De blir sjuka – av sitt jobb

Publicerad:
Uppdaterad:

Peter Kadhammar: Kabinpersonalen är de nya proletärerna

1 av 3 | Foto: BILLY ADOLFSSON
de tog FAJTEN Mette Lundin och hennes kollegor samlas till strejkmöte på ett hotell utanför Stockholm. De är propra tjänstemän men tar ändå strid för samma saker som de gamla proletärerna – respekt och människovärde.

Mette Lundin, 48, satt längst fram i ett konferensrum på ett hotell norr om Stockholm.

Runt henne sorlade arbetskamrater och ofta hördes skratt i lokalen, där stolarna tog slut och luften blev tjock.

Det såg ut som en av tusen andra konferenser i Sverige måndagen den 28 maj. Men på SAS Radisson i Solna samlades den nya tidens proletärer till strejkmöte – ett halvt dygn innan parterna skulle komma överens om ett nytt avtal.

Mette var en av 800 kabinanställda i SAS som lagt ner arbetet. Ett par timmar tidigare hade hon stått utanför Näringslivets hus för att visa sitt stöd för fackförbundet HTF:s förhandlingsdelegation.

”En helg ledigt i månaden”

Det var märkligt att se dessa strejkande – kvinnor och män med ett yrke som alltid omgivits av glamour och Stora Världen, men med arbetsvillkor ingen fabriksarbetare skulle acceptera.

– När mina tvillingbröder gifte sig fick jag inte ledigt, sa en av dem, en flygvärdinna som inte vill uppge sitt namn.

Hon var rädd för trakasserier.

– Jag fick inte ledigt för att gå med min son första dagen i skolan, sa Charlie Mian, 35, steward.

– Jag har en helg ledigt i månaden, sa Mette Lundin. Vi i kabinpersonalen ansvarar för säkerheten ombord. Men hur säkra kan passagerarna vara när vi är så trötta?

Det var rått och kallt utanför Näringslivets hus och Charlie Mian stoppade händerna i byxfickorna.

”Har varit konstant förkyld”

Han berättade om tidiga flygningar, försök att sova i hotellrum på dagen, nattflygning till Bangkok, försök att sova i trots mot den biologiska dygnsrytmen, nattflygning tillbaka, försök att sova, flygning till New York, försök att sova, flygning tillbaka.

– Jag har alltid varit i god form. Men de senaste åren har jag varit konstant förkyld, sa han. Jag har aldrig tid att återhämta mig.

– Vi är bara människor, sa Mette Lundin. Vi vill också gå på toa, äta och sova.

Ingen av dem sa att de begärde högre lön. De beskrev samma slags arbetsförhållanden som bussförare kan ha, med sönderhackade skift, ledig tid som bara är dödtid, svårt att hinna äta.

Men till skillnad från en bussförare som kör mellan Fridhemsplan och Gärdet rör sig Mette, Charlie och deras kamrater 11 000 meter upp i luften.

David Lam, 37, steward, sa:

– Jag köper receptfria tabletter i USA för att snabbt kunna somna in så att jag är någorlunda utvilad inför nästa flygning. Men i vintras var jag sjukskriven fem gånger för att återhämta mig.

Mette, som arbetat i SAS i 21 år, sa att visst var yrket glamoröst. Men det var länge sedan.

– När jag började kunde man arbeta fem dagar och vara ledig fyra. Man kunde få ett extra dygn i New York. Man hade tid att sova och äta mellan flygningarna.

Hon log, men det var spefullt, ett leende som sa att hon berättade om något som jag borde ha vetat för länge sedan.

Jäktigare och sämre tider

– Jag var sjukskriven tre månader förra året. Jag var ständigt trött, hade ständig huvudvärk.

– En kollega till mig svimmade. Hon bara rasade ihop i kabinen, sa Pia Antill, 35.

Damen utan namn sa:

– 2004 slutade vi att servera mat i ekonomiklass. De får betala för smörgåsarna. Jag hade jobbat i 17 timmar och 35 minuter och fått skäll av passagerarna hela tiden. Jag grät och gick till min chef som sa: ”Du kanske ska byta jobb.”

Männen och kvinnorna som stod utanför Näringslivets hus talade om ett arbete som blivit sämre betalt (lönesänkning 2004), fått sämre tider, blivit jäktigare (fler arbetsuppgifter och mindre personal).

Ändå ville ingen av dem sluta, för de pratade också om arbetsgemenskap och glädjen i att ta hand om passagerarna.

Dessa propra tjänstemän som rest över hela världen såg inte ut som den gamla bilden av proletärer med grova händer och slitna arbetskläder.

Men de krävde samma sak som proletärer i alla tider har krävt: respekt, människovärde. Det kan vi tänka på nästa gång vi konstaterar att den mördande konkurrensen har gjort det så billigt att flyga.

Läs mer

Tidigare artiklar

Peter Kadhammar

Publicerad: