”Skotten kom från flera håll”

Publicerad:
Uppdaterad:

NYHETER

Joel, 29, var med i striden där Kenneth Wallin stupade

1 av 2 | Foto: privat
Döden har kommit nära Joel Thungren, 29, har varit i Afghanistan sedan i maj. I lördags var hans pluton med istriden där den svenske soldaten Kenneth Wallin stupade. Bilden är hans privata från arbetet vid svensk-nordiska basen Camp Northern Lights i Mazar-i-Sharif.

Joel Thungren och hans pluton kämpade tillsammans med stupade Kenneth Wallin, 22, i hans sista strid.

För Joel, 29, har de senaste dagarnas blodigheter ställt allt på sin spets:

– Jag har påmint mina föräldrar hur jag vill ha det om jag dör här.

I lördags rullade Joel Thungrens skyttepatrull ut från den svensk-nordiska basen Camp Northern Lights i Mazar-i-Sharif. Då visste han inte att de kommande dagarna skulle bli de blodigaste sedan bataljonen anlände till Afghanistan i maj.

I en by, cirka fyrtio kilometer väster om Mazar-i-Sharif, blev de överrumplade i sitt stridsfordon 90 och beskjutna med raketgevär och kalasjnikovs av cirka tjugo talibaner.

– Det började smattra och det svischade kulor runt om oss. Vi blev beskjutna från flera olika håll.

Hörde skriken

Alpha-plutonen, där sergeant Kenneth Wallin var vagnchef, beslutade sig för att komma till undsättning. På ditvägen körde deras pansarterrängbil på en hemmagjord vägbomb, en så kallad IED.

– Jag hör i min telehjälm hur någon ur den gruppen skriker: ”IED IED IED” vilket snabbt följs upp av: ”Vi är i strid!”

Kenneth Wallin satt på platsen där bomben exploderade. Han fördes med ambulanshelikopter till det tyska fältsjukhuset i Marmal. Men hans liv gick inte att rädda.

– Man tänker mycket på det nu. Antagligen var denna IED ämnad för oss och våra stridsfordon. Den var ovanligt kraftig och motståndarna visste antagligen att det var vägen vi skulle ta ut från byn, säger Joel.

Tårögd

På kvällen samlades sörjande kamrater i kapellet som ligger mitt i campen. Och i måndags genomfördes en minnesceremoni. Nästan samtidigt fick soldaterna beskedet att två svenskar skadats allvarligt i ett nytt eldöverfall.

– Det har varit en del tårar bland oss soldater här och det är en tung och dämpad stämning som ligger över Camp Northern Lights. Jag tycker så synd om Alpha-plutonens soldater att jag blir tårögd.

Blir fokuserad

Lördagens attack är inte första gången Joel och hans pluton angrips. De har blivit beskjutna ett par gånger och har kört på en vägbomb. Föraren skadades svårt men överlevde.

Hur reagerar du när ni hamnar i en sådan här stridssituation?

– Jag upplever stridsmomenten som intensiva och ja... spännande. Man blir väldigt fokuserad. Men det finns en stor frustration över fiendens fega tillvägagångssätt. De vet att vi inte verkar mot människor utan vapen. De skjuter på oss, lägger sedan i från sig sitt vapen och promenerar till en ny eldställning. Utan vapen är de civila i våra ögon.

Hur påverkar det upptrappade våldet er? Blir man rädd eller ökar motivationen?

– Jag tänker mer på att man kanske inte kommer hem. Jag vill inte bli sprängd i luften. Samtidigt vill jag ut och jobba igen. Mer än innan nästan. Mycket för att inte behöva tänka i tråkiga banor som man gör här på campen. Och så vill jag visa för lokalbefolkningen och fienden att vi inte ger oss.

Svåra samtal

Samtidigt har döden kommit mycket nära de senaste dagarna.

– Jag tänker inte: ”Det händer andra... inte mig”. Så jag har påmint mina föräldrar hur jag vill ha det om jag dör här. Självklart är det inte speciellt trevligt att meddela dem sådant, men jag känner att det bör göras.

Publicerad: