Mejla

Kerstin Weigl

Gömda kvinnorna: “Vi ska organisera oss”

Starka reaktioner på Aftonbladets podd

Publicerad:
Uppdaterad:

Efter Aftonbladets poddserie “Gömda kvinnor” har en underjordisk proteströrelse skapats.

– Vi måste få förändringar så att vi med skydd kan leva drägligt, säger en kvinna som levt gömd många år.

PODD Gömda kvinnor – en serie av Kerstin Weigl
 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på PLAY-knappen

Gensvaret på podden är starkt, liksom efter “Dödade kvinnor”. Snart 240 000 har hittills lyssnat på avsnitten.

Hundratals har mejlat och ringt, många av dem kvinnor som själva är på flykt från en farlig expartner.

Kvinnorna skriver om systemfel som gör deras liv både komplicerat och farligt. De är frustrerade över att ingen myndighet intresserar sig för de nästan åttahundra kvinnor som lever gömda i Sverige. De har skyddad folkbokföring och syns inte i några register. De är bokstavligen osynliga. 

– Jag tror att missförhållandena måste komma fram. Att vi som är brottsoffer ska lida medan förövarna är fria, skriver en kvinna.

På kvällen 3 januari efter att ha lyssnat på “Gömda kvinnor” gick en kvinna ut i Luleå och ställde upp en tavla med en textad vädjan.

“Våran röst tystades”, står det.

En kvinna satte i skydd av mörkret upp en skylt i centrala Luleå med en vädjan.
Foto: PRIVAT
En kvinna satte i skydd av mörkret upp en skylt i centrala Luleå med en vädjan.
Foto: PRIVAT
“Vi är 800 kvinnor som lever gömda/Våran röst tystades/Alla ni som är fria till att synas och höras/Gör så att våran röst hörs”, står det på skylten

– Jag tänkte att någon politiker kanske skulle gå förbi och se den, berättar kvinnan, som gick under jorden för fyra år sedan.

Hon har flyttat fem gånger sedan 2015. Fyra gånger har hennes post kommit fel och hon riskerade att röjas för mannen som bedömts kapabel att döda henne.

– Folk vill tycka synd om oss men det är inte vad som behövs. Jag önskar mig förståelse och att slippa känna mig som en brottsling för att jag har skyddad identitet.

Kvinnorna vittnar om svårigheter i vardagen och ekonomiska problem. Myndigheterna har bedömt att hoten är så allvarliga att de måste gå under jorden. Sedan blir kvinnorna själva ansvariga för sitt skydd. Ett vanligt problem är att de är traumatiserade av våldet - vilket försäkringskassan inte godkänner som sjukdom.

En kvinna som levt gömd många år har nu börjat bilda ett nätverk. 

– Så länge vi är tysta och inte begär något kan alla fortsätta att skita i oss, säger hon.

Hon har hittat andra gömda kvinnor i olika slutna grupper på nätet. Tanken är att de ska kunna hjälpa varandra och organisera en protest mot brister.

– Jag har blivit allt mer förbannad på att vi göms undan, som inte gjort något fel. Jag har förlorat allt utom mitt liv och mina barn.

Ur breven som skickats till Aftonbladet:

Det värmer att någon ser oss och vet att vi finns.

Våra vänner och före detta kolleger vet inte var vi bor. Ska vi träffas så får det bli på någon säker plats som vi alla får åka till. Och allt detta medans förövarna lever fritt i samhället utan några som helst restriktioner.

Jag har varit tvungen att flytta med jämna mellanrum sedan 2012 pga att myndigheterna och polis avslöjat min skyddade adress.

De styrande, domstolar och socialstyrelsen MÅSTE få mer information och utbildning om detta.

Mitt liv blir sig aldrig likt igen, man vågar inte rota sig, lita på någon, när man har fått hela sin tillvaro, med arbete, vänner och familj, uppryckt med rötterna, det går egentligen inte att förklara. Man känner sig så mindregjord och bortglömd, för vad var mitt liv värt? 

Det har tyvärr inte hänt mycket på 30 år. Det är oerhört chockerande.

Jag tror att dessa missförhållanden måste komma fram. Att vi som är brottsoffer ska lida medans förövarna är fria.

Många jag känner, som har skyddet har helt enkelt släppt det när det blir för jobbigt, för utpekande. Vi ses som "skumma".

Det är inte rättvist att de utsatta ska få ett ibland livslångt straff medans förövarna får ett kort fängelsestraff med ett ynkligt skadestånd.

Av: Kerstin Weigl

Publicerad:

LÄS VIDARE