”Förfärligt att folk tänker med arslet”

NYHETER

Henning Mankell om trasiga jeans, Ingmar Bergman och om att betala 8 miljoner i skatt

Foto: INTE RÄDD FÖR DÖDEN ”Jag har nog hjälp av mina afrikanska erfarenheter. Där är döden på ett helt annat sätt närvarande i kulturen, medan vi i Sverige ju gömmer döden på sjukhus och begravningsbyråer. Sedan vet jag förstås inte hur jag reagerar när Dödens finger pekar på mig och säger ’nu du, nu är det din tur’. Men just nu känner jag ingen fruktan”, säger storsäljaren Henning Mankell.

Han skriver en tv-serie om sin svärfar Ingmar Bergman.

Där avslöjar Henning Mankell vad han ogillade hos demonregissören.

– Ingmar blev mycket ensam, säger succéförfattaren och mångmiljonären som avskyr trasiga designerjeans.

Henning Mankell är butter men godmodig när vi letar oss till ett lugnt fik mitt inne i Stockholm.

Du bestämde möte vid Stureplan, inget ställe man förknippar dig med. Hur kommer det sig?

– Det är ett ställe i Stockholm som jag vet var det ligger, och ingen brukar protestera mot det. Sedan har det väl att göra med att jag efter det här mötet ska träffa en annan person i närheten. Av bekvämlighet.

Jag tänkte att vi skulle försöka ha lite roligt, går det bra?

– Ja, o ja.

Är du rolig, Henning?

– Jag är inte den siste som man bjuder på en fest, tror jag. Jag ser ofta ganska allvarlig ut på fotografier, det har att göra med att jag inte tycker om att bli fotograferad. Men jag tror att jag är en väldigt rolig person, med väldigt mycket humor.

Du framstår mycket allvarstyngd även i det du säger, i och för sig.

– Men det finns ingen motsättning mellan att ta saker och ting på allvar, och att samtidig betrakta saker med humor.

Du skriver nu en tv-film om svärfar Ingmar Bergman. Hur är din Bergman?

– Min Bergman är nog väldigt motsägelsefull. Han är tyngd av väldigt mycket inre konflikter. Konflikter mellan viljan att syssla med sitt skapande och samtidigt vara en normal människa i förhållande till sin familj, sina barn och sina vänner. Man kan väl säga att själva grundidén inte är att göra en illustrerad klassiker av Ingmar Bergman utan att skriva om de här konflikterna som plågade honom hela hans liv. Och som plågade hans omgivning hela hans liv.

Vilka konflikter är det?

– Det har jag nog redan sagt: Att hans arbete gick före precis allt annat.

Priset för konstnärskapet?

– Precis. Men det intressanta är att man inte behöver vara konstnär för att hamna i den konflikten. Det kan vara en småföretagare, en taxichaufför eller en vad-som-helst som låter yrket gå före allt annat och därmed hamnar i underlägerelation till dem som behöver dig, alltså dina barn, fruar, släkt och vänner. Jag tror att det finns en sorts allmängiltighet i det här.

Vad betalade Bergman för pris?

– Det ska väl tv-serien få berätta, men utan att säga för mycket så kan man säga att han nog som gammal blev väldigt ensam. Den ensamheten var säkert inte så väldigt lätt att hantera. Jag ska väl inte säga så mycket mer om det, jag ska ändå försöka skriva fyra timmar tv, men det är i alla fall en konsekvens.

Blir det Susanne Bier som regisserar?

– Det vet inte jag, det ska du fråga SVT-ledningen. Jag ägnar mig helt och hållet åt manus, men jag hade själv med Susanne Bier överst på min önskelista.

Och vem har du på önskelistan som Bergman?

– Jag tror att det finns två, kanske tre, svenska skådespelare som skulle kunna göra honom. Vilka de är tänker jag inte säga och jag kan också lova dig att ingen är kontaktad.

Av (Kurt Wallander-skådepelarna) Rolf Lassgård, Krister Henriksson och Kenneth Branagh – vem skulle passa bäst?

– Ingen, direkt.

Micke Nyqvist ska göra din Olof Palme på teater, kan han vara Bergman?

– Du kan fråga mig under tortyr utan att få ett svar… Eller rättare sagt: Jag kommer att ge dig ett svar som jag tar tillbaka direkt när övergreppet har avslutats. Nä, jag svarar inte på det, jag kan inte.

Vilket pris har du betalat för ditt konstnärskap?

– Jag har i vissa situationer inte varit så närvarande som jag borde ha varit. Jag har varit mycket frånvarande, men jag har ändå försökt vara där. Jag har skrivit oerhört mycket brev under årens lopp. Men jag har känt av den här problematiken.

Varför är du skild två gånger?

– Man går åt olika håll. Jag är inte skild i vredesmod utan har ett bra förhållande med dem jag var gift med.

Men berodde det på att du valde skrivmaskinen?

– Det kan säkert ha spelat en viss roll, men mest är det väl så att man går åt olika håll, man utvecklas, man kanske drabbas av en annan kärlek, någonting sådant. Men jag är glad över att mina skilsmässor aldrig slutat i vrede. Att vi pratar.

Hur är din relation till dina söner?

– Bra.

Vad gör de?

– Jon (Mankells biologiske son) som är mig närmast är nog på väg att bli filmproducent. Han var till exempel inblandad i "Millennium"-filmerna. Han har den ambitionen och det verkar gå väldigt bra. Av de andra så är en byggmästare, en är konstnär och en är en människa som gör allt möjligt och som bor i Portugal just nu, han har varit bartender bland annat. Det viktigaste är inte vad ens barn gör utan att man till sin glädje kan se att de inte hamnat i till exempel drogmissbruk, och att de blivit anständiga människor. Det har jag lyckats att se.

Vad kollade du och Bergman på för filmer på Fårö?

– Han hade ju en liten biograf med 17 stolar. Jag räknade ut att jag såg över 100 filmer tillsammans med honom.

Löjliga komedier och actionrullar?

– Allt från gamla stumfilmer till det allra senaste som inte hade kommit ut ännu på svenska biografer. Det gick väl en lastbil med filmer varje vår från Svenska Filminstitutet till Fårö. En väldigt fascinerande och varierad kompott.

Vilken är din Bergman-favoritfilm?

– Jag är väldigt förtjust i en film som andra inte tycker så mycket om, "Vargtimmen" (1968), den fascinerade mig. Sedan "Gycklarnas afton" (1953) som är en väldigt, väldigt bra film. För att nämna två.

Vad har din fru Eva, Ingmars dotter, för inflytande över manus?

– Ingenting.

Är det säkert?

– Ja.

Hon tvättar inte bort det interna familjeskvallret?

– Nä, det finns ingenting sådant med. Och Eva är lika professionell som jag är så vi talar knappt om det. Det är ett arbete som jag gör, hon har inget inflytande över det alls.

Blir det ett fjäskande för den store mästaren?

– Nej, det kan jag lova dig att det inte blir. Det är väl ingen hemlighet att jag är mycket kritiskt till mycket av det han har gjort, vilket han för övrigt också visste att jag var.

Vad var du kritisk till hos Bergman?

– Det får väl visa sig i filmen, det ska jag inte sitta och berätta om här och nu. Det är inget som passar i en intervju i en tidning.

Vad gillade du med honom?

– Mycket. Vi hade väldigt många fascinerande samtal. Han var en väldigt stor människokännare. Men de intressantaste samtalen handlade om musik. Vi talade om film, teater, böcker, men mest pratade vi om musik. Om olika upplevelser vi haft till musik. Det var fascinerande samtal. Sedan fanns förstås delar av samtal som ingen annan har något att göra med mer än han och jag. Det är ju så i samtal.

Kunde ni två stora konstnärer bara sitta och blaja?

– Vi skrattade ju mycket.

Jo jo, men kunde ni vara fåniga bara?

– Skvallrade gjorde vi nog en del, det kan ju vara lite roligt ibland. Skvaller är inte att förakta, det hände väl.

Du har även skrivit en pjäs om Olof Palme – ännu en död ikon.

– Ja det kan man väl säga, men jag tänker inte på det sättet. Jag tänker på dem som människor som på gott och ont påverkat svenska skeenden, under min livstid.

– Pjäsen heter ”Politik” och mig veterligt är det den första pjäs som skrivits om Palme. Vi håller på nu och bestämmer på vilken teater den ska spelas men oavsett vilken det blir så vågar jag säga att Micke Nyqvist ska spela Palme. Titta på Micke så ser du att han faktiskt är lik honom.

Varför en pjäs om Palme?

– Tanken föddes när jag skrev (den sista Wallander-deckaren) "Den orolige mannen” som handlar om ubåtskränkningarna. Pjäsen börjar på en ubåt, sedan går den framåt i tiden till efter det att Palme är död. Jag menar att ubåtshändelserna är en av de största skandalerna i vår tid. Alla ljög. Militärerna och politikerna, och journalisterna talade inte sanning heller.

- Så "Politik" handlar om sanning och lögn. Det måste ha varit ett av Olof Palmes värsta ögonblick i livet när han av inrikespolitiska skäl tvingades skicka en protestnot till ryssarna när han innerst inne visste att det var ingen rysk ubåt i Hårsfjärden.

Använder du internet?

– Jag korresponderar en del via mejl och letar information på nätet. Men jag håller inte på med bloggande och twittrande. Det är bra i och för sig, men mina läsare säger ofta "tack" när jag berättar att jag håller på med en lång bok. Det finns i dag en trötthet på det fragmentariserade. Jag har full respekt för dem som skriver filmrecensioner på åtta ord eller vad det är, men jag intresserar mig inte för det.

Du tog ut en lön på 15 607 780 kronor förra året! Varför har du inte pengarna i bolag?

– Jag har pengar i bolag också.

Hur mycket? Du är översatt till över 35 språk och sålt kring 40 miljoner böcker. Dessutom pjäser, tv-serier, filmer…

– Den frågan kan jag inte riktigt svara på. Men 100 miljoner finns nog, det tror jag. Det är klart att jag har fruktansvärt mycket pengar, och det är ett starkt skäl till att bidra, att ge bort.

Du betalade mer än hälften, 8 862 592 kronor, i löneskatt.

– Jag tycker att tjänar man mycket så ska man betala mycket i skatt. Sedan var det väl så att förra året hade jag en ganska rejäl utbetalning till SOS Barnbyar, på cirka fem miljoner, och det ska det ju också betalas skatt på så då ryker det väl upp i en 15 miljoner. Dessutom köpte jag en fastighet i Gryt.

Skådespelaren Michael Caine sade nyligen att han lämnar England om staten får mer av hans lön än han själv. Du har inget problem med det?

– Nej, jag tycker att det är helt okej. I Sverige kan jag ju väldigt konkret se vad jag får för skattepengarna. Medan skattesystemet i ett land som Moçambique inte alls fungerar. Där får människor inte alls vård eller gratis skolgång, för att nu nämna något.

– Det är skattesystemet som gjort att Sverige nått den utvecklingsgrad vi ändå har. Då tycker jag att det är enkelt. Tjänar man mycket ska man betala mycket i skatt. Vore det så att jag såg att skatten försvann i korruption eller till saker jag inte visste vad det var, då kanske jag hade haft en annan attityd.

– Jag har vid några tillfällen protesterat mot vissa typer av skatt, och alltid fått rätt. Det har hängt ihop med att jag velat diskutera skattesystemet.

Du har skänkt 15 miljoner kronor till en barnby. Varför?

– Man ser barn fara illa i världen. Jag tycker att SOS Barnbyar är en väldigt anständig organisation, mycket lite går till deras egen administration och jag har sett att det fungerar. Det finns naturligtvis många olika organisationer man kan stödja, och det gör jag också men jag pratar inte om det. Jag ger bort rätt mycket pengar men det är inte så mycket att prata om.

Är du ständigt god?

– Jag tror inte att jag är en elak människa. Det är klart att jag kan vara fruktansvärt arg, det är jag naturligtvis ibland, men elak tror jag inte att jag är.

När gjorde du något dumt senast?

– Det var på en av mina promenader. Där var det en person som lät sin hund springa lös. Hunden sprang iväg mot några barn, som blev livrädda. Då skällde jag ut hundägaren ordentligt och sa, ja, vad jag tyckte om det.

Men det var väl snarare ett rådigt ingripande.

– Nej, jag var arg. Jag var jätteförbannad, tog i alldeles för mycket.

Vad röstar du på?

– Jag tror på valhemligheten så det tänker jag inte tala om för dig. Men jag tycker att det är en sorglig situation i Sverige i dag, jag kan inte hitta några egentliga skillnader mellan de politiska blocken. Men det är en så lång diskussion så den kan vi inte ta nu.

Men man kan förutsätta att du är kvar på vänstersidan?

– Ja, naturligtvis. Men var finns vänstersidan, om jag säger så? Jag kan i vissa ögonblick tänka – därmed inte sagt att jag röstar på Vänsterpartiet – att det bästa hade varit om vänstern åkt ut ur Riksdagen. Då hade de tvingats att kasta den här urusla ledningen de har nu och kanske, faktiskt, börja fråga sig hur ett ordentligt vänsterparti borde se ut i Sverige.

Är du glad?

– Va?

Är du glad?

– Ja, jag är på ett strålande humör i dag.

Det verkar ju så. Varför jobbar du så jävla mycket?

– Vad skulle jag göra annars?

Ligga på ett soldäck och kanske läsa gamla böcker?

– Är det något kul?

Ja!

– Det låter förfärande för mig. Om man nu har den här gåvan att kunna berätta, vilket är ett väldigt privilegium, så kan jag inte tänka mig något viktigare och roligare än att göra det. Jag pressar mig inte att jobba.

Så arbete är inte ett sätt att hålla dämoner borta?

– Jag tror att jag skulle må väldigt dåligt om jag av något skäl inte kunde fortsätta att arbeta som jag gör. Då vet jag inte vad som skulle hända. Den kreativa ådran och livslinjen kan ju på något sätt hänga ihop. Det kan nästan bli en förutsättning av vartannat.

I många av Wallander-deckarna, bland annat dem som Henriksson gör där du bara skrivit synopsis, är temat ofta något svart som hänt i barndomen som ska hämnas. Är det något du tagit från dig själv?

– Nej, jag har aldrig behövt tänka på hämnd i mitt liv, tack och lov. Motiv för brottslighet är ju oftast pengar eller hämnd, där svartsjuka ingår. Det finns ju nästan inga andra orsaker till brottslighet. Så det är inte så underligt att sådana teman går igen i berättelserna.

Du har inget trauma från barndomen?

– Nej, inte på det sättet.

Skulle du säga att din barndom var god?

- Alltså, den var ju komplicerad på det sättet att min mamma var frånvarande. Normalt i Sverige, eller i världen, är farsorna borta medan morsorna brukar vara där. I mitt fall var det precis tvärtom. Min mamma försvann när jag var jätteliten, hon orkade inte med att vara mamma helt enkelt. Men jag hade ju en väldigt bra pappa (häradshövding, red:s anm.) som förmådde hantera det där. Jag tror aldrig jag led något nämnvärt, även om det var en märklig situation att inte ha en mamma. Det var kanske inte så kul, men det gick ju ganska bra.

Till det yttre verkar det ju så.

– Ja, och det är inget som håller mig vaken om nätterna.

2016 ska du dö, har du sagt.

– Har jag det? Det tror jag inte att jag sagt. Jag har aldrig varit så specifik. Nä, det första man får satsa på i min ålder är att bli 70 och ha hälsan i behåll och kunna arbeta. Efter det är man enligt Bibeln en gammal man. Vi får se hur länge till det hänger ihop. Jag har tänkt leva så länge jag kan och jag hoppas att jag har huvudet med mig.

Är du rädd för att dö?

– Nej.

Varför är ingen det? Jag förstår inte.

– Jag var det nog tidigare. Om man är 30 och inser att man har en dödlig sjukdom är det naturligtvis inte så kul. Men om man är dubbelt så gammal har man ändå levt ett långt liv, då kan man tänka på det. Att man åtminstone inte dog när man var 30.

- Sedan har jag nog hjälp av mina afrikanska erfarenheter. Där är döden på ett helt annat sätt närvarande i kulturen, medan vi i Sverige ju gömmer döden på begravningsbyråer och på sjukhus. Många i dag upplever ju att döden är något man ser på tv, inte något som händer i verkligheten, minst av allt dig själv. Det kan nog skapa en stor rädsla för döden på sikt.

– Sedan vet jag förstås inte hur jag reagerar när dödens finger pekar på mig och säger nu du, nu är det din tur. Det är förstås inte lätt att dö, man är ensam om det. Men just nu känner jag ingen fruktan.

Du tar promenader och ser solbränd och frisk ut, men jag noterar att du har en viss rondör. Det är farligt.

– Ja, det är det. Och det får man bekämpa genom att tänka på vad jag äter och dricker.

Vad ska det stå på din gravsten?

- Det har jag inte haft en tanke på. Det vet jag inte.

Vad är det bästa du gjort i livet?

– Det är inte jag som ska svara på den frågan, det ska väl någon annan bedöma. Det kanske är så här att det viktigaste jag gjort i livet är något jag inte ens vet vad det är. Det kanske var att jag stannade till någon gång och lyssnade på en människa som ville prata, och att det var väldigt viktigt för den personen. Det vet jag inte.

Bland dina texter då?

– Jag tycker inte man ska ha några styvbarn, man ska tycka om sina barn på samma sätt, värdera dem lika. Även om jag hade kunnat peka ut något så skulle jag inte säga det, men nu kan jag faktiskt inte det.

Inte heller något som du tycker var riktig skit, ”det där borde jag inte gett ut”?

– Det är samma sak där, fast omvänt. Jag vill inte placera något jag gjort i den absoluta skamvrån.

Du fick det tyska Tutzingpriset 2004, för att ha skapat förståelse mellan Afrika och Europa. Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu höll tal till din ära. Det måste ha varit stort?

– Ja, det var det. Och det var väldigt fascinerande att träffa den mannen som betytt så oerhört mycket för Afrika och för oss alla. Han är ju en gammal man nu, men fortfarande en mycket, mycket stor man. Vi åt tillsammans vid två tillfällen och jag minns att vi skrattade väldigt mycket, han hade en oerhörd humor, det var mycket lätt att prata med honom.

Vad jag förstår av referat hade han bra koll på din produktion, det måste ha varit trevligt?

– Det var förstås smickrande.

Du flyttade till Afrika första gången 1972…

– Nej, fel. Jag besökte Afrika första gången 1972, jag var 24 år. Sedan var jag där då och då under årens lopp men det var först i mitten på 80-talet som jag definitivt bestämde mig för att basera en del av mitt liv på den afrikanska kontinenten. Så det är väl en 25 år nu.

Varför har du landat där så mycket?

– När jag först kom dit 1972 var det för att jag ville försöka ha ett perspektiv på världen utanför den europeiska egocentriciteten. När jag åker tillbaka nu är det i grund och botten av precis samma skäl. Jag tycker att jag vet mer om världen, om människans villkor, än om jag bara suttit i det europeiska perspektivet.

Kan du tycka att vi går omkring och lyxgnäller häruppe i hemlandet?

– Njae, men jag kan ge dig ett annat lite drastiskt exempel: Om man går ut här på gatan kan man rätt snabbt se människor som går omkring i trasiga kläder, designerjeans. Trasiga byxor som är ett sorts mode, helt enkelt.

– Fattiga människor i världen har alltid kämpat för två saker: att hålla sig rena och hela. För de människorna är det ett fullständigt hån att se människor i den rika världen gå omkring i trasiga kläder som ett mode.

– Jag tycker att det tyder på okunskap. Och är det inte okunskap så är det arrogans, en fruktansvärd arrogans. Det kan skrämma mig hur lite människor egentligen vet om hur världen ser ut, människans villkor. Jag tycker att det är för jävligt. Tyvärr ibland sitter de här byxorna ibland på så kallade personligheter i massmedia och i offentligheten. Det är förfärligt, alltså, att folk tänker med arslet.

Säger du åt dem? "Hur kan du sitta i dina löjliga byxor vara så överflödssjuk!"

– Nej, jag har väl skrivit om det. Jag går inte på människor på gatan för egentligen är det ju inte de som är problemet. Det är ju bristen på kunskap, insikt och inlevelse som är problemet. Och att modebranschen kan tillåtas att förvandla det här till mode. Då får man diskutera det mer principiellt.

Var handlar du själv dina kläder?

– Ah, det är Eva som köper mina kläder, du får fråga henne.

Varför hatar du ljudet av grästrimmers?

– Det skär i öronen. Gräsklippare går väl an, men trimmers har ett skärande otäckt ljud som jag tycker väldigt illa om. Jag förstår inte varför man inte kan uppfinna en tystare trimmer, det borde finnas en marknad för det.

Samma fråga som jag ställde till BBC:s Wallander, Kenneth Branagh: Vem tar notan när ni äter middag?

– Ja du... Vi har inte ätit så många gånger, men jag tror att vi har turats om.

Det sa han också. När sågs ni senast?

– Det var ett tag sedan, han håller ju på och regisserar en film i Hollywood och är jätteupptagen.

Han talade mycket gott om dig.

– Jag tycker mycket om honom. Han är en strålande skådespelare och regissör, men han har aldrig glömt sin bakgrund. Hans pappa var en arbetslös snickare i Irland som flyttade till England. Han har aldrig tappat sitt förhållande till sina enkla rötter, vilket gör att han är väldigt trovärdig i det han gör. Han flyter inte omkring "däruppe".

Foto: Henning Mankell och Fredrik Virtanen på ett kafé i centrala Stockholm.

DET HÄR ÄR JAG

Namn: Henning Mankell. Ålder: 62. Yrke: Författare och dramatiker. Familj: Gift med Eva Bergman, dotter till Ingmar. En biologisk son och tre söner till från tidigare äktenskap. ”Men jag gör ingen skillnad på dem, alla är mina barn”. Sex barnbarn. Bostad: Hus vid havet söder om Göteborg, lägenhet i Maputo, Moçambique, sommarställe i Gryts skärgård och gård i Ystad (utarrenderad till äldste sonen just nu). Inkomst: 15?607?780 kronor (2009 års taxering). Aktuell: Avslutade just pjäsen ”Politik”, där Michael Nyqvist sannolikt ska spela Olof Palme. Skriver manus till dramaserien om sin svärfar, regissören Ingmar Bergman, som sänds i SVT med preliminär premiär 2012.

Foto: Med hustrun Eva Bergman.

DET HÄR ÄR MIN DAG

06.00

Vaknar, har ingen väckarklocka. Kan gå upp framåt 9 om jag suttit uppe och arbetat länge på natten. Äter havregrytsgröt och dricker te, kastar en blick på text-tv. Går sedan raka vägen till skrivbordet och börjar arbeta.

13.00

Åker och handlar, om inte min fru är hemma för då handlar hon. Köper några tidningar, ena dagen är det Göteborgs-Posten, andra dagen något annat. Åker hem och äter lunch som består av smörgåsar, skorpor och te.

14.30

Skrivbordet igen.

16.00

Tar på mig varma kläder och går en lång promenad vid havet, jag försöker göra det oavsett väder.

17.00

Duschar.

18.30

Äter middag, ofta fisk och grönsaker, vi äter sund mat. Eva lagar så in i helvete mycket bättre mat än jag, men jag kan om det kniper. Eftersom Eva inte dricker vin gör inte jag det heller, min alkoholkonsumtion är minimal, vi dricker vatten till.

19.30

Arbetar. Är det någon riktigt bra, underhållande film kanske vi tittar på tv. Vi tycker också att det är roligt att se ”Poirot” och försöka lista ut vem som har begått morden. I 75 procent av fallen löser vi det!

22.30

Eva lägger sig, jag sitter och läser fram till midnatt. Just nu afrikansk historia och Sara Stridsbergs och Sofi Oksanens senaste böcker, jag har alltid en trave.

24.00

Somnar. En dag i Afrika ser ungefär likadan ut på förmiddagen, även om allt är tidigarelagt eftersom det är svalare på morgonen, medan jag på eftermiddagarna är på teatern.