”Vi måste lyssna på våra barn”

Foto: Johanne Hildebrandt
NYHETER

Nej, nej, nej! Inte ett mördat barn igen. Det här skulle ju inte få hända, inte efter Bobby, inte efter de andra barnen.

Två unga tjejer, två bästisar råkar ut för våldtäkt och knivhugg. Den 12-åriga flickan dog, blev mördad av sin styvpappa.

Hur i helvete kunde detta hända?

Tjejer ska springa i stallet, fnissa, bli förälskade i någon grabb i nian, gå i skolan, drömma om sina idoler. De ska inte vara i närheten av en galning.

Styvpappan var känd av polisen som våldsam och farlig, han har suttit inne för grov misshandel, åkt in och ut på psyket.

När han var frisk lär han dock ha varit en drömprins, trevlig, snygg och alldeles underbar. En doktor Jekyll och mister Hyde.

Han säger att han inte har några som helst minnesbilder av det som hänt.

Men hans sexåriga son som såg pappa mörda och våldta kommer aldrig att glömma, inte heller de drabbade och deras familjer. De kommer att bära på det för alltid.

Måtte flickan som knivhuggen och blödande lyckades ta sig ut ur lägenheten och larmade polisen få massor av hjälp och kärlek.

Hoppas också 12-åringens mamma får stöd. Hennes vänner har berättat att hon försökt att lämna mannen men det slutade alltid med att de lappade ihop förhållandet. Hon var på sjukhus när det hände. Jag kan inte ens föreställa mig mardrömmen hon befinner sig i just nu.

Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på vad som hände i Västerhaninge. En styvfar som mördar och våldtar är varje frånskild förälders mardröm. För vad vet man egentligen om en ny partner eller om exets nya? Kan de också plötsligt förvandlas till demoner?

Förälskelse lägger ett rosa raster på den nya partnern så att bara de goda sidorna syns.

Visst, oftast blir det bra. Förhållandet funkar och barnen får tillgång till en vuxen som kan tillföra något nytt och bra i deras liv.

Men ibland tar de vuxna ingen hänsyn till någon annan än de själva. Vips ska barnen tvingas leka lyckliga familjen med en främling som de varken valt eller bett om, någon som dessutom får bestämmanderätt över deras liv.

Den andra föräldern är maktlös, har ingenting att säga till om när exet skaffar en ny. Med tanke på alla mejl jag har fått i detta ämne är problemet större än man kan ana.

Därför måste barn få mer kontroll över sina liv och få bestämma var de ska bo. Vi vuxna måste lära oss att lyssna på dem.

För vad vet man egentligen om människor mer än det de själva berättar? Visst kan man kolla inkomst och betalningsanmärkningar men det är svårt att få tag i någons förflutna. Straffregistret är ingen offentlig handling och psykopater kan vara bedövande charmiga.

En sund dos misstänksamhet och krasshet är aldrig fel, speciellt inte när det gäller dem vi släpper nära våra barn.

Johanne Hildebrandt