Från Mellanösterns hopp – till modern sultan

NYHETER

Han har styrt Turkiet i 15 år.

Nu vill president Erdogan ha ännu mer makt.

I morgon röstar Turkiet om han ska få det.

– Han är trängd mot väggen, det finns ingen återvändo från den politik han för, säger Ingmar Karlsson, före detta general­konsul i Istanbul.

Foto: Yasin Bulbul / AP TT NYHETSBYRÅN

Året var 2002.

Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) hade bara funnits i ett år, men trots det lyckats vinna stor majoritet i parlamentsvalet. Recep Tayyip Erdogan utsågs till premiärminister, trots att han förbjudits från politiken knappt tio år tidigare.

Trots att det fanns tveksamheter kring det nya partiets kopplingar till islamism i det sekulära Turkiet kunde det bilda landets första enpartiregering på nio år.

– Det sågs som ett modernistiskt parti, en slags motsvarighet till europeiska kristdemokraterna om man ser till programmet, säger Ingmar Karlsson, före detta generalkonsul i Istanbul, och författare av boken ”Turkiets historia”.

Tydligt muslimskt engagemang

Erdogan själv hade ett tydligt engagemang i islam - vilket var just det som hade fällt honom förut.

Efter en tid som borgmästare i Istanbul, vald för det islamiska Välfärdspartiet, på 1990-talet, tvingades han lämna posten efter att ha läst upp en dikt med orden "moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater och minareter är våra vapen". Han dömdes och fängslades i fyra månader för att ha uppviglat till religiöst hat och förbjöds att inneha politiska poster framöver.

Men så bildade han AKP.

Och blev premiärminister.

Regeln som förbjudit honom nya politiska poster togs bort.

– Han är en av oss. Han är muslim, men han vill representera en ny linje, sa Rusen Cakir, Erdogans biografiförfattare, när magasinet Time 2002 gjorde ett stort porträtt om den tillträdande premiärministern.

FAKTA

Förslaget om ny grundlag

Ersätter dagens parlamentariska styre med ett presidentstyre.
Ger presidenten makt att utnämna ministrar och myndighetschefer.
Ger presidenten befogenhet att utse en majoritet av landets viktigaste domare.
Ger presidenten makt att styra genom dekret på de områden där befintlig lagstiftning inte existerar.
Avskaffar premiärministerposten och ger presidenten möjlighet att utse en eller flera vicepresidenter.
Ger presidenten utökade möjligheter att införa undantagstillstånd.
Utökar antalet parlamentsledamöter från 550 till 600.
Slår fast att parlamentsval ska ske vart femte år (i stället för vart fjärde). Valen ska ske samtidigt som presidentvalet.
Minskar parlamentets möjligheter att granska och ställa regeringen och presidenten till svars, bland annat genom att kravet på att regeringen ska godkännas av parlamentet avskaffas.
Källor: AFP, al-Jazira, Paul Levin vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet (TT).

Budskap till kurder

Till en början drev Erdogan det som många faktiskt skulle kalla en ny linje.

Landet genomgick flera lagreformer, AKP började på allvar att förhandla med EU om medlemskap, och från att under en lång tid ha befunnit sig i djup recession upphävde Erdoganregeringen flertalet statliga regleringar, och landet började snart gå mot ekonomisk tillväxt. En avbetalningsplan för de 19 gånger som Turkiet lånat pengar (sammanlagt låg skulden på 23,5 miljarder dollar när Erdogan blev premiärminister) av Internationella valutafonden godkändes.

Skulden är i dag helt avbetald.

2005 reste Erdogan till Diyarbakir och höll ett tal. Budskapet var tydligt. Ankara hade inte behandlat kurderna rätt. Det skulle man nu. ”Mer demokrati” behövdes. Kriget mot kurdiska PKK-gerillan i södra Turkiet skulle snart vara över.

En vapenvila blev snart verklighet, men genom åren skulle den komma att brytas flera gånger.

Gyllene tidpunkt

Paul Levin, chef på Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, kallar detta för AKP:s gyllene tidpunkt. Men snart efter 2005 anser Levin att partiet gick in i en ny period: av stagnation. En specifik tidpunkt är egentligen svår att peka ut, men anledningen är desto tydligare, enligt Levin:

– Man förlorade intresset för EU när unionen tog in Cypern som medlemsland. Samtidigt fick Turkiet också mycket negativa signaler från EU, till exempel kom Nicolas Sarkozy till makten i Frankrike senare och sa att han aldrig skulle godkänna Turkiet som medlem, oavsett reformer. Det fanns också inhemska faktorer som förklarar förändringen till viss del, säger han.

Den förre generalkonsuln Ingmar Karlsson tror också att polariseringen av Turkiet i EU-förhandlingarna hjälpte Erdogan att bli allt mer auktoritär i sitt styre.

– Länder som Frankrike och Tyskland ville inte ha med Turkiet i EU. När det stod klart att Turkiet kunde tänkas uppfylla kriterierna för ett EU-medlemskap började man särbehandla landet vid EU-förhandlingar och uppfinna nya kriterier för Turkiets framtida medlemskap, säger den förre generalkonsuln.

Foto: Chris Post / AP TT NYHETSBYRÅN
Fethullah Gülen

Tog hjälp av Gülen

Samtidigt började oppositionen inom landet inse vilken makt AKP hade.

När partiet, efter att Erdogans funderingar på presidentposten mötts av protester, nominerade den mycket religiöse Abdullah Gül till president 2007 opponerade sig militärmakten mot Gül, som man tolkade som hot mot det sekulära Turkiet. Till en början såg det ut som om militären vunnit, eftersom Gül snabbt drog tillbaka sin kandidatur. Men med stöd av den mycket populäre islamiske predikanten Fethullah Gülen, som vid den tidpunkten hade inflytande inom turkisk byråkrati, kunde Erdogan avfärda militärens bekymmer.

– Gülenisterna såg sin chans. När vi kom till makten hade vi bara folkets stöd. Vi hade inte tillgång till institutionerna, varken rättsväsendet eller militären, säger Ibrahim Kalın, medarbetare hos Erdogan, till tidningen New Yorker.

I dag är Gülen och Erdogan bittra fiender. Predikanten är på landsflykt i USA och beskylls för den misslyckade militärkupp som ägde rum i Turkiet förra året. På samma vis beskylls också rättsväsendet för att vara ”fullt av Gülenister” av Erdogantrogna.

Erdogan skulle snart själv börja använda dessa uttryck när han började anklagas för korruption.

”Demokrati som en spårvagn”

Men innan dess hann AKP vinna parlamentsvalet 2007, och Gül blev trots protesterna landets president. AKP blev det första parti på 52 år som i regeringsställning lyckats öka sina röster för en andra mandatperiod.

– En fråga är förstås vad Erdogan själv har velat under den här tiden. Det finns ett känt uttalande som han gjort om att demokrati är som en spårvagn som man hoppar på för att ta sig dit man vill, och sedan hoppar av när man är framme. AKP-kritiker hänvisar ofta till det citatet som ett tydligt tecken på att han inte alls hade en reformagenda, utan snarare en dold agenda. Men det är svårt att avgöra om det är så, säger Paul Levin.

Klart är att Erdogan med åren successivt förändrats i sitt maktutövande. Han har utmanövrerat oppositionen, rensat partilistor, fängslat lojala.

– Det är möjligt att han från början hade för avsikt att driva den politik som AKP gjorde. Men makten kan ha förblindat och korrumperat Erdogan, säger Ingmar Karlsson.

Hundratals dömdes

Det rättsväsende som anklagas för att vara fullt av Gülenister fortsatte efter valet 2007 att döma militärer för att ha samordnat sig i hemliga nationalistgrupper som påstods ligga bakom mord på islamister, vänsteraktivister och kurder.

Premiärminister Erdogan hyllades för att ha tagit itu med den så kallade "djupa staten". Flera hundra personer – bland dem militärer, akademiker, journalister och affärsmän – åtalades för att ha försökt undergräva förtroendet för regeringen med hjälp av propaganda och attentat.

Omkring 600 personer dömdes för samröre med de hemliga grupperna, men kritiker menade att bevis fabricerats och att domarna var lojala Gülenrörelsen.

Utredningarna fortsatte och närmade sig snart Erdogans läger. 2012 kallades Erdogans chef för nationella underrättelsetjänsten Hakan Fidan till polisförhör. Ilker Basbug, landets högste militärofficer, greps.

”En krigsförklaring”

Erdogan svarade en tid senare med att uppmana till stängning av Gülenknutna skolor, den främsta inkomstkällan för rörelsen.

– Det var en krigsförklaring, säger Gareth Jenkins på forskningscentret Central Asia-Caucasus Institute till New Yorker.

Upptakten till det Paul Levin kallar en tredje period av försämring blev tydlig 2013 när människor, inspirerade av den arabiska våren tog sig till Geziparken i Istanbul för att demonstrera och visa sitt missnöje mot bland annat Erdogans allt mer auktoritära styre.

Hemliga inspelningar och bandupptagningar ledde till korruptionanklagelser mot Erdogans egen familj och flera av hans ministrar.

Och när de anklagelserna växte gick folket återigen ut för att demonstrera - denna gång på Taksimtorget.

Flera ministrar avgick.

Men Erdogan satt kvar. Och svarade att demonstranterna var ”slödder” anknutna till Gülenrörelsen.

SDF-rebeller på väg mot Raqqa

Inspirerad av USA

När Erdogan 2014 valdes till president, direkt av folket, efter en politisk reform av valsystemet, var Turkiets ekonomi på nedgång. Arbetslösheten låg på 10 procent.

Men Erdogan hade bestämt sig för att styra Turkiet på det auktoritära vis han utvecklat de senaste åren. Inspirationen för hur han tänkt utveckla presidentposten kommer från USA, där presidentrollen är mycket framstående.

Bland annat försökte han sig på att blockera mikrobloggsajten Twitter, men tvingads häva blockeringen efter att en domstol dömt ut beslutet.

Samtidigt förändrades omvärlden. Terrorgruppen Islamiska statens framväxt i regionen resulterade i att gruppen under sommaren utropade sitt ”kalifat” och Raqqa i Syrien till sin huvudstad. IS gick till storoffensiv mot ett stort antal kurdiska byar och lyckades ta kontrollen över bland annat staden Kobane (eller Ayn al-Arab) vid den turkisk-syriska gränsen. Arabiska miliser och kurdiska styrkor lyckades bromsa IS framryckning något, men PKK varnade för att fredsprocessen med Turkiet riskerade att haverera. Erdogan och den turkiska staten anklagades för att indirekt stödja IS, eftersom Turkiet till en början tvekade till att stödja de USA-ledda insatserna mot IS.

Freden officiellt över

I valet juni 2015 förlorade AKP majoritet i parlamentet, och samtidigt gick prokurdiska HDP framåt.

Trots det fortsatte Erdogan med sin premiärminister Davutoğlu att styra landet, och allra tydligast syntes spänningarna i landet på den bräckliga fredsprocessen med PKK. Under sommaren genomförde Turkiet en offensiv mot PKK och freden var officiellt över. I november kallade Erdogan till nyval efter att premiärministern misslyckats med att bilda en regering.

Erdogans auktoritära ledarstil blev nu indirekt allt tydligare genom den turkiska statens agerande. HDP-medlemmar började känna sig hotade. En polisutredning inleddes mot mediegruppen Doğan, som äger tidningen Hürriyet och tv-kanalen CNN Türk, efter att den anklagades för "terroristpropaganda" när den bevakade den väpnade konflikten mellan turkiska säkerhetsstyrkor och PKK. Fler journalister, också från andra länder kom senare att hotas och gripas.

Flyktingkris

På det rådde (och gör fortfarande) en global flyktingkris på grund av kriget i grannlandet Syrien. Turkiet tog på kort tid emot miljontals flyktingar, och Erdogan förde hårda förhandlingar med EU om att många av dem senare ville fortsätta fly mot Europa.

Nästan 100 människor dödades vid ett terrordåd i Ankara mot en fredsdemonstration 2015. Flera stora terrordåd fortsatte sedan att äga rum under 2016.

Enligt Ingmar Karlsson var de två valen under 2015 en chans för Erdogan att göra avsteg från sitt nya auktoritära styre. En chans han inte tog.

– Han bygger hela tiden upp bilden av sig själv som Turkiets starke man, som ska rädda landet. Att retirera från den positionen nu samtidigt som ekonomin försämras och stödet minskar är en risk. Han är trängd mot väggen. Nu finns ingen återvändo från den här politiken, säger Ingmar Karlsson.

Varnar för omröstningen

Europarådets Venedigkommission varnar nu för att folkomröstningen den 16 april kan ge Erdogan ännu mer makt och ”innebära en dramatisk tillbakagång i den demokratiska ordningen”.

Men presidenten har också stöd. Den förre generalkonsuln gör sammanfattningen att Erdogan personligen är mäktigare än någonsin, men att Turkiet som land inte har varit så här svagt sedan Erdogan tog plats i rikspolitiken.

– Det vulgära språket som han riktat mot EU-länder där hans politiker inte fått kampanja, det går hem när han är ute på valmöten. Turkiet är kluvet mellan de som sägs stå utanför politiken och de som befinner sig i storstäderna. Erdogan appellerar till de som finns på landsbygden, säger Ingmar Karlsson.

Paul Levin ser risker oavsett hur omröstningen, som hittills visar mycket jämna opinionssiffror, går:

– Bägge scenarier ger viss risk för turbulens. Blir det ett nej kan marknaderna reagera negativt och ett eventuellt nyval då skapar fortsatt osäkerhet. Blir det ett ja finns det en risk för att det auktoritära enmansstyre som beslutet leder till kan skapa oroligheter i det långa loppet.