Kvinnor bävar för fredens pris i Afghanistan

avTT

1 av 2 | Foto: Privat
20-åriga Najla Faizy, som jobbar som personalvetare, vägrar tro att talibanerna har reformerats i frågan om kvinnors rättigheter.

Stundande presidentval, dagliga attacker och en krigstrött befolkning. Vägen till fred tycks lång i Afghanistan, och – enligt många – omöjlig utan samtal med talibanerna.

– Men hur kan man förhandla med en grupp som inte erkänner kvinnors rättigheter? frågar sig 20-åriga Najla Faizy.

En upplösning på det krig som härjat i Afghanistan i 18 år tycks inte hägra på horisonten. Tvärtom. Under de senaste månaderna har talibanernas dödliga attacker mot civila ökat, enligt Washington Post flera särskilt riktade mot valmöten inför landets kommande presidentval.

Tidigare i september avbröt USA sina förhandlingar med talibanerna, utan att ha nått det resultat de önskade – garantier mot terrorism i utbyte mot att amerikanska trupper lämnar Afghanistan.

För 20-åriga Najla Faizy, som aldrig satt något hopp till samtalen, kom det som en god nyhet.

– Vi, folket, fick ju inte ens veta vad som pågick. Jag tror inte att USA bryr sig om vad som händer med oss afghanska kvinnor om talibanerna tar makten igen. De bryr sig om sina egna intressen, säger hon på telefon till TT.

"Inte reformerade"

USA invaderade Afghanistan 2001, efter terrorattackerna mot bland annat World Trade Center i New York. Talibanernas fem år långa styre, präglat av en våldsam och rigorös tolkning av islam, föll samman.

Najla Faizy var då bara fyra år gammal. Hon har inga minnen av livet som kvinna under talibanrörelsen – men hon ser att den perioden har satt djupa spår.

– De har förändrat så mycket. Mina kvinnliga kusiner är analfabeter eftersom de inte fick gå i skolan. Och kvinnor som inte bär slöja eller burka betraktas fortfarande som sämre kvinnor, säger hon.

Najla Faizy döljer inte sitt hår. Hon har en universitetsutbildning och en begynnande yrkeskarriär. I henne ryms de små men betydande framsteg som kvinnor åstadkommit i Afghanistan sedan 2001 – framsteg som hon befarar snabbt kan rullas tillbaka om talibanerna stärker sin makt.

– Vad skulle hända med mitt liv? Skulle jag förlora mitt jobb? Skulle jag tvingas sitta hemma och inte ens kunna gå till mataffären själv?

Att talibanerna skulle ha reformerats, något som antytts i förhandlingarna med USA, tror Najla Faizy inte ett ögonblick på.

Kan stabilisera

Den övertygelsen delar hon med många.

– Jag har talat med kvinnor som säger att om talibanerna tar makten igen, så tänker de fly landet. Även om det skulle innebära fred, säger Andreas Stefansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén (SAK).

Enligt SAK:s bedömning kontrollerar regeringen och talibanerna i dag mellan 20 och 30 procent av Afghanistan vardera. Talibanerna har någon form av närvaro i nästan hela landet.

Övriga befolkade områden befinner sig i konstanta, aktiva dispyter, säger Andreas Stefansson.

– Det är främst i dessa områden som nöden och bristen på sjukvård och utbildning är störst, inte i de som kontrolleras av talibanerna. Många människor som jag har talat med säger att när talibanerna tar över så sker trots allt en slags stabilisering, även om det innebär att kvinnor blir mer begränsade.

"Inget annat val"

41-åriga Najiba Sanjar ansvarar för SAK:s kontor i Taloqan, en stad i Takharprovinsen i nordöstra Afghanistan. Det är en ovanligt hög position för en kvinna. Ändå är stoltheten som tydligast när hon talar om sina barn – två egna söner, och tre från hennes makes första hustru.

– Så man kan säga att jag har fem, säger hon och skrattar.

Bara en knapp timmes bilresa från Najiba Sanjars hemstad tar talibankontrollerade områden vid. Men SAK bedriver verksamhet även där, säger hon – om än genom mödosamma förhandlingar med lokala ledare.

– Vi har flickor som går i skolan, och kvinnor som arbetar som lärare och barnmorskor. Jag vet att kvinnor känner en stor misstro mot talibanerna, men faktum är att de sällan blandar sig i vårt arbete. Mycket har förändrats.

Najiba Sanjar upplevde aldrig Afghanistan under talibanstyret. Hon migrerade till Pakistan på 1990-talet och återvände först flera år senare. I dag är hennes främsta önskan att kriget ska ta slut, säger hon – även om en sådan process skulle kräva sina offer.

– Låt oss vara rationella. Hur många fler män, kvinnor och barn ska försakas i detta fruktansvärda krig? Vi måste prata med talibanerna. Vad har vi för val?