. såromläggning, kanske det kommer upp hur såret har tillkommit. Du behöver inte fråga eller ta reda på hela händelseförloppet utan bara det som berör din kontakt med patienten, tänker jag. Jag tror att männskor behöver få prata men inte prat om ALLT med ALLA de möter! Både dom och vårdgivare behöver hålla kvar normala strukturer och det som ska uträttas i de olika kontakterna!

Hälsningar

Julianna

Sophie säger: vad säger man till en vän som förlorat sin familj där nere? bör man prata med honom, vi är ganska unga båda är 15, jag är ju inte utbildad som sagt på något sätt att kunna prata med honom men kan man göra det i alla fall? jag är rädd för att göra honom ledsen. Jag vill inte säga fel saker, ska jag bara lyssna ?

   Julianna Weiss säger: Hej, Sophie!

Om du skulle säga något till din svårt drabbade vän som får honom att gråta eller se ledsen ut, så är det inte du som har GJORT honom ledsen! Du bara finns där så han kan dela sin sorg med dig och du gör honom en stor tjänst med det. Men kanske blir han generad för att att han gråter? Då kan du säga att du förstår att du också är ledsen för hans skulle eller att du skulle cokså gråta i hans situation. Me du kan också göra så att du bara säger att du är ledsen för hans skull och att han ska veta att du vill hjälpa till om du kan eller om han behöver något. Det kanske inte behövs något annat, det är en fin gåva att bara delta och säga det, tror jag. Eller du kanske vill ge honom en liten present? Ellermskicka ett fint SMS? Det beror på vilken kontakt ni har och vad som känns naturligt för dig.

Lycka till!

Julianna

säger: Hur tycker du att vi som lärare bör bemöta våra elever i morgon bitti? (Inga av våra elever är direkt drabbade)

   Julianna Weiss säger: Hej! Jag tror att ni lärare behöver ange en respektfull men saklig ton. Ert uppdrag är att förmedla kunskap och de finns stort behöv av det i det här sammanhanget. Man behöver kanske förbereda ett litet anföarande som passar situationen för just den klassen. Det 'är fint om du som lärare kan föreslå någonting som en tyst minut eller tända ett ljus. Men det viktiga ser jag it samtalet mellan klassen och dig, deras lärare! Att det får ställa sina frågor, att du ärligt svarar resp säger att du inte vet. eller "bollar vidare" frågor som te.ex. rör hur manska uppföra sig mot drabbade kompisar, till klassen i övrigt. så det blir ett ordnat och viktigt samtal i klassen. Ser du någopn elev som reagerar mycket strkt, så kanska du behöver taal enskilt med den, och koppla in skolsköterska/kurator/psykolog.

Kom ihåg att inte VET hur det här ska gå till! Du gör ditt bästa och du får en alldeles ny erfarenhet i yrket1

hälsninga

Julianna

säger: Hej! Jag undrar hur lange ett litet barn som varit med i katastrofen kommer att komma ihag det hela? Bleknar minnet eller kommer det alltid att finnas dar? Halsn Lina

   Julianna Weiss säger: Hej, Lina!

Det beror på hur litwet barn och vad man menar med minne. Barn minns utifrån sitt eget perspektiv. Minnet kretsar kring de viktiga personerna i barnets närhet. Man vet att barn i krig klarar sig bättre psykologiskt om de får vara tillsammans med sin förälder än de barn som t.ex. under finska Vinterkriget skickades till Sverige (Naturligtvis var det dock viktigt att skicka iväg dem för att de skulle överleva kriget!). Små barmn minns otrygghet, smärta, skräckupplevelser "i kroppen" men har inte ord för att formulera dem. De kan i så fall komma i form av mardrömmar eller i form av psykosomatisk reaktioner. Kanske dyker en överreaktion upp i ett helt annat sammanhang som innebär psykisk eller fysisk påfrestning. Små barn har "kroppsminnen" av trauma. Det viktiga i bemötande nu är trygghet, omtnke, att skydda barnet från ytterligare trauman genom att vilja prata om det som hänt. Ban i förskoleålder kanske ritar om sina upplevelser eller gestaltar dessa i sin lek. Kanske frågar de om nånting viktigt när ni gör något helt annat. viktigt att känna sig för, vara lagom observant och låta barnets reagera i sin takt!

hälsningar

Julianna

susanne säger: Jag kan inte låta bli att drömma om att det är jag som är där nere och allt händer och att jag håller i mina barn och tappar taget. Jag mår skitdåligt. Vad kan man göra åt det?

   Julianna Weiss säger: Hej, Susanne!

Den här katastrofen aktualiserar hos många skräcken för det värsta man kan tänka sig, nämligen att ens barn skulle bli skadade eller förloras! Jag tror det är viktigt för aig att se till att du får vila och tillräcklig sömn för att får styrka att mobilisera dina psykologiska försvar mot dessa skräckbilder! Du har - tack och lov - inte drabbats och du kan använda din medkänsla för de drabbade på många mycket konstruktiva sätt! Du kanske kan får tröst och gemenskap hos din partner kring de här känslorna av hur strakt dina mardrömmar aktualiserar din kärlek till dina barn! För det är denna kärlek för dem som får dig och må dåligt av blotta tanken på att kunna förlora dem!

Hälsningar

Julianna

Moderator säger: Nu kommer den sista frågan till Julianna - den kommer från Lovisa

säger: Hej! det känns som att jag inte riktigt har någon jag kan prata med om det som har hänt....har du några förslag?Mvh

Lovisa

   Julianna Weiss säger: Hej, Lovisa!

Om du själv ärdrbbad av flodvågskatastrofen, finns det många kriscentra runtom i lander som är beredda att ta emot dig. Ring till din kommun i första hand och fråga. Om du reagera ändå, fast du inta varit med, behöver du ändå få stöd och hjälp. Om du är under 18 år kan du vända dig till den BUP mottagning du hör till. Om du är över 18 år kan du vända dig t.ex. till en Ungdomsmottagning och höra om de tar emot dig med detta problem. många gör säkert det. Du kanske har tillgång till företaghälsovård genom ditt arbete? Du kan också kontakt din vårdcentral och höra om du kan få några samtal, vissa vårdcentralet har kurators- eller psykologresurser. Om du vill söka privat samtalshjälp hos legitimerad psykoterapeut kan du t.x. ringa till Psykoterapi Centrum och få förslag till en sådan. Det här var några tips.

Lycka till!

Julianna