Samma längtan som barnflickan

NYHETER

Peter Kadhammar om sista dagarna av Knutby- rättegången

Foto: lottlös Ola Nordström fick inte mycket ur det sista vittnet, Åsa Waldaus fosterdotter, under gårdagens rättegång i Uppsala tingsrätt.

Det blev ännu en dålig dag för pastorn i rätten.

Hans advokat Ola Nordström hade ett sista vittne, den unga kvinnan som för en månad sedan vägrade komma.

Nu skulle hon, som en kompromiss, berätta per telefon om församlingens liv.

Advokat Nordström var ute efter att få henne att säga att det förekommer arrangerade äktenskap, närmast tvångsgifte i pingstförsamlingen i Knutby.

Om sådant förekommer talar det emot att pastorn skulle ha mördat sin första fru för att få sin andra. Det är ju församlingen som bestämmer vem som ska äkta vem.

Men den unga kvinnan sa att det är de som ska gifta sig som i slutändan bestämmer själva.

Hennes svaga, tvekande röst på telefonledningen blev en viskande final till det som så mycket av rättegången cirklat kring: känslomässigt beroende.

Den unga kvinnan levde som fosterdotter hemma hos Åsa Waldau i fyra år. Drygt tjugoårig lämnade hon Knutby när livet i församlingen kändes för trångt och strängt och heligt.

När fosterdottern hade flyttat till Uppsala kom Waldau hem till henne en gång och berättade den fantastiska hemligheten, att hon var förlovad med Jesus.

Fosterdottern ville ändå inte återvända till Knutby. Hon ville att det skulle vara som förr, när hon och Åsa kunde sitta hela kvällar och prata om allt möjligt och ha roligt och allt inte var så allvarligt och heligt.

Åsa Waldau lämnade henne och hörde aldrig mer av sig.

Den unga kvinnan reste ett par gånger till Knutby. Hon hoppades att kanske få en skymt av Åsa. Hon visste inte vad hon skulle göra då. Gå fram till henne? Nej, det skulle hon inte våga.

Men hon såg inte Åsa.

Hon ringde några gånger. En av församlingens unga medlemmar svarade och sa att Åsa inte kunde komma till telefonen, ty hon var avskild och talade med Gud.

Jag pratade med fosterdottern i går kväll. Hon var orolig, för det tidningarna skrivit kan ge intryck av att hon är emot Åsa. Hon sa att hon längtade efter Åsa och livet i församlingen, det gamla livet, innan den nu

mordåtalade pastorn kom, innan det blev så hårt och kallt.

I två år efter det att hon lämnade Knutby längtade hon. "Jag var förstörd när Åsa lämnade mig."

Sedan byggde hon upp ett eget liv, långt från Knutby. Men när hon för ett år sedan födde ett barn gav hon det ett namn som knöt an till Åsa Waldaus familj.

På fyra år har hon inte talat med Åsa Waldau, Kristi brud, men ändå är Waldau och församlingen i Knutby fortfarande något centralt i hennes liv: ett riktmärke, en referenspunkt, även när hon inte längre har med dem att göra.

I går kväll frågade hon mig:

- Satt du i rättssalen? Var några från församlingen där? Vad hade de för ansiktsuttryck när jag vittnade? Såg det ut som de tyckte illa om vad jag sa?

Den unga kvinnan gav på sätt och vis uttryck för samma längtan som den mordåtalade barnflickan. Hon, som faktiskt levde i ett kort arrangerat förhållande, som sedan genomgick mental tortyr, som levde isolerad och blev förskjuten, har ju också sagt att hon vill tillbaka.

Längtan efter trygghet och gemenskap.

Men, som åklagare Elin Blank sa i sin slutplädering i går, församlingens inre liv har inget med den juridiska bedömningen att göra.

Målet handlar om mord och mordförsök och inte om människors ensamhet och längtan.

Peter Kadhammar, Uppsala Tingsrätt