Befriare visste inte vad som väntade

NYHETER

Genrij och Jakov var soldater i Röda armén - besökte Auschwitz 60 år senare

KRAKOW

Genrij och Jakov, två tonåringar i sovjetiska Röda armén, hade ingen aning om vad som väntade dem när de steg in i Auschwitz.

På torsdagen, 60 år senare, besökte de det före detta förintelselägret tillsammans med ett trettiotal statsöverhuvuden.

– Det var svårt. Vi befriade Krakow och hade ingen aning om att det fanns ett läger därframme, minns Jakov Vintjenko.

– Vi var soldater med mycket låg grad på den tiden. Ledningen kanske visste något om att det fanns ett koncentrationsläger, men vi gick och så plötsligt dök något så förfärligt upp framför oss, inflikar Genrij Koptev-Gomolov.

Jakov Vintjenko var 19 och Genrij Koptev-Gomolov 18 när de befriade lägret. Bara de och en Auschwitz-befriare till har kommit till den enorma ceremoni med överlevare och tiotals statschefer som hålls till minne av förintelselägrets offer.

Dödsmarschen

– Krig är krig – allt händer i krig. Men koncentrationslägret var nog det värsta, säger Jakov Vintjenko.

– När vi kom till lägret såg vi utmärglade människor, svaga, skinn och ben. De sprang fram till oss, några skrattade, andra grät, bad om mat.

Det var bara de svagaste och sjukaste fångarna, de som inte orkade gå, som fanns kvar i Auschwitz. De övriga hade tyskarna skickat ut på den så kallade dödsmarschen när Röda armén närmade sig. Jakov Vintjenko minns hur han och de andra soldaterna drog sig för att besvara lägerfångarnas varma känslor.

– Vi gick in i barackerna. Där var det blod och smuts. Vi var rädda att röra vid dem för att inte bli smittade. De var ju sjuka.

För Genrij Koptev-Gomolov är inte det starkaste krigsminnet Auschwitz, eller Oswiecim som är det polska namnet som han själv använder.

Befäl

– Jag såg högar med lik som var klara att tändas på. Jag såg krematorier. Jag såg byggnader där gasen ZyklonB användes för att döda människor, men det viktigaste för mig var inte i Oswiecim, utan före Oswiecim. Jag var befäl över gruppen som skötte en 45-millimeters-kanon. Det var den minsta kanonen som fanns på fronten.

Den lilla kanonen var egentligen bara till för att skjuta mot granatkastare och liknande, men fem stora pansarvagnar dök plötsligt upp.

– Vi hade bara fem patroner, så vi släppte ut dem. Den första pansarvagnen började brinna och de övriga vände. Det visade sig att de tillhörde SS och var till för att försvara lägret. Det underlättade i någon mån att inta lägret, berättar han stolt och visar upp en medalj som han fått för sitt hjältedåd.

Genrij Koptev-Gomolov minns proteslager, barnskolager och glasögonlager.

Vill berätta

– Jag var bara 18 år och jag hade sett kriget: döda, sårade, brända städer och förstörda byar. Jag hade redan sett mycket hemskt – och så det här.

Efter bara två timmar i lägret gick de två soldaterna, som båda tillhörde 60:e armen, vidare västerut.

– Vi kände att vi kommer att segra. Det kom nya strider. På något sätt lättade det i minnet. Det var först efter kriget när Nürnbergprocessen kom i gång som jag förstod hur hemskt det jag såg verkligen var, minns Genrij Koptev-Gomolov.

Nu vill de båda soldaterna få berätta om Auschwitz för så många som möjligt. Det är därför de besöker Oswiecim igen.

– Jag har nästan hela livet jobbat med ungdomar. Jag var gymnasielärare och varje år uppträdde jag 4–5 gånger och berättade om Oswiecim och fascismen, säger Genrij Koptev-Gomolov.

– Jag hoppas att jag efter det här får ännu mer möjlighet att berätta för ungdomar vilket lidande fascismen för med sig.

Läs mer:

Joanna Kurosz/TT