"Tack, pojkarna ligger nu i frys"

1 av 3 | Foto: TILLFÄLLIGT BÅRHUS Liken ligger staplade fyra på höjden och det golvutrymme som är kvar fylls med kolsyreis av personalen för att hålla kropparna så kalla som möjligt. Allt för att förruttnelsen inte ska gå så snabbt och försvåra identifieringen och sprida sjukdomar i den tropiska hettan.
NYHETER

EFTER

FLOD-

VÅGEN

Tio dagar som skakade Sverige

6.Kaarlo Laakso på ambassaden hade förlorat kontakten med Jonas Hafström. Men Laakso behövde inte tala med sin chef för att förstå katastrofens betydelse.

Han skickade ett faxmeddelande till alla UD-avdelningar han kunde komma på.

Han begärde hjälp. Han behövde omedelbart personal från andra ambassader i området. Flera av dem låg en kort flygresa från Bangkok och Phuket.

Ambassaderna i Singapore, Hanoi, Manila, Kuala Lumpur kunde skicka folk.

Alla krafter behövdes.

Laakso försökte ringa men kunde inte komma fram. UD:s växel var blockerad, nedringd av oroliga anhöriga till turister i Thailand. Det var en mardröm, sa Laakso när han senare beskrev hur han arbetade.

-Vi kunde ibland gissa vad folk satt på för anknytningar. Vi gissade. Det var jul och vi visste inte vilka som var i tjänst. Och vi kunde inte ringa växeln och fråga för den var blockerad.

Först på måndagskvällen fick han telefonkontakt med Stockholm. Han talade med chefen för Asienenheten, Eva Walder Brundin, och sa att han behövde folk.

7.Det kom förstärkning till Phuket - i form av en lokalanställd konsulär assistent från Singapore. Den hjälpen kom inte genom UD:s i Stockholm ingripande, utan därför att ambassaden i Singapore själv erbjöd sig att skicka någon.

Den konsulära assistenten heter Ann-Christin van Dorssen, svensk men boende i Singa-pore sedan åtta år tillbaka. Hon tillfrågades klockan tolv på måndagen om hon kunde flyga till Phuket och hjälpa till. Hon sa ja. Därefter sände ambassaden i Singapore en begäran till UD:s konsulära sektion i Stockholm om att van Dorssen skulle få resa.

Efter två och en halv timme godkände utrikesdepartementet att van Dorssen reste. Hon hann med ett kvällsflyg.

8.Det provisoriska svenska konsulatet var inhyst i en festsal på Pearl Village Hotel. Salen låg helt nära lobbyn, där en tremannaorkester spelade ABBA-

låtar och annan schlagermusik medan nödställda svenskar strömmade till.

I baren bredvid satt ryska turister med paraplydrinkar.

När Ann-Christin van Dorssen kom fram vid åttatiden på kvällen satte hon sig vid ett bord i den stora salen, tog fram sin privata dator och öppnade ett exceldokument. Därefter började hon ta emot namn på saknade: namn efter namn efter namn.

Hon hade hela tiden tio tjugo personer runt sig - någon satte sig på stolen framför henne och sa: Jag har förlorat mitt barn. Någon annan kom upp på sidan: Jag måste bara få säga en sak, min sambo är borta. Sedan kom en tredje som hade förlorat sin mamma.

Och Ann-Christin van Dorssen lyssnade och skrev, lyssnade och skrev och hon bet ihop och grät aldrig, för hon ansåg att hon inte kunde tillåta sig det.

Hon var där för att göra sitt jobb, och det var att hjälpa hundratals, tusentals svenskar som passerade genom rummet.

Det var så kaotiskt. Det fanns ingen chef som skapade en organisation och gjorde prioriteringar. Ambassadör Jonas Hafström reste i Khao Lak och letade efter svenskar på sjukhusen. Han ansåg att den thailändska kanslisten Jeab var ansvarig under hans frånvaro. Ann-Christin van Dorssen gjorde bedömningen att polismannen Benny Karlsson var ansvarig.

Men det fanns ingen som hade befogenheter eller överblick. På tisdagen började frivilliga svenskar strömma till. Thorleif Håwi, till exempel, är en framgångsrik reklamman som bor halva året i Phuket. Håwi och hans fru Christina kom till konsulatet på tisdagsmorgonen.

Christina hjälpte till med att skriva listor. Thorleif Håwi åkte till stadshuset i Phuket City som de thailändska myndigheterna gjort till kriscentrum för nödställda utlänningar. De flesta västerländska konsulat fanns representerade där, men inte Sverige. Håwi lånade en mikrofon och skrek ut över folkmassan att han var svensk och fanns vid ett bord i ett hörn. Han skrev "Sweden" på en papperslapp och klistrade upp den.

9.Under de närmaste dagarna strömmade det svenska frivilliga till konsulatet på Pearl Village. Dit kom Lena Ek, 39, som bor i Phuket, och hennes mamma Anja, 65, som var där på besök. Dit kom den pensionerade finansdirektören Marko Marinko som bygger ett hus i Pattaya men släppte allt för att ta sig till Phuket för att hjälpa till. Dit kom Daniel Loord som avbröt en semesterresa i Malaysia.

Dit kom Per Jonsson som hade varit på semester i Khao Lak när vågen kom.

Jonsson, en 35-årig it-konsult från Stockholm, stod tillsammans med sin sambo Inger Svensson i receptionen på hotellet när han vände sig om mot havet, som han gjorde varje dag, för att säga god morgon.

Han såg en fem-tio meter hög mur röra sig rakt mot receptionen. Det var först alldeles tyst. Sedan började alla skrika.

Per och Inger sprang ut från hotellet, uppför en slänt, sprang och sprang och han minns att de ropade till varandra - spring, älskling, spring! - men också att han hade en alldeles överväldigande känsla som var bortom rädsla - det var något annat, ett intensivt tunnelseende och en enda tanke, att ta sig uppför slänten, uppåt, uppåt.

Per är ganska kortväxt och beskriver sig själv som en pösmunk med kagge.

Inger spelade handboll och var den vältränade av dem. Men när han kom upp i säkerheten på en väg och vattnet forsade kring knäna på honom såg han sig omkring och insåg att Inger var borta.

Hon borde ha varit lätt att upptäcka. Hon hade rött hår och en blå tröja och var längre än de flesta thailändare. Men hon var ingenstans.

De första dagarna åkte han runt till sjukhusen i Khao Lak-området och letade efter kvinnan han levt tillsammans med i 15 år, men ingenstans fann han henne.

Då tog han sig ner till Phuket för att hjälpa andra.

Sådana var de, de frivilliga på Pearl Village Hotel. Och det kom andra också, sådana man kanske inte förväntar sig se som volontärer i katastrofområden. På onsdagsmorgonen kom ABB-chefen i Thailand, Jonny Axelsson, ner från Bangkok tillsammans med sin hustru Marianne. När han senare berättade om det sa han att han inte kunde resa tidigare, för först måste han försäkra sig om att alla i hans egen personal var oskadda.

Thorleif Håwi och Jonny Axelsson, som är gamla vänner, åkte till stadshuset för att hämta den thailändska polisens senaste listor över utlänningar på sjukhusen. Axelsson lämnade sitt telefonnummer på stadshuset.

En kort stund senare ringde en svensk man. Han sa:

-Jag är på väg till Phuket med bil från Krabi. Jag har mina två pojkar, ett och tre år, döda i baksätet. Jag behöver ett frysutrymme.

Håwi och Axelsson ringde till sjukhusen och fann ett som hade plats, eller kunde göra plats, för att ta emot mannen. Sedan ringde Axelsson mannen i bilen och en gav en vägbeskrivning.

Senare samma dag kom ett sms till Axelsson:

"Tack, pojkarna ligger nu i frys."

De var cirka 50 frivilliga svenskar i olika omgångar på Pearl Village, plus frivilliga thailändare, och de arbetade i princip dygnet runt. Det var en vecka då allt flöt samman i en surrealistisk dröm: alla dessa människor som strömmade in, alla dessa öden.

Jonny Axelsson kom på sig själv med att stå och titta ut över salen och förundra sig över att de nödställda var så lugna och ... logiska ... trots sina fruktansvärda upplevelser. Hur klarar folk att vara så samlade i en katastrof?, tänkte han.

Det var en tanke som slog flera av de andra volontärerna: där kom människor som hade förlorat sina anhöriga, och de var tacksamma för att någon lyssnade på dem, skrev upp deras namn, satte upp en saknad makes, barns, förälders namn på en lista.

Det var också en annan tanke som slog dem som arbetade i den kaotiska salen:

Var är utrikesdepartementets folk? Militären? Räddningsverket? Varför finns det inga från Sverige här? Varför får vi ingen hjälp?

10.Sverige är ett av världens mest genom organiserade länder. Vi brukar skryta med vår välfärd - "vård, skola, omsorg" - och alla de resurser vi har att ta till när det gäller. Men när den största svenska katastrofen i modern tid inträffade gick maskinen i baklås.

Katastrofen passade inte in i de organisatoriska planer som konungariket Sverige har för svåra olyckor.

Utrikesminister Laila Freivalds hade haft en gråtande och chockad ambassadör i telefonen. Han berättade om en katastrof av globala dimensioner. Men varken Freivalds eller någon annan i

regeringskansliet skickade omgående ytterligare en ambassadör från Singapore eller Malaysia

eller Vietnam som stöd och hjälp.

Kaarlo Laakso på ambassaden i Bangkok lät var tredje timme faxa och sedan e-mejla en uppdaterad lista över saknade och återfunna svenskar till UD i Stockholm. Det var UD som hade överblicken. Laakso behövde en sammanställd och uppdaterad lista tillbaka till Bangkok så att han hade något att svara alla de oroliga anhöriga som ringde. Men det dröjde flera dagar innan UD skickade en sådan lista till honom.

"Vi kunde ibland gissa vad folk satt på för anknytningar. Vi gissade. Det var jul och vi visste inte vilka som var i tjänst.

"Jag är på väg till Phuket med bil från Krabi. Jag har mina två pojkar, ett och tre år, döda i baksätet. Jag behöver ett frysutrymme.