”Vårt mål är hela tiden integration”

avLisa Röstlund

NYHETER

Dalkurds historia beskrivs som en saga

1 av 4 | Foto: JERKER IVARSSON
Brwa Nouri, 25, är lagkapten i Dalkurds herrlag. ”Dalkurd har en aura som bara drar en in. De har värderingar som är mina. Man känner sig helt hemma. Det är grymt som fan, en ovanlig känsla,” säger han.

Borlänge. Fotbollsföreningen Dalkurd FF startades för att ge sysselsättning åt unga invandrare i Borlänge.

A-laget rusade från division 6 till 1 på fem år – och nu lockar fotbollshjältarna invandrarbarn att studera.

– Oavsett om vi är i division 6 eller allsvenskan så är vårt mål hela tiden integration, säger en av grundarna Elvan Cicen.

– Jag var i kvicksand. Dalkurd har räddat mig på alla sätt och vis, säger Brwa Nouri, 25, lagkapten för Dalkurds a-lag.

Året var 2004 och i det relativt segregerade Borlänge drogs unga invandrare ofta in i kriminella gäng och droger. Elvan Cicen startade tillsammans med vännen Ramazan Kizil Dalkurd FF, som ett socialt projekt.

I dag är Dalkurd prisat av kungen, omskrivet – även utomlands – och har inspirerat till flera liknande klubbar i Sverige, bland annat i Eskilstuna och Uppsala.

Många inom föreningen beskriver historien som "en saga".

Kärnan: hjälpa unga

Det är svårt att avgöra vad som är hönan och ägget: den idrottsliga kometsuccén eller den raketstärkta självkänslan i nätverket som har elva nationaliteter.

Trots att många vill prata om resultaten, och att siktet är inställt mot att inom några år bli en del av svensk elitfotboll, betonar både sportchef, klubbchef, tränare och spelare att kärnan är att hjälpa unga upp, och in i samhället.

– Jag tror att man underskattar sport som integrationsverktyg. Vår ordförande säger att vi har raderat kriminaliteten här. Det är väl att ta i, men vi har attraherat många som haft problem, säger klubbchefen Diljen Otlu.

– Vi kände själva barn som var involverade i gäng, men det är inte alltid deras fel. Vår sociala ambition är att ge samhörighet. Många av barnen har så många kulturer att förhålla sig till. De ska vara en hemma, en i skolan, en med kompisarna. De måste vara kameleonter för att passa. Och med en mamma som är analfabet och en pappa som jobbar 10-22 på en pizzeria blir det varken hjälp med läxor eller skjuts till matcher. Vi har kontakt med skolan och lånar bilar, säger Elvan Cicen.

Samarbetar med kommunen

Spelarna, som blivit hjältar bland Borlängebarnen, samarbetar med kommunen och vistas i de skolor som i dag har störst problem, för att motivera.

– De är med som stöd åt lärarna. Ofta lyssnar man mer på spelarna än lärarna. Med sin närvaro visar de "Här är jag. Satsa gärna på fotbollen men ha studierna som uppbackning".

I dag finns både herr- och damlag och träning för flickor och pojkar från 5-årsåldern och uppåt.

Kvinnor och flickor i flera invandrargrupper har av tradition rollen att främst hjälpa till i hemmet.

Ordförande Kizil, som under vårt besök befinner sig i irakiska kurdistan, har jobbat aktivt för att ändra på det.

– Han har gått hem till folk och nästan tvingat dem att låta flickorna spela, säger Elvan Cicen och berättar om en pappa som först vägrade, men efter övertalning gav med sig.

– Nu står han och hejar och filmar sin dotter från läktaren.

Mammorna en viktig aspekt

En annan viktig aspekt, påpekar Cicen, är att mammorna, som ofta är isolerade, uppmanas komma ut och se matcher och engagera sig.

– Det bryter deras utanförskap och det smittar av sig på döttrarna.

Själv har Elvan Cicen parallellt med Dalkurd under förra mandatperioden suttit för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige. Men den politiska banan har han lagt ned.

– Jag tror mer på föreningsliv än politik. Dalkurd betyder allt. Föreningarna i Sverige involverar alla.

Jan-Olof Lundberg, strategiskt ansvarig för integrationsfrågor i Borlänge kommun, uppger att spelarnas närvaro i problemskolorna haft god effekt:

– De har lyckats inspirera och det betyder mycket för den här gruppen.

Vad Dalkurd har gett i form av integration, jobb och annat är svårt att mäta.

– Det går inte att betygsätta. Men det det ger är stort, säger Elvan Cicen.

Levde parallell-liv

Brwa Nouri växte upp i Solna och spelade i AIK:a a-lag. Samtidigt beskriver han parallell-livet han levde, från 17 tills han fyllde 22:

– Jag gick till träningen. Utanför levde jag ett helt annat liv. Härjade runt med grabbarna. Det var slagsmål, alkohol och droger.

I en knarkrazzia 2007 åkte han fast, och gavs en andra chans – men fick till slut gå.

Han befann sig "ett träsk med kvicksand", och när Dalkurd hörde av sig gick han med på att provspela i Borlänge, trots att han bara tänkte sig "bönder och kossor".

Men här blev han fast direkt, på ett bra sätt.

– Samhörigheten i klubben. Den har en aura som bara drar en in. De har värderingar som är mina. Man känner sig helt hemma. Det är grymt som fan, en ovanlig känsla.

– De har räddat mig på alla sätt och vis. Inte bara fotbollsspelaren Brwa utan också personen Brwa. De har gett mig självförtroende att tänka att jag kan göra allt. Sky's the limit.

Drömmer om volontärarbete

Utöver fotbollen pluggar han nu för att få högskolebehörighet. I framtiden drömmer han om volontärarbete och att starta en fotbollsskola i tredje världen.

– Förr hatade jag allt som hade med skolan att göra. Nu vill jag bara suga åt mig allt som finns. Jag vill veta allt och jag vill hjälpa andra.

Han beskriver hur alla unga invandrare i Borlänge, åtminstone killar, i dag har kontakt med Dalkurd.

– Antingen har de spelat eller så går de på matcherna.

Och själv tränar han flicklag.

– Jag hjälper småtjejer. Eller jag säger fel: de hjälper mig. Jag kan ha en dålig dag. Men när jag möter de här tjejerna får jag en sådan otrolig energi.