Mejla

Svante Lidén

Gunnar Seijbold var det bästa som finns: Pressfotograf

Aftonbladets Svante Lidén minns en kollega och vän

Publicerad:
Uppdaterad:

Vår vän och kollega, fotografen Gunnar Seijbold är död.

Han föll offer för coronaviruset och blev ytterligare en som förde den fruktansvärda smittan närmare oss. Mycket närmare.

Gunnar var fotograf ut i fingerspetsarna, eller kanske man ska säga ut i avtryckarfingret.

Men han var inte bara fotograf – han var det bästa som finns, åtminstone i min värld: han var Pressfotograf.

 

Gunnar hade det i blodet: hans far Olle Seijbold tog de lika klassiska som fruktansvärda bilderna från baltutlämningen efter andra världskriget.

Vi jobbade många år tillsammans på Aftonbladet, vi tränade tillsammans på gymmet i närheten.

Han var stark som en björn.

Svante Lidén och Gunnar Seijbold 2005.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Svante Lidén och Gunnar Seijbold 2005.
Foto: Gunnar Seijbold
Gunnar Seijbold jobbade bland annat som fotograf för regeringskansliet. Bland annat fotade han Fredrik Reinfeldt och Barack Obama i Vita huset.

Som fotograf på Aftonbladet och på andra tidningar fick han träffa många av världens stora.

Men han fick också träffa så kallat vanligt folk. Och där, hemma i nåt kök ute i obygden excellerade verkligen urstockholmaren Gunnar: då när han fick talträngda norrlänningar att plötsliga börja prata. Och prata mycket.

Sen tog han ju bilderna också.

 

Det var alltid så lätt att jobba tillsammans med Gunnar. Han var en sån som visade att 1+1 inte blev 2. Utan tre, eller fyra.

Man visste alltid att tvåmannateamet växte till en riktigt stark skyttegrupp när man var ute med Gunnar.

Han jobbade som EU-fotograf när Sverige tog över ordförandeskapet i EU 2009. Och han jobbade för regeringskansliet under Reinfeldt.

Gunnar plåtade Reinfeldt och Obama i Vita huset. Han tog genom åren bilder på alla kändisar som är värda att nämna.

Han plåtade allt och alla. Tusentals och åter tusentals bilder.

 

Men den jag kommer ihåg bäst var den han tog vid Flåsjön i Jämtland en svinkall vinterdag för många år sen.

Gunnar hade fått syn på en skylt, tvärnitat och backat tillbaka.

Sen tvingade han ut mig, la kameran på biltaket och satte igång självutlösaren. Gunnar och jag ute i snön. Jag fick bilden när vi kom hem. Jag hade inte ens tittat på skylten.

Vad det stod på den? Gubbhögen...

Han såg detaljerna inte andra såg.

 

Gunnar blev 65 år.

Jag kunde aldrig föreställa mig att han skulle bli pensionär på riktigt.

Än mindre kunde jag föreställa mig att han skulle dö. Så snart.

 

Av: Svante Lidén

Publicerad: