Ambassadören ringde och grät

Foto: DE DÖDA RÄKNADES redan I HUNDRATAL – Hur många döda svenskar? undrar UD i Stockholm. Men ambassadör Hafström kan inte svara. Bara i Yan Yao-templet låg redan flera hundra döda västerlänningar.
NYHETER

2.

Sveriges ambassadör i Thailand, Jonas Hafström, hade bokat in sig, sin fru och sina tre barn på hotell La Flora, som låg granne med Mukdara Beach där Carl-Michael Bergman och hans familj bodde.

Familjen Hafström skulle flyga ner klockan 10.50 på annandagens morgon. De satt redan på planet och såg fram mot vintersemestern när kaptenen meddelade att det inte skulle lyfta. Det hade varit översvämning på Phukets flygplats, sa han.

När Jonas Hafström steg av planet och satte på sin mobiltelefon hade han ett meddelande från sin kanslichef Stellan Berg. Berg berättade att det skett en katastrof i Phuketområdet.

Hafström hade bara ett par veckor tidigare gått igenom och förbättrat ambassadens krisberedskap. Åtta svenska turister hade varit med om en bussolycka och det föranledde Hafström att se över ambassadens rutiner.

Därför visste han precis vad han skulle göra: Klockan 11.35 beordrade han att ambassadens krisplan skulle verkställas, klockan 12.15 fanns Hafström och krisgruppen på plats. De faxade UD i Stockholm om katastrofen och gick igenom vad de nu skulle göra.

Hafströms omedelbara problem var att han hade uppmanat personalen att ta semester över helgerna. Många hade lämnat stan. Hafström, Berg och ambassadens minister Kaarlo Laakso kallade in de thailändska lokalanställda de kunde hitta för att bemanna växeln.

Hafström bestämde sig för att ta sig till Phuket så snart som möjligt. Han kollade med flygplatsen som gav besked att det skulle gå plan fram mot kvällen.

Hafström överlämnade ansvaret i Bangkok till sin andreman Kaarlo Laakso och begav sig till flygplatsen.

Planet lyfte strax före sju men när det kom fram till Phuket cirklade det i över en timme in-

nan det fick tillstånd att landa. Då var klockan tio i nio på kvällen.

Hafström hade med sig den svenske kyrkoherden i Bangkok, Lennart Hamark, en thailändsk lokal-

anställd assistent som heter Jeab och en ung konsulär assistent som kan tala thailändska, Tobias Bengtsson. Det första den lilla gruppen gjorde var att bege sig till Phukets största sjukhus, Bangkok-Phuket Hospital.

Det var redan överfullt av skadade och förtvivlade människor. Där, på sjukhuset, trodde Jonas Hafström att han insåg omfattningen av katastrofen.

Sverige har i Phuket en thailändsk honorärkonsul som äger ett stort hotell bara tio minuters resa från flygplatsen. Hotellet heter Pearl Village och hade klarat sig bra från vågen: den hade bara förstört bottenvåningarna på de flygelbyggnader som ligger närmast stranden.

Hafström beslutade att inrätta ett tillfälligt konsulat på hotellet.

Det thailändska utrikesdepartementet ställde en bil med chaufför till Hafströms förfogande. Tidigt nästa morgon reste han norrut, mot katastrofen i Khao Lak-området.

Det var ett hedervärt beslut i både mänskligt och professionellt avseende.

Men det innebar också att Hafström lämnade konsulatet utan ledning när tusentals nödställda svenskar strömmade mot Phuket för att få hjälp. Många av dem kom i bara simkläder, de flesta av dem hade inga pengar, tusentals saknade anhöriga eller vänner.

Med sig på planet hade Hafström haft ambassadens krisväska. Det var en kabinväska som innehöll en portabel dator, några provisoriska pass, kartor, en ficklampa, brevpapper, ambassadens stämpel och en prägel för att prägla bilderna i passen, en lista över diplomater stationerade i Thailand och en annan lista över svenskar bosatta i landet.

Hafström hade beställt en satellittelefon för att ha i väskan men den hade ännu inte levererats.

Väskan skulle också innehålla en handkassa i euro, men Hafströms krisgrupp glömde pengarna när de hastade till flygplatsen i Bangkok.

På måndagsmorgonen, ett dygn efter katastrofen, fanns alltså en 25-årig assistent, Tobias Bengtsson, en kyrkoherde, Hamark, och en thailändsk lokalanställd, Jeab, på plats för att ta emot överlevande från den största svenska katastrofen på åtminstone 200 år; men omfattningen visste de ännu inte på några timmar.

Till trion anslöt kriminalinspektören Benny Karlsson, som var Rikspolisstyrelsens sambandsman i Bangkok. Han hade varit på semester i Phuket med sin familj när katastrofen inträffade.

Karlsson hade ägnat söndagen åt ett förtvivlat sökande efter sin fru och barn, och han återfann dem levande. När han visste att de var i säkerhet inträdde han i tjänst och anslöt till skaran på Pearl Village.

De hade ett bord, en dator, några pennor och papper och en fungerande lokal telefonlinje. De saknade pengar.

3.

Jonas Hafström reste tillsammans med en turkisk och ukrainsk kollega. Inget kunde ha förberett dem på vad de skulle få se. Vägen upp mot Khao Lak var oskadd och löpte längs kusten som, där man kunde se den från vägen, inte verkade så förstörd.

Men plötsligt körde bilen in i ett område där allt var borta: bebyggelsen var jämnad med marken, och förödelsen fortsatte kilometer efter kilometer.

Hafström såg bussar i vatten, bilar i vatten, båtar på land; han såg en stor thailändsk polisbåt ligga på rätt köl i ett skogsbryn, över en kilometer från havet.

Det var som om jorden vänts

uppochner. Det var en förstörelse så systematisk och fullständig att det inte gick att använda de vanliga sammanfattande begreppen för vad man såg. Det fanns inget liv. Ingen krigszon kunde se ut så här, för i krig brukar i alla fall något förbli helt.

Hafström och hans kollegor sa inget. Det fanns inget att säga.

Ingen kan ha överlevt det här, tänkte Hafström. Liklukten trängde redan in i bilen och blandade sig med luftkonditioneringens kalla luftström.

De fortsatte upp till staden Takua Pa och sjukhuset där. Hafström gick runt i de överfulla salarna och letade efter svenskar och när han efteråt berättade om besöket var det barnen han återkom till: apatiska barn, rädda barn, barn som inte förstod vad de varit med om och som pratade om vågen som en rolig händelse. Han kunde inte fånga de apatiska barnens blickar. Han hittade barnen Walker i en av salarna och som tur var fungerade mobiltelefonen så han kunde låta dem ringa sin far i Stockholm.

Det var så många, sa han?? så många människor, så många tragedier, så många som ville prata, som behövde hjälp. Han träffade en svensk kvinna som gift sig två–tre dagar tidigare och nu var både maken och deras gemensamma barn borta.

Jonas Hafström kände sig hjälplös. Han hade bara en sak han kunde ge alla dessa skadade, förtvivlade och rädda människor. Det var sin tid. Det gick inte att rusa genom salarna. Han måste stanna och prata, lyssna, ta sig tid, ge tid. Tid var det enda han kunde bjuda på.

Hafström fortsatte till Yan Yao-templet i centrala Takua Pa. Där hade myndigheterna och frivilliga börjat samla ihop lik och Hafström gick mellan raderna av kvinnor och män, barn och gamla som låg i skuggan av de heliga buddhaträdens stora löv – långa, stinkande rader och han kämpade med sig själv för att behärska sig och förtränga sina känslor.

På eftermiddagen ringde han utrikesdepartementet i Stockholm. Det var tidig morgon i Sverige. Han talade med en tjänsteman och sedan blev han kopplad till utrikesminister Laila Freivalds.

När Hafström började berätta för henne vad som hänt och vad han sett bröt han ihop.

Ambassadören grät i telefonen.

Sedan samlade han sig och bad utrikesministern om ursäkt.

Det var ett kort samtal. Sedan kom kabinettssekreterare Hans Dahlgren till telefonen. Han frågade hur många som var döda, men hur skulle Jonas Hafström ha kunnat svara på det? Det fanns ett par hundra västerlänningar bara på sjukhuset i Takua Pa.

4.

Laila Freivalds hade alltså en gråtande ambassadör i telefonen på morgonen måndagen den 27 december. Han var en av de första observatörerna på plats och kunde vittna om katastrofens vidd.

Men att det var en historiskt unik katastrof fanns det ju sedan ett dygn både seismologiska och mängder av andra vittnesuppgifter om. Tidigt på annandagens morgon hade telefonerna börjat ringa i Sverige. Generallöjtnant Jan Jonsson, till exempel, var vakthavande befäl på Försvarsmaktens högkvarter. Han befann sig hemma när han fick rapport om att försvarsanställda på semester i Thailand börjat ringa klockan sex på annandagens morgon. Klockan tio på morgonen kontaktade Högkvarteret UD för att få ett telefonnummer att hänvisa nödställda till.

Dagen därpå, tisdagen den 28 december, höjde Jan Jonsson beredskapen för försvarets Hercules-

plan. Han kontaktade också försvarsdepartementet och begärde tillstånd att få upphandla flygtransporter – det vill säga hyra flygpan – som var större, snabbare och effektivare än de Sverige hade.

Nästa dag, onsdagen den 29 december, kom svaret från försvarsdepartementet.

Högkvarteret skulle undersöka vilka flygplan som fanns att hyra, men hade inte tillstånd att teckna något kontrakt. Det tillståndet gavs först torsdagen den 30 december, och Högkvarteret hyrde en Antonov 124, det största ryska transportflygplanet. Planet kom till Arlanda och ställdes till Räddningsverkets förfogande på nyårsdagen, sex dygn efter katastrofen.

5.

Det var som om utrikesdepartementet och regeringskansliet inte kunde ta in vad som hade skett. Carl-Michael Bergman befann sig ute på dykkurs i den andamanska arkipelagen när vågen rullade in mot land. Han såg att vattnet var oroligt, han såg att strömmarna mellan öarna var så kraftiga att det var omöjligt att dyka. Han förstod att något höll på att ske, men visste inte vad.

Han tog upp sin mobiltelefon för att ringa och varna Cecilia, som var kvar på hotellet med deras son Hannes. Hon svarade inte. Hennes mobil låg i hotellets säkerhetsfack och de var inte på rummet.

Han ringde sina vänner Mikael och Anna Jiffer som hade tagit med sig Carl-Michaels son Nils på elefantsafari. Mikael Jiffer svarade i sin mobil.

Carl-Michael sa till honom:

–?Jag fattar inte vad det är som händer men åk inte tillbaka till hotellet på ett tag. Det är nåt konstigt som händer med vattnet.

Dykbåten återvände mot land. Två kilometer utanför kusten låg två thailändska örlogsfartyg. De tillät inte dykbåten att fortsätta. De låg där i flera timmar och Carl-Michael kunde vagt se hotellet, och han tyckte det såg ut som vanligt. Det var först sent på eftermiddagen, när de thailändska militärerna förde dem i hamn, som Carl-Michael förstod att något fruktansvärt hade skett.

Den natten tillbringade Carl-Michael Bergman och hans son Nils, Mikael och Anna Jiffer, ett 40-tal andra svenskar, thailändare och andra turister i en skola. De tog hand om en sjuårig pojke från Norrland som brutit axeln och vars lillebror och båda föräldrar var borta. Där satt en kvinna som höll sin döda systerdotter i famnen.

De upprättade en namnlista och Anna Jiffer ringde till utrikesdepartementet i Stockholm. När hon sa att hon ville lämna namnlistan svarade tjänstemannen:

–?Vad vill du att jag ska göra med den?

Det hade gått 18 timmar efter katastrofen och vakthavande tjänstemannen på UD sa till Anna Jiffer:

–?Det finns inga dödade eller skadade svenskar i området.

–?Jag har dem runt mig, svarade Anna Jiffer.