Eleverna tar studenten bakom stängsel: ”Gjort det bästa av det”

Tio år efter sin egen student återvänder Aftonbladets Frida Söderlund till sin hemstad

Av: Frida Söderlund

Publicerad:
Uppdaterad:

SÖDERHAMN. 10 juni 2010. Ingen som springer ut på trappan tänker på svininfluensan som satte mörka rubriker i början av läsåret.

Så går ett decennium.

4 juni 2020 är området runt Staffangymnasiet i Söderhamn omringat av höga stängsel.

Coronaviruset har vänt upp och ner på allt.

Förutom några saker.

Tio år efter sin egen student återvänder Aftonbladets Frida Söderlund till sin hemstad, tillsammans med fotograf Magnus Wennman, och inser att det finns det som inte ens en pandemi rår på.

Tilda Bodin och Thyra Rosén tar studenten utan familj och vänner bakom höga stängsel. Men vänskapen rår inte viruset på.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Tilda Bodin och Thyra Rosén tar studenten utan familj och vänner bakom höga stängsel. Men vänskapen rår inte viruset på.

Torsdag 10 juni 2010

"Min kropp skakar lite. Jag tror att det är en blandning av bakfylla och nervositet. Och förväntan. Och lite utmattning. Jag minns förra året, kommer ihåg hur det regnade. Men idag ska solen skina. Precis som vi.”.

Det är tidig morgon och studentmössan kliar redan där den trycker mot min röda lugg. Jag slår ihop anteckningsblocket, behövde bara skriva ner alla känslor som brottas i kroppen.

Måste jag äta frukost? Går det att äta frukost när tolv års skolgång ligger som en vibrerande klump i magen? Det är som att jag känner den sakta upplösas till frihet i hela kroppen. Livet ska till att börja nu, det är så det känns.

Jag skriver en sista sak i blocket framför mig: “Det som är så fantastiskt med att växa upp är att man kan komma ihåg och göra verklighet av allt man drömde som barn”.

 

Så slår klockan 12:00 och vi är 289 studenter som springer ut den här dagen. På den stora entrétrappan, som knappt används till mer än studentens lyckliga dagar.

Jag försöker scanna folkmassan, vet att hela min släkt är på plats. De sa att de skulle hålla skylten högt, men gården framför entrén är fullsmockad med människor.

Så ser jag dem plötsligt, alla tio som är där bara för mig, och jag gråter hejdlöst.

 

Ingenting tänker jag på de svarta rubriker som började läsåret. Om hur Världshälsoorganisationen WHO nästan på dagen året innan klassat svininfluensan som en pandemi och hur läsåret förväntades börja med att 100 000 personer skulle bli allvarligt sjuka. Sjuka i viruset som ger milda symtom, men där den svåra lunginflammationen som drabbar vissa kan ge total systemkollaps i kroppen.

Viruset sägs drabba unga allra hårdast.

Men inget av det tänker jag på när jag tar studenten på vad jag kommer att kalla för “den lyckligaste dagen i mitt liv”. 

Det enda svarta jag är orolig över är mascaran som rinner nerför mina kinder.

Och skorna, hur ska jag palla tåga genom hela staden i klackskorna? 

Tio år senare kommer det inte att finnas något studenttåg. Ingen folkmassa, inga vänner eller familj som tar emot studenterna som springer ut. Antagningarna till universiteten och högskolorna kommer att ha skjutit i höjden, arbetslösheten kommer att vara högre än på länge och något så simpelt som en kram kommer att vara förenat med risk och fara.

När datumet når 4 juni 2020 kommer 4 562 personer i Sverige ha dött till följd av ännu en pandemi.

Tre svarta månader kommer att förändra allt.

Nästan.

Foto: Magnus Wennman
Studentklänningen beställdes redan för månader sedan.
Foto: Magnus Wennman
Tilda på studentmorgonen hemma hos systern Josefine och sambon Adam. Här ska också mottagningen hållas.
Foto: Magnus Wennman
Tilda tar studenten från Samhällsprogrammet.

Torsdag 4 juni 2020

– Jag tror inte riktigt att jag har fattat det än. Att det är i dag. Kanske hade jag känt mig lite mer taggad om det hade varit som vanligt, men vi har verkligen gjort det bästa av det. Ett tag var man ju rädd att vi inte skulle få en student alls.

Tilda Bodin, 18, lägger studentmössan framför skylten med bilden på henne själv som barn. Den felbeställda som kom i ett mått inte större än två A4-ark.

Den riktiga ska hennes mamma lämna i en tunna på baksidan av Staffangymnasiet i Söderhamn en timme innan det är dags för hennes klass att springa ut. Inga föräldrar får närvara, höga stängsel omringar skolgården, insynsskyddade för att människor inte ska samlas ändå.

Ett 10-tal av skolans lärare kommer stå där och ta emot.

– Det känns lite stelt, säger Tilda och skrattar.

 

Sedan mitten på mars har all undervisning skett digitalt. Det som också skulle vara sista tiden med klassen har blivit en utmaning i disciplin och självständighet. Kanske hade sista tiden fört samman de grupperingar som redan finns i den 30 elever stora avgångsklassen för Samhällsprogrammet, men nu kommer de aldrig att få veta.

Ingenting liknar det vanliga sedan coronaviruset drog in över världen och Sverige.

– I början var jag jättearg, ledsen och besviken. Jag sitter i studentkommitén och från början kände vi bara ”vi skiter i det, vi vill inte göra en mindre student så vi skiter i det helt”. Samtidigt förstår man ju varför det inte går att ha som vanligt, folk dör, säger Tilda.

Söderhamn nåddes av allvaret först för ett par veckor sedan. Då började antalet smittade av coronaviruset i Gävleborg att öka, och enligt regionens smittskyddsläkare rör den sig fortsatt snabbt norrut.

Hoppet om att få återvända till skolan i maj grusades snabbt, men avgångseleverna hittade ändå vägar att göra studenttiden minnesvärd.

När balen ställdes in anordna Tilda och trettio vänner en egen och studentveckan delades upp så att inga fler än 50 personer gjorde aktiviteterna samtidigt.

– Det har varit så roligt. Det har känt som en vanlig studentvecka. Fastän vi var besvikna först så kände vi också att om vi kan göra något bra av det, då gör vi det och då måste vi också få göra det.

Foto: Magnus Wennman
Tilda Bodin och bästa kompisen Thyra Rosén har hållit ihop sedan första veckan.
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennan
Händer spritas ständigt. Det nya normala i en annorlunda tid.

”En känslig bergochdalbana”

Det som annars är en champagnefrukost i Strykjärnsparken är en mindre samling på en klasskompis baksida. Cider och öl trängs med handsprit.

Två dagar innan satt Tilda i bilen på väg hem från en fest och började gråta. Hon lämnade officiellt sista kvällen med gänget. Nästa gång de skulle komma att ses skulle också vara för att skiljas åt.

Och den gången är i dag.

Tilda visar papptallriken hon har runt halsen. Hon har blivit utsedd till klassens ”Cry baby”. Tillsammans med bästa kompisen Thyra Rosén, som hon träffade första veckan när de plockade löv på naturkunskapen, blev hon också utsedd till skolans ”Bill och Bull”. Oskiljaktiga, oavsett vad.

 

Virus eller inte, gymnasietiden är för många tiden i livet där mycket händer för första gången. Vänskap och kärlek, framgång och motgång, definitioner av vem man är och har varit – ”crybaby” eller ”festprisse” – och som kommer att följa med en för alltid. Eller lämnas kvar.

Härifrån skrivs nya kapitel i 19-åriga böcker.

– De här tre åren har innehållit alla känslor. Det är det stadiet i livet där man är som allra mest känslosam. För mig har det varit en riktig bergochdalbana, säger Tilda.

– Jag har tyckt att skolan varit jobbig och tuff, samtidigt som jag haft jättekul men också varit ledsen över allt. Som mattebetygen och killar. Men vi hittade också vårt gäng väldigt fort och har haft så roligt de här åren.

Hon skrattar. Klockan har slagit 15:15. Om mindre än timme är det dags för dem, som näst sista klass, att springa ut mot resten av livet.

– Det är klart att det känns lite jobbigt att det är nu vi ska ut i arbetslivet eller plugga vidare, när man inte har lika stor chans. Det känns lite orättvist. Jag har sökt förskollärare och hoppas att jag kommer in.

Foto: Magnus Wennman
Alla klasser springer ut med ungefär en timmes mellanrum.
Foto: Magnus Wennman
Stängsel hindrar familj och vänner från att samlas även utanför skolans område.
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman
Skolans lärare tar emot eleverna utanför.

”Kan knappt fatta”

196 elever tar studenten från Staffangymnasiet den här dagen. En torsdag i juni som ingen annan.

Porten till trappan är stängd i väntan på SA17, klassen som är Tildas i bara några minuter till, och den gård som annars är fylld till bredden ekar nästintill tom. Några anhöriga väntar bakom staketen, på parkeringen. Vissa försöker kika genom häckar och buskage.

När klockan slår 16:10 öppnas portarna och till De vet du:s ”Profil” springer Tilda och 29 klasskamrater ut genom dörrarna. De skriker, sjunger, gråter.

Och precis som tio år tidigare är det ingen av dem som tänker på virus, pandemi eller svärta.

 

I stället går Thyra ned på knä framför Tilda i ett låtsasfrieri på det översta trappsteget och en treårig cirkel sluts. Så går de hand i hand nedför trappan, avgångskullens ”Bill och Bull”, i den första vuxna vänskapen som är för alltid, mot resten av livet.

– Det var så läskigt. Det var sånt adrenalin när vi dansade innanför innan dörrarna öppnades. Jag kan knappt fatta det. Jag är så glad, säger Tilda.

Foto: Magnus Wennman
Rektorer och lärare tar en sista bild på avgångsklassen.
Foto: Magnus Wennman
Staffangymnasiets samhällsklass på väg ut mot resten av livet.
Foto: Magnus Wennman
Thyra friar till Tilda. De har planerat det som en kul grej i veckor.
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman
Mottagningen hålls i närmsta familjen utomhus hos systern Josefine och hennes sambo Adam.

PODD Experten om förändringar i svenska coronastrategin

Om vad som skulle kunna förändras, med professorn Tove Fall.

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på PLAY-knappen

Publicerad:

LÄS VIDARE